Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag har börjat att uppskatta korta romaner och filmer allt mer. Carl-Henning Wijkmarks ”Stundande natten” klockade in på hundrafemtioåtta sidor vilket var en befrielse att läsa, och i helgen dissade jag ”American gangster” när jag såg att den var två och trettiosju lång, knappast i närheten av ett världsrekord men ändå alldeles för långt för min numera rastlösa själ.
Jag undrar över orsaken. När manuset till ”Dannyboy” skulle stöpas in mellan pärmar minns jag att jag nervöst frågade min redaktör om hon trodde att boken skulle ta sig över tvåhundrastrecket, och när hon sa att hon inte trodde det fick jag panik och började utifrån några välvalda böcker i min bokhylla räkna ut hur många sidor det borde bli (jag räknade antal ord per sida i några standardverk) och såg till min stora glädje att hon nog haft fel. När slutresultatet till sist blev över tvåhundrafyrtio var jag mäkta stolt, och kände mig som en riktig författare.
I dag känner jag tvärtom. Jag vill inte bajsa ur mig en massa ord i onödan. För tillfället går den nya romanen bakåt, den blir kortare för varje gång jag läser textmassan, människor skalas bort, ord suddas ut, bisatser går upp i rök. Filmmanuset likaså. Kortare kortare kortare. Snart är det en novell. Därefter en notis.
Sedan … ja kanske bara en titel.
Jag är bara nyfiken – hur många ord finns det i ”Dannyboy”?
63 957 ord om textdokumentet talar sanning.