Att vara tvåa på spökbollen

Läste Johan Theorins ”Nattfåk” nyligen, jag gillade debuten ”Skumtimmen” och även denna föll mig i smaken även om jag fortfarande stör mig på karaktären Gerlofs förmåga att i lagoma doser portionera ut eventuell kunskap om viktiga händelser som skett i det förflutna, det känns för tillrättalagt och konstruerat för att gagna historien.

Men det var inte det jag ville prata om. Det jag vill prata om är det som fick mig att häpna flera gånger under läsningen. Och ni som är lite spoilerkänsliga (även om jag inte tycker att det som följer överstiger det som skrivs i en recension) – sluta läsa nu.

För oj vad de måste ha gnisslat tänder i våras på Wahlström & Widstrand när Ordfront gav ut John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. För likheterna mellan de båda romanerna är stundtals häpnadsväckande. De utspelar sig i samma vindpinade kustmiljöer – om än på olika platser, de kretsar båda kring att en familjemedlem förloras till havet, att orsaken måste sökas i platsens historia och att mannen i familjen – som vägrar acceptera det som har hänt – blir besatt av att försöka få sin älskade tillbaka och är villig att ta det övernaturliga till hjälp för att så ska ske.

Det handlar knappast om plagiat, böckerna kommer alldeles för nära inpå varandra för att Theorin skulle ha kunnat påverkas av Ajvide Lindqvist, men usch vad tråkigt det måste vara att vara tvåa på bollen, även om böckerna så klart skiljer sig åt en hel del också.

Vilken gillade jag bäst då? ”Nattfåk” är en enklare bok, nästan bara hälften så lång och i grunden en deckare. ”Människohamn” har ett större anslag, vill berätta en mustig historia om människor som formats av havets krafter under hundratals år och vilka konsekvenser det får, och den lyckas med sitt uppsåt fram till det milt sagt rätt överdrivna slutet. Theorins bok får å sin sida lite pyspunka, mysteriets lösning känns inte riktigt psykologiskt motiverad och lite oj hoppsan, dags att knyta ihop säcken.

Men precis som förra året ser jag fram emot nästa del.