Det här med minnet är ett mystiskt ting. Läste i nya numret av Bon om hur man med hjälp av små piller nu för tiden kan påverka sitt minne långsiktigt, bryta ner det, även om vi fortfarande i praktiken verkar vara en bit från Eternal sunshine-nivå. Synd. Eller ja, det funkade ju inte så bra där heller. Och hur någon kan vilja glömma en romans med Kate Winslet övergår för den delen mitt förstånd.
Men det har inte direkt med vad jag menar att göra.
För minnet är ett konstigt ting. En del av mina, de som jag använt i mitt romanskrivande, är helt underligt uppfuckade. Så till den grad att jag ibland undrar över vad som hände egentligen, i verkligheten alltså. Har jag verkligen sprungit runt i kalsonger i en trappuppgång och fått någon vräkt eller är det ett påhitt? Och om det verkligen skedde, hände det då verkligen i Fålhagen eller var det egentligen i Svartbäcken? Hette hon i sånt fall verkligen Rebecka eller kan hon ha hetat Malin? Var slutar fiktionen och var börjar verkligheten? Eller är det tvärtom? Eller är det bara … tja, fiktion hela skiten?
Och när man sedan börjar redigera det man skrev från början, den ursprungliga texten, när man bryter ner den, ändrar för att historien ska funka bättre – hm, är det verkligen nödvändigt att de här två personerna är olika karaktärer, är det inte enklare om jag slår ihop dem till en? – vad händer då med verklighetsuppfattningen? När jag läst det så många gånger, när jag studerat meningarna om och om och om igen, att jag till sist börjar tro att det kanske var så? Att de var en och samma? Att de verkligen bodde i Svartbäcken båda två? Eller var det tvärtom? Att de bodde i Fålhagen men i romanen placerades de i Svartbäcken för att det fick storyn att gå ihop bättre? Eller var det i Stockholm det skedde, men jag placerade dem i Uppsala? Varför skrev jag aldrig någon dagbok?
Det finns en hel hög såna där grejer. Och när jag nu undersöker mina gamla texter, de jag skrev för sex-sju år sedan, innan Dannyboy och det färdigputsade romanmanuset, tja, då undrar jag. Vad som hände egentligen. Vad som är verklighet och vad som är fiktion. Vad som är tillrättalagt och vad som är bortklippt och vad som är ditlagt enbart för effektens skull. För det är en enda röra.
Det kanske inte spelar någon roll egentligen. Men ändå – jag skulle gärna ha ett facit.
Och just nu är jag inne i en period, där jag är osäker hur mitt minne kommer att fungera i efterhand.
Min fru är gravid i vecka 41, dvs utsatt datum var i tisdags… Hon har värkar och det är antagligen snart, mycket snart dags att åka in till förlossningen.
Dessutom…
Har jag haft den oerhört stora förmånen att vinna första pris i Vår Bostads novelltävling, med 50 papp som delas ut…
i morgon (11/9) i Sthlm vid någon Michelin-stjärne-krog…
De två största händelserna i livet tycks med andra ord kollidera.
I morgon vet jag mer, hur det har gått. Men frågan, som sagt, är om jag minns hur jag tog mig dit, med alla känslor som virrar åt alla håll. Alla tänkbara scenarios det närmaste dygnet.
Nu är det sex minuter mellan värkarna…
p.s. min vinst är officiell först i morgon eftermiddag d.s.
Och det skriver du till en person som arbetar som kultur- och nöjesjournalist och som just nu, as I write, sitter på jobbet och är på jakt efter kulturnotiser…? Dock ser jag i vårt textarkiv att vi inte skrivit om Vår Bostads novelltävling de senaste tre åren, så jag låter det passera, i dag i alla fall…
Men – dubbelt grattis! Dels för det kommande faderskapet, och dels för segern! Åh, jag vill också ha 50000 kronor. Jag ska fasiken börja skriva noveller jag också.
Är de inte just de bästa man vill glömma? Dom som kan göra illa en. Nån som inte var nåt är väl skit samma. Långtråkigt att minnas men.
Antar att det var en månads frustration som bubblade över (hemligt, hemligt, hemligt…)
Jag kände ett behov av att berätta, och varför inte utmana ödet 🙂
Javisst, börja skriva noveller, det är skit enkelt. Min novell är på 4000 tecken exklusive blank steg (5000 inklusive) eller drygt två sidor.
Sjysst betalt per tecken, med andra ord.
(sen finns det kanske andra noveller, med några hundra tusen obetalda tecken, men det tar jag inget extra för, även om jag kanske borde)
Att man förstör sina minnen genom att använda dem i skrivandet är ett känt faktum och något man eventuellt bör tänka på innan man sätter dem på pränt. Hur memoarförfattare resonerar fattar jag inte…