Eftersom Kent stal sin albumtitel ”Tillbaka till samtiden” från en inläggsrubrik av mig i januari bestämde jag mig för att spendera gårdagen med sagda skiva. Och eftersom jag och Kent går way back, debuten släpptes samma år som jag lämnade hemmet och blev en popjunkie på Kalmar nation i Uppsala och tyckte att ”Frank” var en så löjligt bra låt att det inte riktigt fanns, känns det fint att vi fortfarande har så mycket gemensamt. Jocke Berg tar sig aldrig från Hagnesta Hill och jag tar ju mig aldrig från min dåtid hur jag än försöker, jag sugs bakåt utan möjlighet att stanna och får problem med fiktion kontra verklighet och det är säkert samma sak för honom men det vet jag så klart inte.
Jag har ett möte med en hund inom kort så jag hinner inte riktigt brodera texten, men egentligen räcker det ju med att kolla på startsidan på Kents sajt och läsa de inledande kapitlen i ”Dannyboy & kärleken”, äh första raden räcker nog för sjutton, för att förstå hur mycket vi egentligen delar.
jag kan inte riktigt lyssna på kent. blir bara ledsen, och inte för att det kasst utan för att det alltid är så jävla attacksorgligt så det bara inte går. funderar däremot nu på, efter att ha läst lite här ett tag, på att läsa din bok. det kan bli så nära kent jag kommer.
kram,
c
Jaaa, det är klart att du ska göra det! Min bok är visserligen också lite sorglig, men inte så där attacksorglig. Happy reading!
Sitter och funderar lite över bilden! Tänker på de inledande kapitlen i Dannyboy?
Kanske borde jag berätta bakgrunden till den där bilden i ett eget inlägg. Mm, ska nog göra det. På lördag kanske.