Bokbussen, kösystemet, skolskjutsen och jag

Jag minns inte riktigt när jag började besöka bokbussen. Vi säger att jag var åtta.

Vad jag vet är att den brukade besöka korsningen Spjutmursvägen/Mombygatan klockan tre varannan måndag – samma plats som skolbussen hämtade upp och släppte av oss på varje dag – och att vi brukade klättra upp i björken vid åkerkanten och speja västerut över det stora svagt lutande fältet åt Storvikshållet till. När bussen dök upp i skogsbrynet i fjärran, cirka två och en halv kilometer bort, var det dags att forma någon sorts kö.

Denna var till sin form inte helt olik den vi anordnade när det gällde skolbussen, där vi hade skapat ett system som innebar att de som gick på mellanstadiet fick en dag i veckan tilldelad sig, då man hade rätt att sitta i framsätet bredvid föraren buss-Lennart. Att just vi som bodde på Spjutmursvägen kunde genomdriva den här framsätesordningen berodde på att skolbussen startade sin runda hos oss. Min dag var tisdagar och jag brukade låta Linda, som bodde högre upp i Mom och som jag hade frågat chans på under höstterminen i fyran, sitta bredvid mig och vi anlände således till skolan sida vid sida varje tisdag och lyckan var total. När hon sedan en vinterdag sa det är slut försvann inte bara hennes bild från min plånbok utan också hennes framsätesplats i ett slag och vem vet, kanske hade jag fått chans på henne enbart av den orsaken redan från början, statusen att anlända till skolan i framsätet var stor, ett bevis på att man hade kontakter, att man satt inne med makt, att man var någon.

Hur som helst. Bokbussen gällde det.

Kösystemet hade här en annan funktion, målet var att få företräde till backarna med seriealbum, för till skillnad från de vanliga böckerna fick man bara låna tre sådana per tillfälle och en förstaplats in i bussen kunde betyda mycket när man tvingades göra svåra val mellan Tintin-, Spirou- och Lucky Luke-albumen. Första tjing hade den som först sa jag ser den! när det rullande biblioteket syntes i skogsbrynet och därefter hann ta sig ner till platsen där bussen stannade.

Hur de vuxna som nyttjade bokbussen såg på vårt beteende har jag inget minne av. Kanske var de mindre intresserade av seriealbumen och lät därför saken bero.

Personalen i bokbussen var oftast densamma som de som arbetade inne på stora bibblan i Sandviken, de kändes exotiska, lite mer spännande än de som jobbade på filialbiblioteket inne i Kungsgården. Långt senare började min lågstadiefröken, en kort dam som jag minns ibland drevs till tårar av de mer bråkiga elementen i vår klass, arbeta på lokalbiblioteket. Men då hade jag sedan länge övergett såväl bokbuss som Kungsgårdsfilial och brukade enbart besöka huvudbiblioteket inne i Sandviken.

Det var något speciellt med bokbussen, dess väggar som visserligen var fullproppade med volymer men ändå hade ett rätt begränsat bestånd, det manuella lånesystemet fjärran varje form av uppkoppling, beställningar av böcker från huvudbiblioteket som – kanske – skulle dyka upp två veckor senare vid nästa besök och hur jag dröjde mig kvar bland hyllorna tills de ibland var tvungna att handgripligen fösa ut mig inför avfärden mot nästa avkrok. Jag missade den aldrig, och även efter att mina föräldrar hade skilts och jag, mamma och mina systrar flyttat till en lägenhet bredvid Kungsgårdens skola brukade jag ta cykeln till Mom på måndagseftermiddagarna, ville inte missa min chans att få stå först i kön.

Bokbussen är historia i Sandviken nu, åtminstone finns ingen information om dess existens på kommunens hemsida. Inte heller finns Kungsgårdens filialbibliotek kvar, och trädet som bestämde vårt kösystem försvann när riksväg 80 byggdes ut till motorväg någon gång på nittiotalet. Bilden är tagen där trädet stod, och den lilla ljusa pricken på fältet mitt i bilden är den bit av gamla riksvägen där bussen först kunde skönjas.

——

Bokbussen är dock inte död som företeelse, och sedan tio år delas priset Årets bokbuss ut. I torsdags meddelades att Kiruna vann årets utmärkelse.