Satt på jobbkammaren på seneftermiddagen i går och plitade ihop en notis om att Charles Dickens i sitt testamente förbjöd att statyer skulle resas av honom efter hans död. Tyckte det var en söt grej, att det nu klias i huvud i England om man ska fortsätta efterleva hans önskan inför 200-årsjubileet av författarens födelse.
Om jag någon gång skriver ett testamente ska jag göra detsamma. I det här all eventuell uppvaktning på min bemärkelsedag undanbedes-landet borde alla göra det för att vara på den säkra sidan – bara så att ni vet, jag vill inte att några statyer reses till mitt minne.
Fast när jag tänker efter kommer jag ju troligen att göra precis tvärtom. Känner jag mig själv rätt skulle jag till och med att uppmuntra dylikt beteende, genom att i god tid innan skapa en fond varifrån finansiella medel kunde hämtas så att tankar om en Daniel Åberg-staty skulle kunna bli verklighet även i fattiga glesbygdskommuner.