Läser uppslaget om Starbucks världsexpansion i DN (ej på nätet ännu), läser och läser och läser och när jag läst klart sitter jag frågande i soffan och undrar: Hur kan man göra ett helt uppslag, skriva mer än tiotusen tecken om jag höftar rätt, utan att överhuvudtaget beröra frågan när eller om sagda kaffekedja ska slå upp portarna i Sverige? Jo, det nämns i förbifarten i en faktaruta att Starbucks aldrig diskuterar sina expansionsplaner, men i övrigt – nada.
Och det är väl inte så oväntat att de inte säger något – Starbucks samarbetar ju trots allt rätt ordentligt med Apple som gjort förtegenhet om framtiden till en konst – men kan man inte ställa frågan till någon annan då? Skulle Starbucks kunna slå sig in på den svenska lattemarknaden? Vilka skulle det i sånt fall ske på bekostnad av? Är det inte konstigt att ett varumärke som de flesta svenskar under trettio känner till inte finns att tillgå här? Det finns hur många intressanta frågor som helst att ställa.
Men nej, när DN skriver en drapa om Starbucks världsexpansion, då finns inte ens ordet Sverige med. Kalla mig provinsiell men jag finner det högst märkligt.
Jag fick förklaringen någonstans ifrån (har såklart glömt källan nu) att Starbucks när de investerar i en ny marknad alltid går in i ett land. Och Sverige som land anses tydligen inte vara tillräckligt lovande. Visst finns det säkert tillräckligt med lattetörstiga stadsråttor som inte vill något hellre än att trippa omkring med Fendi-väskan i ena handen och moccachinon i den andra. Men det verkar som att Starbucks hugar sig lite för att invadera ett mörkt, egensinnigt och Max-älskande land där till och med en jätte som McDonalds kan gå i konkurs. Liksom, vi är bara 9 miljoner invånare – hur många jättemuffins kan vi sätta i oss på ett år? Vi har ju Singoalla.
Men Starbucks finns ju i Danmark, och de är bara fem miljoner, högst egensinniga och äter wienerbröd hela dagarna. Ekvationen går inte ihop.
Äh i Danmark bor alla nära Köpenhamn. För att inte tala om nära resten av Europa.