Jag fortsätter att inbilla mig att det faktiskt finns kvalitet i det jag skriver. Satt med romandokumentet framför mig i går kväll vid en tid då jag aldrig brukar få något gjort, och även om jag är medveten om att hela klabbet inte håller den känslonivå jag förnam i måndags eftermiddag på Valand, så … ja, jo, fasiken, det kan nog gå vägen.
Men det finns ett aber. Ett litet litet sådant. Det finns inget slut.
Eller jo, det finns ett tänkt slut vilket jag skrivit om här, men hur stor nytta har jag av bokstaven Ö om P till Ä saknas? Om vägen dit är helt okänd?
Så varje kväll nattar jag mig nu med mantrat det var så här förra gången också det var så här förra gången också det var så här förra gången också och det finns inga spöken för det gör det inte. Väl?
Jag vill minnas det förflutna så, tänka att det som hänt inte är det som varit utan det jag väljer att minnas.
Det blir enklare så. Ibland.
Var glad åt att du har A-P +Ö. Då fixar det sig. Jag har A, kanske B, möjligtvis N, och så ett Ö. Det blir lätt lite… hackigt.
Jag är inte helt säker på att mina bokstäver är intakta fram till P heller, men ganska i alla fall. Dessutom kommer alfabetet i fel ordning här och där, men det är ett medvetet drag. Hoppas att det inte kommer att förvirra.