Nej, solen sken tyvärr inte alls när vi i går tog våra Yankeeströjor i barnstorlek – rea på Moe’s, två för femton dollar i storlek XL – och tog D-tåget ut till Bronx och Yankee Stadium – the world’s most famous stadium som de själva hävdade även om jag antar att world i det här fallet betyder USA och att kanske Wembley skulle vilja ha ett ord med i laget om hela världen verkligen fick rösta.
Regnet hängde i luften, gårdagens solsken var bortblåst och när jag lite försynt påpekade det här med vädret tycker jag att du har skött dåligt till Morgan lackade han ur totalt, ställde sig mitt på bron mellan Bronx och Manhattan (jag går händelserna i förväg, det här var på väg tillbaka efter matchen) och skrek vad begär du av mig, du krävde ju solsken och fint väder till lördagen, jag var ju tvungen att ta finvädret nånstans ifrån! samtidigt som bilarna susade förbi, det var ett riktigt uppträde, finns rubriken Crazy swedes in post game stand-off i dagens New York Post vet ni vad det handlar om.
Matchen lär knappast gå till historien. Yankees vann mot Tampa Bay Rays med … möjligen 2-0 om det heter så, Yankees tog hur som helst två poäng i fjärde inningen och Tampa Bay inte en enda på hela matchen. En home run blev det, bollen gick över planket långt ut på högersidan och hela publiken ställde sig upp i hänförelse, något som annars bara hände när det skulle sjungas nationalsång i början och ”God bless America” i slutet.
Men trots den mediokra spänningen nere på planen var det en väldigt fin upplevelse även om vi aldrig lyckades förstå reglerna ordentligt trots att vi läst på samt haft skriftlig examination på förmiddagen, särskilt det här med hur många slagmän som skulle få chansen innan en inning var slut saknade all form av rim och reson, det diffade mellan två och fem har jag för mig.
Det jag gillade mest var att folk var så vänliga. Huligan- och smockan i luften-stämningen som präglar vår egen nationalsport – ja förutom på Strömvallen i Gävle där det fortfarande är Bullerbyn då – existerade överhuvudtaget inte. Bara en sådan sak som att öl-, korv- och Cracker Jack-försäljarna som gick runt bland publiken lät varorna som såldes skickas fram till köparen längs de trånga raderna, köpare som sedan skickade betalningen motsatt väg, för att sedan få tillbaka växel i en tredje vända, kändes helt världsfrånvänt i sin gemytlighet.
När jag lyckades gå vilse efter att ha varit på herrummet i den sjätte inningen, och Morgan såg mig stå med gråt i blicken två sektioner bort i det förvirrande sittplatssystem som användes på arenan, fick han hjälp av hela vår omgärdande publik i sina försök att hojta och vinka för att fånga min uppmärksamhet. Did you get lost dear? frågade en kvinna när jag till sist återkom. Jag nickade trumpet och hon tillade but now you’re home, la sin hand på min arm och log varmt.
åh, newyorkare är – alla motsatta påståenden till trots – så fina… GOD BLESS AMERICA (ja, jag står upp nu)!
Baserat på verkliga händelser.
Ja, ibland är världen fin.