Jag skrev om min särskilda schlagerrelation till Måns Zelmerlöw redan efter vinsten i Melodifestivalen i mars, och egentligen vill jag bara upprepa det jag uttryckte då – att Måns går och vinner hela tjottaballongen känns lite extra inombords. Jag kunde inte undgå att uppleva rätt rejäla doser av nervositet här hemma i soffan när jag följde omröstningen i natt, när den väl kom igång vill säga – jösses vilken maratonlång och seg sändning, det hann ju bli midnatt innan de började ringa runt till jurygrupperna.
Intressant hur oerhört tydligt man kunde avläsa sympatierna och antipatierna för Ryssland under redovisningens gång också. Skämten som haglade på Twitter om hur Putin nu beordrade bombplanen upp i luften när Litauen som första land gav den forna ockupatören noll poäng och såg till att pendeln började svänga till Sveriges fördel, det fanns lite för mycket verklig botten i de tweetsen för att det skulle kännas bekvämt. Dock får jag medge att jag skrattade högt när den ryska juryuppläsaren avgav den ryska juryns röster, och han skämtade till det genom att säga att de beslutat ge sin tolvpoängare till Ryssland. Såg att en del reagerade starkt mot ”kuppen” i Twitterflödet, men jag tyckte det levererades betydligt bättre än när komikern Björn Gustafsson gjorde samma grej när han läste upp de svenska rösterna i Eurovision 2008 (just den enda ESC-upplaga som Ryssland för övrigt lyckats vinna).
Med facit i hand är det lätt att konstatera att jag ur resultatmässig synpunkt valde att hoppa av mitt liv som nöjesjournalist på TT vid helt fel tillfälle. Åren 2007-2010, då jag jobbade som mest intensivt med Melodifestivalen och Eurovision fick Sverige de föga imponerande ESC-placeringarna 18, 18, 21 samt 0 (vi nådde ju inte ens final 2010), bara för att direkt efter att jag sagt upp mig från jobbet 2011 nå platserna 3, 1, 14, 3 och nu 1 igen.
Olika falla ödets lott.