Jag tänker på Åsa Linderborg. Jag tänker på hur ”Mig äger ingen” kommer att ligga under så många granar nästa måndag. Jag tänker på att det är en bok som så många borde läsa för att det finns så mycket att känna igen däri, så mycket som inte brukar sägas i den svenska litteraturen, en besjungning av en sjuttiotalsuppväxt gjord på ett sätt jag aldrig sett maken till. En bok där det inte spelar någon roll hur mycket skam och skuld kärleken blandas med, värmen består ändå.
Men mest tänker jag på det jag inte tycker mig ha läst särskilt mycket om i alla hyllningskörer. Om det jag egentligen tycker summerar boken bättre än ord vilka de än må vara – omslaget.
För ögonblicksbilden på den lilla flickan, två år gammal, som med villkorslös kärlek kastar sig in i faderns famn griper mig mer än vad orden innanför pärmarna någonsin kan göra. Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok där jag vid så många gånger kände mig tvingad att stanna upp, slå igen pärmarna och bara titta. Se den oförfalskade kärleken. Den totala tilliten. Så som livet aldrig någonsin kan tillåta den att förbli.
Det är en fantastisk bild som får mig att vilja gråta men det gör jag inte eftersom jag … ja eftersom det inte är den jag är.
——
Hm. Jag tror det är en Mauro Scocco-dag i dag.