Ejda blev Frostbiten i dag. När hon och jag kom ner vid sju i morse satt Tage redan i soffan och kollade på Frost, och Ejda var först skeptisk, ville kolla på Mästerkatten i stället, men blev av någon anledning ändå sittande framför berättelsen om Anna och Elsa. Det var inte första gången hon såg den, hon har till och med ett par strumpor med snögubben Olof, men den har inte fastnat på allvar tidigare.
Men i dag – ojojoj. Hon såg den två gånger hos sin mommo på eftermiddagen, en gång på kvällen här hemma, och efter att vi tvingades avbryta nattningen vid niotiden på grund av att hon var fullständigt hopplös och inte ett uns trött, gick vi ner till soffan igen, och vi hann inte ens ner förrän hon yttrat orden Jag vill se på Frost igen. Så nu rullar vi ett femte varv, Anna och Kristoffer har precis varit hos trollen och den falske Hans har lyckats fängsla Elsa med handfängslet som stoppar hennes iskrafter.
Det är fint att se hur hon lever sig in i berättelsen. Hon blir genuint bekymrad när Elsa ger sig av genom att frysa sjön hon springer över, blir arg när Hans är elak mot Anna, skriker av glädje när Olof får uppleva sommaren på slutet och skrålar självklart med i Slå dig fri, även om hon underligt nog sjunger den engelska titelfrasen Let it go i stället, kanske för att den spelas i eftertexterna och är mer nynnvänlig.
Jag gillar Frost själv rätt hårt. Glad att det blev Pejdons första filmförälskelse.
