Strax efter halv elva kommer sms-flashen på mobilen om Slas död, ett tag senare följer meddelandet från min chef, han berättar hur vi går till väga, vem som gör vad. Jag inbegrips inte, får gå och sova.
Tur är väl det, för när jag tänker efter, försöker minnas – nej, jag kan inte erinra mig att jag läst en bok av Slas, vare sig under åren som litteraturstudent i Uppsala eller senare. Så ser jag att Jonas Thente i en kommentar skriver att nu rämnar Sverige för ett ögonblick, och jag inser att min litterära bildning trots allt är rätt skral, jag är en sälle som tänkt natta mig med en Roslund/Hellström-deckare.
Jag sitter vid datorn, skäms en smula och surfar till Wikipedia för att läsa på. Någon har hunnit dödförklara honom även där.
Jo, det rämnar lite grann. Du har skrivit ett fint inlägg. Anne-Marie
Hej igen – vilken trevlig svarskommentar, vilket härligt anslag – vårda ditt språk ömt… Jag tycker om det. Skriver detta bara för att få svar igen. Hej Då… så länge! Anne-Marie
Tack tack! Och vad fint att du gillade min ömhetsförhoppning, jag har faktiskt varit med om att folk mejlat och sagt att de inte vågar kommentera för att de tror att jag är språkfascist. Och jag som bara ville vara lite smårolig…