Vi har redan sagt hej då-arkiv

Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.

Gäst i Snacka om ljudböcker

Jag skrev om Storytels litteraturprogram Snacka om ljudböcker när det hade premiär i april, och i det fjärde, senaste avsnittet är jag gäst! Programmet spelades in för några veckor sedan i en studio i Stockholm, och det var väldigt roligt att medverka. Vi snackar Nära gränsen, Virus och när jag spelade in ljudboksversionen av min roman Vi har redan sagt hej då i vårt eget källarförråd, och tvingades pausa varje gång någon spolade i en toalett i huset, vilket annars skulle ha hörts på inspelningen. Good times! Bortsett från intervjun med mig är temat för avsnittet true crime.

Tycker faktiskt att programmet överlag är rätt bra. Alltså inte bara mitt avsnitt, utan även de tre tidigare. I dessa har Anna Jansson, Jenny Colgan och Emelie Schepp varit gäster. Fint sällskap!

Programledare är Jenny Zunko som är content manager på Storytel, och bokbloggaren Sincerely Johanna är fast panelmedlem (den andra panelmedlemmen roterar lite bland Storytels personal).

Om kritik av kritiken, nio år senare

Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:

——

Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.

Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.

Som vanligt är det internets fel, alltså.

I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.

Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.

Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.

Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.

Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.

Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.

Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.

Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.

Det kanske kan vara lagom?

Kopplingsschemat till mitt litterära universum

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.

Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.

Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

——

(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).

E-bokens haltande i Sverige – nu kartlagt av forskare

För tre och ett halvt år sedan blev jag kontaktad av ett forskarlag från Bibliotekshögskolan i Borås och Institutionen för journalistik och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet som arbetade med ett projekt med den klatschiga titeln E-bokens framväxt i ett litet språkområde: media, teknologi och effekter i det digitala samhället. Eftersom jag några år tidigare hade genomfört ett lyckat (ja, jo, det tycker jag nog att det var) självutgivningsprojekt av min roman Vi har redan sagt hej då där mycket av mitt fokus låg på de digitala kanalerna, så blev jag intervjuad till det här projektet.

Och nu har projektet gått i mål i form av en monografi, som därtill fått den något mer insäljande engelskspråkiga titeln Books on Screens – Players in the Swedish e-book market. Svensk Bokhandel skrev om forskningsrapporten i slutet av förra veckan och nu när det i eftermiddags damp ner ett mejl från en av forskarna där hon tackade för min medverkan, så påmindes jag om att blogga om det hela.

Frågan som ställs i monografin av de sex forskarna är varför e-boken inte blivit den framgång i Sverige som den blivit på många andra ställen. Några av slutsatserna som summeras i Svensk Bokhandel-artikeln är: De traditionella förlagen håller hårt om den tryckta boken, priserna är för höga och e-boksformatet uppfattas som besvärligt – främst för att det i Sverige saknas en aktör som Amazon och deras Kindle som drivit på samt gjort tekniken lättanvänd i (främst) de anglosaxiska länderna.

Hm, låter ungefär som det jag hävdat här i bloggen sjuttiotolv gånger genom åren.

Rapporten går att ladda ner fritt som pdf och ePub hos Nordicom. De personer som har intervjuats till projektet är i rapporten anonymiserade, men då jag mig veterligen inte skrivit under något sorts kontrakt som säger att min medverkan är hemlig, kan jag avslöja att jag i rapporten benämns som Peter. Jag förekommer i kapitlet The authors and e-books.

Mycket har så klart hänt sedan intervjun gjordes i maj 2014 (och även då låg ju mina insatser på området egentligen tre, fyra år tillbaka i tiden), inte minst har jag ju publicerat mig digitalt på helt nya sätt via Virus hos Storytel. Samtidigt är det intressant att så lite egentligen har hänt på den svenska e-boksmarknaden sedan de år då jag mest intresserade mig för den.

På Högskolan i Borås går det att läsa mer om projektet, och det finns även en liten Youtubefilm om resultaten.

500-procentiga ringar på vattnet

På tal om den långa svansen, som jag nämnde i inlägget Peak Virus på topplistan, så har inte bara Virus tidigare säsonger stigit i popularitet till följd av att tredje säsongen kom ut, utan Virus som helhet har lett till att min förra roman Vi har redan sagt hej då har skjutit i höjden gällande lyssningar hos Storytel. Visserligen från ytterst modesta nivåer till normalt modesta nivåer, men ändå.

Jag gjorde ju en egen inläsning av den romanen och gav ut den själv hösten 2010, och våren 2012 kontaktade jag Storytel och fick in den i deras ljudbokskatalog. Efter att ha fått ett par hundra lyssningar de första två åren, sjönk den rätt brant nedåt i statistiken med start 2015. Så här såg antalet lyssningar ut då:

Halvår 1 2015: 23
Halvår 2 2015: 13
Halvår 1 2016: 11

Några dagar in på andra halvåret 2016 kom dock Virus första säsong ut, följt av tvåan i januari i år. Och då såg plötsligt siffrorna ut så här:

Halvår 2 2016: 47
Halvår 1 2017: 68

Som sagt, nivåerna är låga, men visst går det att konstatera en klar ”viruseffekt” – ökningen i antalet lyssningar av Vi har redan sagt hej då mellan första halvåret 2016 och första halvåret 2017 ligger på drygt 500 procent. Inte så illa!

Den 10 december 2009

På tal om romanen som aldrig verkar säga hej då:

I går var det alltså exakt sju år sedan jag presenterade romanprojektet för världen. I dag är det i stället exakt sju år sedan romanen inleds. Så här står det ett par sidor in, när huvudpersonen Filip står och väntar på Iris vid Sankt Eriksplan inför deras första dejt:

I en annan del av staden har Nobelmiddagen precis inletts och minusgrader har för första gången denna vinter lagt sig över Stockholm.

Jag minns inte om det fanns någon medveten tanke kring det här när jag skickade ut pressmeddelandet om boken och skrev mitt blogginlägg, men med tanke på hur mycket jag gillar den typen av detaljer håller jag det inte för otroligt. Först presentation, sedan drar genast historien igång.

Nu är det visserligen inte här berättelsen egentligen startar, ni som läst romanen kommer kanske ihåg att kapitlen inte kommer i ordning, boken startar med kapitel sex. Och där är det, precis som i dag, den 10 december.

Romanen som aldrig verkar säga hej då

Via Facebooks ”Den här dagen”-funktion upptäckte jag att det i dag är exakt sju år sedan jag presenterade mina planer på att ge ut min andra roman Vi har redan sagt hej då själv som ett egenutgivningsexperiment. Här är blogginlägget där det presenterades.

Sju år! Sett i backspegeln är det hisnande att se både hur mycket och hur lite som har hänt sedan den där decemberdagen 2009 gällande ljudböcker och e-böcker, som ju var minst lika viktiga beståndsdelar som pappersboken i mitt projekt. De är dessutom de format som utan tvekan fortfarande är mest livskraftiga (även om det går utmärkt att köpa originalutgåvan i mjukband i min egen lilla bokhandel!).

E-boken tog aldrig Sverige med den storm som jag och många andra trodde, åtminstone inte med den fart vi hade förutspått. E-boken växer visserligen stadigt, men jämfört med USA är vi fortfarande ljusår efter. Däremot har den digitala ljudboken, till stor del beroende på mina vänner på Storytel, gjort en resa jag knappast själv ens kunde drömma om. Och sett i backspegeln är nog den egenproducerade ljudboken den del i Vi har redan sagt hej då-projektet som jag är mest stolt över rent produktionsmässigt. Det var extremt utmattande att ro den biten i hand, särskilt redigeringen. Men så spräckte jag också deadlinen gällande ljudboken med ett halvår, haha.

Ångrar jag att jag gav ut romanen själv och inte försökte få något traditionellt förlag att nappa? Nej, det var en fantastisk erfarenhet som jag inte skulle vilja ha ogjord, även om jag med facit med hand troligen var lite tidigt ute, det var först några år senare som en del egenutgivande författare lyckades slå igenom och bli riktigt stora i Sverige. Kanske var heller inte en rätt så avig och mörk relationsroman den rätta sortens bok att leda vägen, det har mest varit mer renodlad genrelitteratur som har nått stora egenutgivna upplagor.

Men jo, jag är glad att jag gjorde det! Dessutom ledde det där projektet mig dit jag är i dag. De av er som är minnesgoda kommer ihåg att det senare var det då relativt nystartade Massolit Förlag som i slutändan gav ut Vi har redan sagt hej då i pocket, och det förlaget gick senare samman med Storytel och hade det inte funnits människor på Massolit som jag fortsatt hålla kontakten med hade de med all sannolikhet inte kontaktat mig och frågat om jag var intresserad av att skriva något för deras Storytel Original-satsning, det som kom att bli Virus.

Så det löste sig i slutänden fint ändå, trots den skepsis som de i min närhet (och även jag själv) initialt kände.

29. Såg fram emot att läsa 2015

Fick besked från Massolit Förlag före jul att pocketutgåvan av Vi har redan sagt hej då nu var slutsåld, bara sex exemplar återstod i Förlagssystems lager. Då jag av en slump bara någon vecka tidigare upptäckt att jag numera själv bara äger denna pocket i ett exemplar (de femton friexemplar jag fick vid utgivningen har jag på olika sätt gett bort), frågade jag om jag kunde få köpa loss de där exemplaren för något sorts inköpspris. Svaret blev bättre än så, jag kunde få dem gratis, och i går damp de ner i vår brevlåda.

Det är en bra bok, jag blev glad av att bläddra och läsa i den. Eller, det är ju väldigt långt ifrån en munter bok så glad var väl kanske att ta i, men okej, glad över att ha skrivit den och stolt över hur den blev.

Men samtidigt påminde den mig om hur lång väg jag fortfarande har att vandra på roman nummer tre. Det är ju boken jag hade hoppats få läsa i år, kanske inte i publicerad form, men åtminstone ett första utkast. I stället verkar det nu snarare osannolikt att jag kommer att hinna bli klar ens nästa år.

Det gör mig lite ledsen. Besviken på mig själv.

——

Vill man fortfarande köpa pocketen verkar det dock ännu finnas ett litet lager hos Adlibris, men hos Bokus är den numera noterad som tillfälligt slut. Det är dock en skönmålning av verkligheten, inget nytryck är påtänkt. Originalutgåvan i mjukband går dock utmärkt att köpa hos såväl nätbokhandlarna samt i min egen webbutik.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Jag rear ut mina böcker, allt ska bort!

Nej, kanske inte allt, eller … jo, det hade ärligt talat varit rätt skönt om de böcker jag har kvar i ladorna hade gått åt. Hos Adlibris har jag till årets bokrea pressat ner priserna på de versioner av mina romaner som jag själv råder över i princip så långt deras prissystem tillåter, så pocketupplagan av Dannyboy & kärleken kan köpas för blott 19 kronor och mjukbandsupplagan av Vi har redan sagt hej då kostar just nu endast 35 kronor.

Fynda fynda!

Senkommet beröm

För första gången på cirka fyrahundra år, eller åtminstone fyra, satt jag just framför datorn utan något särskilt att göra. Fåfängt började jag genast leta runt nätets glömda vrår om någon av mina böcker kunde ha blivit omskrivna någonstans på sistone. Inget nytt att rapportera dock, vilket väl är som sig bör med tanke på åldern på mina alster – nio, fyra och två år.

Men!

Jag hittade ett par gamla saker som undkommit min blick.

Om pocketversionen av Vi har redan sagt hej då i tidskriften Fokus i oktober 2011:

Den manliga trettioårskrisen är ett vältröskat ämne. Kulturjournalisten Daniel Åbergs andra roman träffar ändå mitt i prick i sin skildring av förhållandefobi och den välbekanta ambivalensen när kärleken knackar på dörren.

Om pocketversionen av Dannyboy & kärleken i Vår Bostad i september 2006:

Vansinnig romantik i högt tempo.

Eftersom jag är så svältfödd på beröm dessa dagar lade jag raskt in dem bland övriga recensionscitat.

Sekretessens baksida

De senaste två dygnen har det rasat in besökare (oh well, kommit många i alla fall) till infosidan för Vi har redan sagt hej då från en länk på Facebook. Och eftersom Facebook till stora delar är en sluten arena beroende på hur man ställt in sina sekretessinställningar, så leder så klart länken som besökarna kom från ingenstans när jag klickar på den. Och det finns ju av samma sekretessinställningsskäl inget vettigt sätt att söka reda på en specifik statusuppdatering eller delning inne på Facebook heller.

Rent generellt tycker jag att det är väldigt bra att det är så här. Men i just det här specifika fallet?

Nyfiken och en aning frustrerad.