Jag är förkyld och det stör mig. Jag vill inte, jag hinner inte, jag kan inte men det verkar inte kroppen bry sig om, den bråkar och stökar med mig trots mina protester, gör mig till en kraxmaskin och blä och fy. Usch säger jag och det ligger en doft av tigerbalsam över tillvaron. Fy på dig usla lekamen.
Läser tidningarna, skummar genom livet och inser till min förvåning att jag nickar medkännande till texterna i dagens SvD där Eva Eriksson, och i viss mån även Annina Rabe (ej på nätet ännu), uttrycker skepsis mot planerna på ett nytt bibliotek i anslutning till Stockholms stadsbibliotek, och istället förordar en annan placering. Jag, som så många gånger i detta forum uttryckt rent och skärt hat mot bakåtsträvare som inte vill tillåta att det byggs någonstans om det kan komma att påverka deras vardag, ser mig själv – nåja, känner mig själv åtminstone – ligga och nicka med i argumentationen och hoppas att ett under ska ske och att de ska bygga det nya biblioteket någon annanstans istället. Men lika säkert som det kändes från dag ett att kallbadhuset i Riddarfjärden var ett luftslott som aldrig skulle bli av, lika hugget i sten känns det nya biblioteket vara. För mycket prestige har satt sig i projektet kring Observatoriekullen för att staden ska kunna backa.
Jag borde raka skallen i dag, mitt utseende just nu påminner mest om en igelkott. Men batterierna i rakapparaten är slut och vägen till Vivo känns ack så lång med host och snor som enda kompanjon. Igelkott eller vedermöda? Ständigt dessa val.
——
Hm, i en artikel i DN i dag säger stadsbyggnadsdirektör Ingela Lindh att det vore att degradera Gunnar Asplunds berömda byggnad om man valde att lägga det nya biblioteket någon annanstans. Personligen tror jag inte att rotundan skulle bli ett dugg ledsen om den förvandlades till filial. Folk skulle nog komma ändå.
Och för alla som undrar valde jag vedermödan, och är numera härligt korthårig igen.