Då öppnar vi helt opåkallat frågelådan:
Är det i skrivandet du finns, eller är det i publiceringen och allt vad det innebär? Eller är publiceringen att dö en smula och det är dags att återuppstå som en Särimner igen i skrivandet?
Jag har varit inne på det här flera gånger i bloggen, och det går väl att utläsa ur mitt sätt att ge mig i kast med skrivandet också, men utan tvekan är det så att det för mig är det färdiga resultatet som är belöningen, inte vägen dit. Jag finner skrivandet oftast långtråkigt, kanske inte direkt en plåga men åtminstone något jag gärna skjuter upp så länge det bara går. Det är först när jag läser det jag fått ur mig, när jag inser att det faktiskt inte blev så tokigt, när jag ser att fan, det där blev ju riktigt bra, som jag känner tillfredsställelse.
Skulle jag ens hålla på om jag visste att det jag skrev inte hade en chans att publiceras och bli läst? Nej, jag tror inte det. Då skulle jag nog försöka hitta ett annat sätt att uttrycka mig på, för att få visa upp det jag vill få ur mig. Och om inte heller det gick så … nej, jag vet faktiskt inte hur jag skulle bete mig för på något sätt vill jag ändå få utlopp för mitt inre.
Jag skulle ju alltid kunna börja blogga antar jag.
Du har exakt samma inställning till skrivandet som jag har. Kanske är det nåt som journalister har gemensamt? En del skriver ju för byrålådan hela livet, och är helt tillfreds med det. Sån har jag aldrig varit. Skiten ska ut! 🙂
Hm, tja, kanske är det något journalistiskt drag. Fast i ärlighetens namn tycker jag att skrivprocessen är lika tråkig när jag skriver jobbtexter också. Det är först när de är klara jag känner mig glad.
Jag borde ha valt ett annat yrke.
Rubriken borde med andra ord vara ”jag har skrivit färdigt, alltså finns jag” 😉
För egen del försöker jag mer och mer skriva för att skriva. Försöke se det som min hemvist, min frizon. Åtminstone så länge mina manus står och väger på kanten hos förlagen…
Men visst. Det är klart jag också skriver för att bli läst.
Förut skrev jag kanske även för att bli älskad – men det är en ovana jag försöker vänja mig av med. Tror det är viktigare att skriva för min egen skull och tillfredsställa min egen inre kritiker.