Jag låter som en kraxmaskin. I går kväll, när jag efter Bonnierminglet, middag på Lokal (fantastiskt mycket trevligare än i Stockholm) samt releasekalas på Uppåt Framåt för ”Könskrig” promenerade mot Masthugget med min vän Anna för nattvila lät jag som hade jag återvänt till målbrottets tid. I dag är läget någorlunda bättre, men om det blir tequila flatliners i kväll som Morgan tidigare har utlovat, så lär jag tappa bort rösten redan före tiosnåret, den kommer att irra omkring någonstans längs avenyn, mellan Götaplatsen och Park och inte riktigt veta vart den hör hemma. Så kan det gå när man är förkyld och glömmer sin mössa i Stockholm.
Sitter i pressrummet på bokmässan och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska göra. Köerna var långa utanför och jag känner mig inte riktigt i fysisk form för att gå ner på golvet och mingla runt i trängseln. Jag ska jobba lite senare i dag, göra lite faktisk nytta, och jag har tills dess fått i uppdrag att lite allmänt hålla känselspröten framme, känna av stämningen och eventuellt skriva något roligt om det kommer en ingivelse och slår mig i huvudet. Jag är skeptisk till att det sker.