Om detta må ni berätta för någon

På tal om Filter, som jag ju skrev lite om tidigare i veckan:

Jag pratade med en vän om det här med de inledande artiklarna i tidningen som använde berättat för-stuket och det problematiska med dem. Alltså texter som skrivs så att man som läsare ska uppfatta det som att det är den som intervjuas som bara satt sig ner och pratat rätt ut i luften och sedan har journalisten bara suttit och skrivit ner vad personen berättat rakt upp och ner. SvD har kört det här ett tag på sin nöjessida under vinjetten Med egna ord, senast i dag då svenska Hollywoodskådisen Malin Åkerman fick berätta sin historia.

Alltså visst, variation är väl fint, men jag ställer mig ändå frågande till varför den här formen fått fotfäste. Inom journalistkretsar – åtminstone så som jag har uppfattat det – har det alltid varit så att ”riktiga” artiklar, med berättande brödtext och insprängda citat från en intervjuperson här och där, ansetts vara den finaste textformen. Fråga-svar-intervjun – med fetade direkta frågor följda av ett svar och så nästa fråga följt av svar och så vidare – är inte riktigt lika fint, det är en enkel utväg, man bara rapar ur sig vad som sades ungefär. Enligt det tänkandet vore alltså berättat för-varianten vara ännu sämre, eftersom journalisten suddas ut helt.

Kanske har det med journalistens dåliga rykte bland ”vanligt folk” att göra, allt vi skriver är ju dikt och förbannad lögn, det vet ju alla. Genom att låta påskina att skådisen mer eller mindre skrivit texten själv kommer läsaren närmare intervjuobjektet. Eller?

Nja, jag är skeptisk. Alla som regelbundet gör intervjuer och skriver ut dem efteråt vet att det inte går att trycka vad folk säger. Skulle jag göra det skulle intervjupersonen troligen stämma mig efteråt, eftersom hon eller han skulle framstå som förståndshandikappad i min text.

Det är inget man tänker på när man ser en person bli intervjuad på tv, eller hör dem i radio, eftersom vi är vana vid att lyssna på samtal, men när man läser det i skrift och ser det, herrejisses! Människor pratar inte i fullständiga satser, det är ytterst sällan något man säger innehåller både subjekt och predikat, meningar lämnas oavslutade, en tanke tar en ny vändning, man vandrar iväg, börjar prata om något helt annat än frågan, kommer tillbaka till det där man pratade om först tio minuter senare, man blir avbruten, personen man pratar med sticker in en kommentar, samtalet snirklar iväg, man stammar sig, säger öh, eh, mm, tjaa, ööh och så vidare. Det går inte, inte om man inte vill förlöjliga personen man intervjuat.

Att skriva en journalistisk text där man pratat med en eller flera personer handlar om att tolka och sammanfatta vad som sagts. Ja, självklart strävar man efter att låta dem som talar få använda sina egna verkliga ord så mycket det bara går, men det slutar ändå alltid med att man som skribent får använda sitt förhoppningsvis goda omdöme och stryka vissa delar av citat, klippa ihop olika uttalanden till ett samt låta saker som kanske sagts med tjugo minuters mellanrum stå bredvid varandra, eftersom citaten hänger samman, eller kanske till och med låta dem stå i efterföljande meningar i samma citat. Det handlar inte om att ljuga, det handlar om att på ett effektivt sätt låta en person komma till tals på ett så korrekt och respektfullt sätt som möjligt.

Så vad jag menar är egentligen bara detta – bakom en berättat för-text ligger minst lika mycket journalistiskt redigeringsarbete som i en ”vanlig” artikel, förleds inte att tro något annat.

Samt att jag anser att den här textformen – samt Kartago – bör förstöras.