Så är till slut den stora Lars Norén-dagen här. Som vi har väntat. Det massmediala intresset är så klart gigantiskt, alla i medie- och teatervärlden vill vara omnämnda i alstret även om få väl vill erkänna det.
Själv har jag vad jag minns aldrig intervjuat Norén – och just i fallet med honom skulle jag nog minnas det, även om det finns en hel hög andra svenska nöjes- och kulturpersonligheter som jag måste tänka efter om jag träffat eller pratat i telefonen med – och har väl således ingen som helst möjlighet att vara medtagen. Däremot är en av mina kära kollegor med på ett hörn, men vill han/hon delge världen det så får han/hon göra det själv i kommentatorsfältet. Någon typ av vänskapsintegritet besitter jag ändå.
Men alltså – 1 700 sidor? Får man föreslå att Albert Bonniers Förlag till pocketversionen av ”En dramatikers dagbok” bifogar ett komplett personregister som bonusmaterial, så att man slipper läsa hela klabbet för att se vilka som finns omnämnda?
Att boken saknar sidnumrering – därav de rätt olika uppgifterna om hur tjockt verket är – gör ju visserligen nyttan av ett register lite rumphuggen, men ändå.