Jag har verkligen svårt för tidningsfria dagar. Morgonen blir tom, kväst i sin linda, futtig och smått meningslös. Jag försöker förgäves klicka mig runt på sajterna istället, men eftersom de svenska morgontidningarna är erbarmligt dåliga på att uppdatera sina sajter med material utöver det av senaste nytt-karaktär blir det ett rätt kort klickande, inget har förändrats sedan i går känns det som och det puffas glatt för fem-sex dagar gamla grejer på såväl DN som SvD. Kul.
Jag bläddrar igenom Vi i Vasastan istället, jag är klok som en bok och förutsåg dagens torka och undvek att läsa den i går. Men även den är tunn, helgblodfattig, inte ens någon Björn Sylvén som skriver en krönika om det svunna Stockholm och att nästan allt var bättre förr och min håglöshet över trettondagens tristess gör att jag knappt ens orkar bli upprörd över veckans obligatoriska stoppa gallerian bevara det unika Odenplan!-insändare men orkar ändå uppbåda några sekunders indignation och tänker att ja, det där gråa blåshålet som alla skyndar över så fort de kan och vars trädbeklädda västra del alltid luktar kiss är värd att slåss för, och vad ska Stockholms näst största stadsdel med egna butiker till, likt Sandviken har vi ju redan både Dressmann och Åhléns, det räcker gott och väl där och likaså här.
Ja, jag är en smula uttråkad i dag. Tur att Tour de Ski-finalen startar snart.
Tidningslöshetens kranka tomhet. Man läser gårdagens ratade artiklar, tar sig lite lealöst igenom ekonomidelar och sportdelar (som man inte skulle bevärdiga ens en blick en vanlig dag) och drömmer om morgondagen. Förstår dig. Delar din smärta. Din längtan efter nästa dag.