Boken och framtiden-arkiv

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Krönika: Kvaliteten måste styra, inte förlagsloggan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 augusti.

——

Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?

Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.

När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.

Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.

Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.

Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.

Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.

En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.

Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.

Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.

Deltar i Den lyssnande kritiken

Just det ja, jag ska ju delta i ett panelsamtal om ljudbokens estetik nere i Stockholm i morgon lördag! Så här:

Det senaste halvåret har forskningsprojektet Den lyssnande kritiken, som genomförs av Kritiklabbet, försökt djupdyka i ljudboksformatet genom ett antal delprojekt, experiment och evenemang. I morgon når det sin final genom en heldagskonferens på Hägerstensåsens medborgarhus, där ett antal litteraturforskare, förläggare, ljudboksproducenter och författare medverkar – bland annat jag då.

Så här presenteras dagen på projektets hemsida:

Det femte och avslutande evenemanget inom ramen för projektet har ljudbokens ekonomiska, politiska och estetiska aspekter för ögonen – ett slags helhetsgrepp, med andra ord. Hur påverkas litteraturen i allmänhet och den verksform som ljudboken är i synnerhet, av den rådande infrastruktur, där strömning och abonnemang är grundpelare? Vad kostar ”en lyssning” egentligen? Och vad skiljer egentligen en ljudbok från en talbok? Produceras de på olika sätt eller bara med olika målsättningar? Vilka möjligheter finns det i ljudboken, som inte utnyttjas i dag? Hur kan man förstå den tryckta bokens fysiska närvaro i förhållande till dagens ljudböcker, vilka primärt är digitala (och t.ex. inte längre i CD-format)? Och hur ska i slutändan en ljudbokskritik se ut?

Hela dagens program, och info om projektet i stort och Kritiklabbet, hittas här, men jag saxar lite smått och gott ur deras presentationer nedan.

Vi vill utforska möjligheterna och problemen hos en litteraturkritik som tar ljudboken som sitt objekt. Vi vill spåra ljudbokens historiska rötter, samtida syskon och kommande utveckling. Vi vill undersöka skillnaden mellan inläsare och uppläsare, såväl som mellan radioteater, talbok och ljudbok. Vi vill utveckla en lyssnande kritik.

En grundläggande anledning till att Kritiklabbet genomför projektet Den lyssnande kritiken är den betydande roll som ljudboken har fått i den svenska litterära sfären. Den ljudboksboom som det har talats mycket om de senaste åren har utan tvekan givit sig till känna. Inte minst syns detta i hur ljudboken och de företag som arbetar med att distribuera ljudböcker genom bland annat strömningstjänster omformat såväl förlags- som biblioteksbranschen.

Det kommer med all säkerhet att bli en väldigt intressant och givande dag. Kul!

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.

Dags för Littfest!

Klev just på tåget i Gällivare – next stop Umeå och Littfest! I morgon fredag deltar jag dels i ett samtal om litteraturbranschens framtid klockan 16 (saxar ur programmet nedan) och dels redan klockan 08.45 när VK smygstartar sändningarna på Littfest-tv med sitt uppsnack-program.

Dessutom kommer jag då och då under hela festivalen att stå vid det bokbord som Norrländska Litterstursällskapet har med vår tidskrift Provins, där vi bland annat kommer att sälja en ursnygg jubileumsaffisch, med anledning av att tidskriften i år firar 40 år. Hoppas vi ses i vimlet!

———

Fredag kl 16, scen Äpplet
En litteraturbransch i förändring
På senare år har litteraturbranschen förändrats radikalt. Den tryckta boken utmanas av ljudboken, boklådorna av konglomerat och internethandel, förlagen av egenutgivare och hybridförlag. Är utvecklingen bara av ondo, är vi bara konsumenter styrda av kapital och algoritmer eller är det delvis också och en sund reaktion? Medverkar gör kulturredaktören Sara Meidell, författaren Daniel Åberg och professorn Sven Anders Johansson. Samtalet leds av journalisten Lasse Winkler.

UPPDATERING: Tyvärr har VK:s uppsnackspunkt på fredagsmorgonen blivit inställd med kort varsel, så jag får nöja mig med samtalet klockan 16 i stället. Synd, men då får jag ju i alla fall sova lite längre!

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.

Augustnomineringarna 2021: Dåligt år för ljudböckerna, men fenomenalt för tvillingarna Adbåge

Nej, det blev inget toppenår när det kommer till ljudboksformatet bland årets nomineringar till Augustpriset. Blott tre av arton titlar fanns vid nomineringstillfället utgivna som ljudböcker, att jämföra med åtta (!) i fjol. Att bara tre titlar finns bland de nominerade är faktiskt lika illa som det tidigare bottenåret 2018, då också tre titlar fanns som ljudböcker. Precis som det året finns det även i år en ljudbokstitel i vardera klass. (Jag har gjort de här sammanställningarna sedan 2017.)

Vad det beror på? Tja, det är nog inte svårare än att det i fjol dels var ovanligt breda titlar som nominerades (tre i den skönlitterära klassen då jämfört med en i år), samtidigt som kanske något fler av de breda titlarna som förhandstippats i år inte kom med (som Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna, Kerstin Ekmans Löpa varg och Ann-Helen Laestadius Stöld, som alla finns som ljudböcker). I fjol var det dock fackboksklassen som stod för ett svårslaget rekord, med hela fem av sex titlar utgivna som ljudböcker. Personligen hade jag verkligen hoppats på en nominering för Anders Teglunds Cykelbudet i år i fackklassen, dels för att det är en riktigt bra bok, men kanske ännu mer för att det är en fantastisk ljudbok, där Teglunds pianospel som har en viktig biroll i bokens handling vävs in i ljudboken och gör den närapå till ett allkonstverk. Sammantaget som bok och ljudbok hade den verkligen förtjänat minst en nominering. Bakläxa juryn!

Kommer någon av de nominerade titlarna att bli ljudbok nu då, efter att de nominerats? Förhoppningsvis åtminstone Moa Backe Åstots Himlabrand, som jag tror har en fin chans att plocka hem priset i barn- och ungdomsklassen.

Övriga noteringar:

• Har det någon gång i Augustprisets historia hänt att syskon nominerats samma år, likt det som Emma och Lisen Adbåge nu lyckats med för varsin bok i barn- och ungdomsklassen? Att de dessutom är tvillingar gör ju bara prestationen än mer speciell. Dubbelgrattis till det!

• Olof Wretling har läst in böcker två år i rad som blivit nominerade (i fjol gällde det Annika Norlins Jag ser allt du gör). Starkt jobbat av Wretling, som bara totalt läst in fem ljudböcker.

• Trots att inte förhandstippade Stöld fick någon nominering, så kan det bli två vinster i år för böcker med samisk prägel, genom Mats Jonssons När vi var samer och Moa Backe Åstots Himlabrand. Jonssons bok är den första serieromanen att nomineras i den skönlitterära klassen. Välförtjänt!

• Magnus Västerbro och Tomas Bolme verkar vara en stark Augustpriskombo. När Bolme läste in Västerbros Svälten 2018 blev det vinst i fackboksklassen, men när Per Juhlin fick läsa in hans Vålnadernas historia året därefter blev det ingen nominering. Nu är Bolme tillbaka för Västerbros bok om Karl XII, och då blev det nominering igen.

Nedan följer listorna för samtliga nomineringar, och de titlar som finns utgivna som ljudbok är skrivna i fet stil. Augustgalan arrangeras 22 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed (Wahlström & Widstrand), inläst av Lena Endre
• Återliv – med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark (Norstedts)
• Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag)
• När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
• Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts)
• Den svarta månens år av Ellen Mattson (Albert Bonniers förlag)

Årets svenska fackbok:
• Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson (Natur & Kultur)
• Dante – den förste författaren av Anders Cullhed (Natur & Kultur)
• Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson (Nirstedt/litteratur)
• Knäböj av Sara Martinsson (Weyler förlag)
• Mönstersamhället av Anneli Rogeman (Natur & Kultur)
• Tyrannens tid – om Sverige under Karl XII av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag), inläst av Tomas Bolme

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
• Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
• Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
• Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam (Förlaget)
• Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur), inläst av Olof Wretling
• Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke & Joanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla ”beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt ”öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.