Vi har gjort slut. I två år höll det, visserligen med ett lätt bristande intresse för att hålla relationen levande emellanåt, men ändå. Två år. En lång tid.
Men när jag klev av trappmaskinen i går kväll, svettigare än vad jag kan minnas att jag blivit på mycket länge eftersom jag ville ta ut mig lite extra den sista gången, så var det faktiskt en känsla av lättnad som genomfor kroppen.
För drygt 6 000 kronor om året är inte ett Satsmedlemskap värt, även om jag tyckt att den söta tjejen bakom disken lett mer och mer mot mig varje gång jag dykt upp de senaste månaderna. Kanske anade hon vartåt det barkade hän, kanske var hennes uppmuntrande blick och allt mer uppsluppna Nämen hej på dig! bara ett sätt att hålla mig kvar.
No such luck. På fredag går jag därför och köper ett Friskis och Svettis-kort till en tredjedel av Satspriset. Och jag är i gott sällskap.
IGEN bloggar du om nånting jag hade tänkt blogga om. Vad ÄR det här? Okej, håll i dig, jag har haft mitt SATS-kort i fyra år. 4! Jag har tränat kanske fem gånger. Men jag tänker hela iden att IMORGON, då jävlar. Lite som med boken. Fan.
Då har alltså varje träningsbesök kostat dig cirka 5000 kronor. Inte illa må jag säga. Och jag som tycker att mitt tränande där varit oekonomiskt…
I morgon tänker jag nog göra ett kortare inlägg om mina väskproblem igen. Övriga ämnen, vilka de än månde vara, är dina.
Bra, då vet jag. 🙂
Du verkar ju ha styrt upp ditt skrivande. Snart klar alltså? OERHÖRT avundsjuk. Argh.
Eh, nja, öh, nä. Jag kommer nog att skriva om min havererade deadline senare i dag…