Det har bekymrat mig en smula att jag inte riktigt vetat hur boken jag håller på att skriva ska sluta. Jag tycker visserligen bäst om att skriva utan inrutad plan, att låta berättelsen ta den väg den vill helt på eget bevåg, och tillåta infallen att styra. Det funkade helt okej sist – jag är rätt stolt över hur min första bok sitter ihop och hur allting faller på plats – och jag inbillar mig att samma sak ska gå att ro i land även denna gång.
Men det finns ju gränser för hur ouppstyrd ens tillvaro ska tillåtas vara. Även om det också förra gången till stora delar var en resa utan karta så fanns ändå en given slutpunkt, ett dygn som obönhörligt gick mot sitt slut och en cirkel som skulle slutas. Det fanns en ram att förhålla sig till. Nu har det funnits … ingenting. Det ordnar sig har jag sagt, tänkt, övertygat mig själv om samtidigt som en oro funnits där.
Men så kom det till mig häromdagen. Hur det ska sluta. Var det ska sluta. När det ska sluta. Huret avstår jag nog från att skriva här och nu men varet är i en tunnelbanevagn på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull och näret är vid tolvslaget på nyårsafton och att det tagit mig ända till nu att komma på det övergår mitt förstånd.
Och jo, nyår är klyschiga. Det har gjorts tusen gånger förut. Jag är inte ens så personligt intresserad av nyårsfirandet eftersom verkligheten aldrig lever upp till de föreställningar som finns. Men det är ju det som det vackra – det här är ju fiktion, det här är ju min föreställning.
Tänk er en mishmash av nyårsscenerna i ”Can’t buy me love” och ”När Harry träffade Sally” och slutet i ”Mandomsprovet” och vi börjar närma oss. Och my god det kommer att bli så over the top att jag redan har gåshud.
Det låter freakin fantastiskt! Jag kommer i och för sig bara ihåg Harry mötte Sally-nyåret av den enkla anledningen att jag inte sett Can’t buy me love och var cirka pytteliten när jag så Mandomsprovet, men hey! Tolvslag, tunnelbanevagn, klyschor, fyrverkerier… kan ju inte bli annat än lycka. Betyder det här att slutet blir lyckligt UTAN speglar och ögon som går i kors den här gången?
Hm, tja, ärligt talat vet jag inte riktigt om det blir lyckligt eller inte ännu. Nyårsscenen i ”När Harry träffade Sally” är visserligen überlycklig, men den i ”Can’t buy me love” är tvärtom rätt sorglig och slutscenen i ”Mandomsprovet” är ju lite tveeggad. Dustin Hoffman stjäl visserligen med sig sin älskade från altaret, men när de flytt därifrån i bussen på väg in i en gemensam framtid ser man främst sammanbitet allvar i deras ansikten, eftersom de väl insett att deras romantiska flykt kommer att få konsekvenser och att deras liv ihop knappast blir enkelt. Så det återstår väl att se vilken väg jag väljer helt enkelt…