Litteraturvärlden-arkiv

Augustnomineringarna 2024: Ett riktigt dåligt år för ljudboken, men visst kan det bli vinst ändå

2024 års nomineringar till Augustpriset är ute, och för åttonde året i rad har jag gått igenom hur det ser ut på ljudbokssidan. Och resultatet är … oerhört tunt. Blott tre av totalt arton titlar återfinns i ljudboksformat vid tiden för nomineringen, vilket faktiskt är rekordlågt (tillsammans med åren 2021 och 2018). De två tidigare bottenåren återfanns en nominerad i varje klass, men i år är det en i den skönlitterära, två i fackboksklassen och noll i barn & ungdom.

”Den första boken” av Karolina Ramqvist, ”Skogen” av Tora Wall samt ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück är de tre titlar bland 2024 års Augustnominerade som återfinns i ljudboksformat.

Hela nomineringslistan finns här nedan, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil. Ytterligare analys hittar ni under listan.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Brorsan, Krabban och Lädret av Linus Gårdfeldt, Albert Bonniers förlag
• Hyper av Agri Ismaïl, Albert Bonniers förlag
• Samma, mamma av Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag
• Den första boken av Karolina Ramqvist, Albert Bonniers förlag (inläst av Ana Gil de Melo Nascimento)
• Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand
• Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts

Årets svenska fackbok:
• Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige av Bonnie Clementsson, Historiska Media
• De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal av Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal, Albert Bonniers förlag
• Oland – Sveriges glömda Hollywoodstjärna av Kim Khavar Fahlstedt, Appell förlag
• Ett liv värt att leva – Varför självmord blev människans följeslagare av Christian Rück, Albert Bonniers förlag (inläst av Kristofer Kamiyasu)
• Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år av Richard Tellström, Natur & Kultur
• Skogen – I folktro, sägner och sagor av Tora Wall, Bokförlaget Stolpe (inläst av Sofia Pekkari)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Barrbarnet av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
• En djungelsaga av Jenny Bergman & Lotta Geffenblad, Natur & Kultur
• Chop chop – En tapper jordbos berättelse av Linda Bondestam, Förlaget
• Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
• Utan att passera gå av Lova Lakso, Rabén & Sjögren
• Ingen utom jag av Sara Lundberg, Natur & Kultur

Vad beror den snåla utdelningen i ljudformatet på då? Till viss del är det så klart slumpen som avgör, men om man jämför med fjolåret, då det fanns sju ljudböcker bland de nominerade varav fyra i den skönlitterära klassen, så saknas tveklöst de lite bredare titlarna i år. I fjol återfanns till exempel förutom vinnaren Andrew Walden såväl Jonas Hassen Khemiri som Lena Andersson bland de nominerade – författare som är breda nog för att de ska bära sig även i ljud. I år fanns inga sådana författare på listan utöver Karolina Ramqvist, och det får så klart effekt. Ljudböcker är helt enkelt relativt dyra att producera, och publiken för smala titlar väldigt ringa.

Hur ska detta kunna innebära vinst för ljudboken, som titeln antyder? Tja, att Karolina Ramqvist med Den första boken till sist kommer att plocka hem en Auguststatyett är det just nu rätt låga odds på, så det blir nog minst en ljudboksvinnare. Det är märkligt nog första gången hon överhuvudtaget nomineras, trots att hon får sägas tillhöra en av de svenska romantungviktarna. Likaså är det första gången Mirja Unge får en nominering trots en lång och kritikerrosad romankarriär, och hon får nog tillsammans med debuterande Agri Ismaïl sägas vara runner’s up till favoritskapet. Men … jag tror att Ramqvist tar det. Kul för inläsaren Ana Gil de Melo Nascimento i sådant fall, som har läst in ett knappt tjugotal ljudböcker men hittills inte fått ta sig an någon riktig succétitel. Blir Den första boken prisad lär den få rejäl skjuts även i ljudbokstjänsterna, och då kan hennes aktie som inläsare säkert stiga.

I fackboksklassen då? Jag ska ärligt säga att jag har dålig koll på de nominerade, så jag vågar inte sia om det finns potential för fler ljudboksvinnare. Att det blev noll och intet i listan inom barn & ungdom är inte helt ovanligt (även om det brukar finnas någon), men fyra av sex nominerade i år är bilderböcker, och ju textfattigare en barnbok är, desto mindre chans att den görs i ljudboksform.

Bortom ljudböckerna då? För andra året i rad gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan det slängdes bara ut klockan 18 på Augustprisets sajt. Ett trist fattigdomsbevis kan jag tycka, det blir så mycket mindre spännande när de inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. De har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fram till klockan 18 fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Oavsett orsak – tråkigt!

Och att fem av sex nominerade titlar i den skönlitterära klassen tillhör Bonnierkoncernen (fyra Albert Bonniers och en W&W)? Visserligen ska juryn så klart bedöma alla verk enskilt och inte stirra sig blinda på förlagsnamnet, men … really?

Krönika: Hipp hipp hurra – 20 år med bokmässan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 21 september.

———

Känner ni litteraturpirret i kroppen? Inte? Det vankas ju bokmässa i Göteborg nästa helg! Och i år är det dessutom tema Sápmi, vilket gör att ovanligt mycket av de officiella seminarieprogrammet kretsar kring frågor som berör de nordliga delarna av landet.

Men innan jag prisar det jättearbete som temaarrangören Tjállegoahte lagt ner för att få till ett toppenprogram, vill jag lägga några rader till att skriva om mig själv. Det är nämligen tjugoårsjubileum för mig på mässan, och det måste väl ändå vara värt utrymme? Jo, det tycker jag.

2004 var världen mångt och mycket en annan, men bokmässan fungerade i princip på samma sätt som nu. Jag hade fått min debutroman Dannyboy & kärleken antagen på Bokförlaget Forum tidigare under året, och den skulle ges ut i början av 2005 nästan samtidigt som jag skulle fylla 30 (herregud – vart flydde min ungdom?). Eftersom boken ännu inte ens var tryckt i september 2004 var det så klart inte tal om att jag skulle delta i någon programpunkt på mässan, men förlaget gav mig en entrébiljett och sa att om jag åkte ner, så var jag varmt välkommen på de Bonnierägda förlagens stora mingel på torsdagskvällen.

Sagt och gjort, jag tog två dagar ledigt från jobbet, bokade tåg och ett billigt kyffe till hotellrum och begav mig mot Göteborg. Resten är bokmässehistoria.

Nej, skojar bara, jag gick mest omkring och var storögd och drack av ren nervositet några glas gratisvin för mycket, men jag minns faktiskt Bonnierminglet med oväntad klarhet och kommer ihåg flera av personerna jag pratade med. Och jag minns även att jag tänkte exakt detta: Dra mig baklänges vad jag gillar det här.

Förvånansvärt många författare skyr mässan, och dyker högst motvilligt upp de år de har en ny bok som ska marknadsföras. Dessa skulle aldrig nedlåta sig att åka dit om de inte fanns med i programtidningen.

Jag är av en annan sort. Jag älskar minglet, vimlet och så klart samtalen om litteratur som pågår i varje vrå i dagarna fyra (trots allt gnäll om att bokmässan bara är kommers och spektakel). Jag har försökt sätta en ära i att åka dit varje år vare sig någon vill ha min närvaro på en scen eller inte. Några plumpar i protokollet har det blivit, främst under småbarnsåren, men inte mer än tre om jag räknat rätt.

Nå, nog om mig. Tema Sápmi var det ju. Ursäkta svordomen, men jäklar vilket program de fått ihop med små finansiella medel!

När Bokmässan utser sina årliga teman och ”guest of honours” medföljer en hel del prestige och uppmärksamhet, men också tonvis av arbete för den utnämnda arrangören, som förväntas producera såväl ett starkt seminarieprogram samt en fysisk monter på central plats på mässgolvet, som också ska innehålla ett monterprogram (som besökare inte behöver ha köpt den dyrare seminariebiljetten för att ta del av, utan kan lyssna på bara de löst entréavgift). Om jag räknat rätt, så arrangerar Tjállegoahte och dess samarbetspartners över 60 programpunkter i montern och drygt 20 seminarier med totalt 46 personer medverkande på scen. Puh!

Att rabbla alla samtal jag hoppas kunna gå på blir långrandigt, men fyra kan jag nämna: ”Finns det en samisk sanning?” där sanningskommissionens ledamöter Marie B Hagsgård och Krister Stoor samtalar om den svenska samepolitiken med författaren Elin Anna Labba, ”Sápmi och kolonisationen av rymden” där jojkaren och berättaren Ánte Mihkkal Gaup talar med författaren och översättaren Ánne Márjá Guttorm Graven och rymddocenten Jan Erik Wahlund i ett seminarium som för samman Sápmi med årets andra mässtema Rymden, ”Varför inte på samiska?” med författarna Moa Backe Åstot och Saia Marilena Stueng om bristen på litteratur skriven på de samiska språken (ett ämne jag skrev en krönika om i våras) samt ”Byns betydelse i litteraturen” med översättaren Lea Simma och författarna Ann-Helén Laestadius och Mattias Timander. Det kommer att bli toppen.

Så tack för våra första tjugo år ihop, bokmässan. Jag hoppas det blir minst lika många till.

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Läsplattan Storytel Reader må ha lagts ner, men Teknifik tipsar om alternativ

Tidigare i somras kom det tråkiga beskedet att Storytel slutar sälja sin dedikerade läsplatta Storytel Reader, som jag har skrivit om och recenserat flera gånger här i spalterna (originalrecensionen här, och recension av ljudboksfunktionaliteten här).

De gissningsvis tiotusentals plattor som sålts under åren går fortfarande att använda med Storytels abonnemang precis som tidigare, och de har lovat att stödet inte ska upphöra framöver heller. Men för oss som gillar plattan – jag har själv två! – var det så klart trist att se den försvinna, särskilt med tanke på att de knappast håller för evigt och då går det inte att skaffa någon ny. Personligen tycker jag också att det är tråkigt att en av de saker som gjort Storytel unikt gentemot konkurrenterna nu har försvunnit.

Men fint då att det om man vill går att hitta alternativ. Elin Häggberg som driver tekniksajten Teknifik har testat läsplattan Boox Poke 5, som genom att vara något så udda som en e-bläcksplatta med Android som operativsystem medför att Storytels ordinarie Android-app går att ladda ner och använda på läsplattan (och likaså kan man därmed så klart även använda Bookbeats och Nextorys e-boksläsare på den). Den är dubbelt så dyr som Storytel Reader (i skrivande stund 2290 kronor exempelvis hos Netonnet) och inte fullt så smidig att använda – särskilt inte under installationsfasen vad det verkar enligt recensionen – men ändå ett bra alternativ för den som vill kunna införskaffa en e-bläcksplatta för att läsa e-böcker från abonnemangstjänsterna även framgent.

Tack för bra recension, Teknifik!

Vittangi fyller 350 år, och jag är med och firar på några hörn

I år firar Vittangi 350 år som by. Grundandet sägs ha skett år 1673 då den från Pello bördige Henrik Mickelsson Kyrö slog sig ner vid älven tillsammans med sin familj. 1973 firades 300-årsjubileet med pompa och ståt och tal av landshövding och invigning av minnesstenen vid kyrkan, och nu har alltså ytterligare ett halvsekel gått.

Riktigt så flådigt som 300-firandet blir inte 350-årsjubileet, men med start på fredag anordnas en hel del evenemang i dagarna tre, varav jag deltar som medarrangör på några. På fredagskvällen anordnar vi en film- och konsertkväll på Folkets Hus där jag ska vara samtalsledare, och på lördagen modererar jag samt deltar i ett författarsamtal på församlingshemmet, beläget bokstavligen ett stenkast från mitt hem (cirka trettio meter från knuten av vårt hus).

Minnesstenen som restes 1974 i samband med 300-årsfirandet, placerad direkt i anslutning till Vittangi kyrka.

Evenemanget på fredagen kretsar kring den uppmärksammade dokumentären En sista kväll för Folkets Hus, som handlar om stängningen av Folkets Hus i Kiruna i svallvågorna av stadsomvandlingen och den avskedskonsert som bandet Höstorkestern gjorde i samband med detta. Folkets Hus-byggnaden i Kiruna hade sedan 1980-talet varit navet för stadens scen-, bio- och konferensverksamhet, men FH-föreningen erbjöds ingen motsvarande plats i nya centrum, då kommunen i stället bestämde sig för att bygga ett vinstdrivande kultur- och konferenshus i egen regi, det som sedan kom att bli kulturhuset Aurora. I filmen av André Larsson Flyborg, Mika Svanborg och Linus Andersson får såväl kommunen som gräsrötterna som känner sig bortglömda komma till tals, och skildringen blir en sorgesam svanesång för folkrörelsernas svårigheter att manövrera i dagens kommersiella landskap. Och i fokus står som sagt Höstorkestern, ett band väldigt förknippat med Kiruna och delvis Vittangi, då en av frontfigurerna Viktor Krutrök kommer härifrån. Vi visar filmen, jag håller i ett samtal från scenen med Viktor och någon mer ur bandet om det fortsatta behovet av att folkrörelsedrivna, ideella platser ges möjligheter att överleva och sedan tar en konsert med Höstorkestern vid. Ett helaftonspaket med film, samtal och livemusik. Fint, hoppas vi!

Så här fint och fullsatt hade vi det när vi visade den lokala dokumentärfilmen ”Tracks” för några år sedan. Hoppas på lika fin uppslutning på Folkets Hus på fredag!

På lördagseftermiddagen ska jag sedan moderera och själv delta i (vi får väl se hur den kombon går) ett författarsamtal på församlingshemmet tillsammans med Marianne Cedervall och Lars Alm. Vi har alla på ett eller annat vis skildrat trakterna kring Vittangi i våra författarskap så huvudämnet känns givet – hur är det att skildra Vittangi i litteraturen? Marianne Cedervall är väl den i vår trio som gjort det mest direkt, hennes fiktiva by Kuivalihavaara i den mycket populära mysdeckarserien om Mirjam och Hervor är modellerad utifrån Vittangi (på ett inkännande och roligt sätt därtill), medan jag och Lars mest rört oss i närregionen. Vittangi nämns visserligen såväl i Nära gränsen-serien som i Virus, men är ju på intet sätt en huvudskådeplats för dramat. Dock ligger ju Pajala som är navet i Nära gränsen bara tiotalet mil söder om Vittangi, så det får sägas vara nästgårds. Och i Lars Alms romaner skildras främst trakterna kring byn Lainio som ligger blott fyra mil härifrån, vilket ju är ännu närmare och därtill inom kyrkoförsamlingen.

Någonstans däremellan ska jag även steka hamburgare i en timme eller två i aktivitetsparken där VSK har en massa happenings, och på söndagen är vi med och anordnar loppis där förhoppningsvis en hel del av de prylar, kläder och löst bråte som vi samlat på oss genom åren ska skingras för vinden.

Så juli kom och gick

Jag reste söderöver två gånger, först för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Västerbergs folkhögskola i Storvik, bara tre kilometer från Kungsgården där jag växte upp. En fin helg, med de flesta av Norrlittvännerna på plats. Och min gamla högstadie- och gymnasiekompis (och tillika skräckförfattaren) Madeleine Bäck som workshopledare! Det var extra roligt.

De båda romanaktuella författarna Maria Broberg och Mattias Timander fotar de Norrlands litteraturpris-rosade författarna Linda Jones och Mats Söderlund. Författartätt så det förslår.

Därefter följde min mamma med upp till Vittangi, och stannade här en vecka. Det var kul, och jag tror att vi lyckades visa henne det mesta av det som är aktuellt i byn (plus att vi körde över till Narvik en dag, det var skoj!). Därefter bilade vi söderöver, släppte av mamma i Gästrikland, hälsade på min pappa och mina systrar en sväng och körde därefter ner mot Stockholm. Jag gillar verkligen att vara i sommar-Stockholm, det är något särskilt med atmosfären när nästan alla (känns det som) man delar staden med är turister. Och ja, jag är väl själv en sådan numera, det var trots allt snart tolv år sedan jag flyttade därifrån, herranjumala vad tiden går. I år spontanslank jag och kidsen in på en guidning av riksdagshuset som råkade börja precis när vi passerade förbi. Skulle aldrig ha hänt om vi bott där.

Jag, kidsen och mamma under bilresan ner mot södra Sverige.

Vad vi gjorde mer i Stockholm? Badade. I Tanto, Årstaviken, Trekanten och ute på Fjäderholmarna (där var det kallt!). Och gick på Insidan ut 2. Kanske inte lika vass som ettan, men nog var den fin.

Jag och kidsen plaskar runt i Årstaviken vid 22.30-tiden på lördagskvällen. Först när jag kom upp ur plurret upptäckte jag att jag haft min iPhone kvar i fickan på badshortsen under simturen. Det skorrade lite i högtalaren någon dag när jag lyssnade på ljudböcker, men sedan var den fit for fight igen. Foto: Rebecca Crusoe

Nu åter i norr sedan en knapp vecka efter en hemfärd inlandsvägen på E45:an (oftast blåser man ju bara på ute vid kusten längs E4:an) där höjdpunkten var att jag för första gången i mitt liv besökte Arjeplog. Det låter kanske inte så extravagant, men det var den enda av Norrbottens läns fjorton kommuner jag aldrig besökt, och eftersom jag hade gott om tid lämnade jag tillfälligt europavägen vid Slagnäs och körde upp över sjöarna till Arjeplog och därifrån ner till Arvidsjaur. En omväg på runt tretton mil, vilket i det större sammanhanget var som noll och intet (inlandsvägen upp mot Östersund och därifrån E45 hela vägen hem till Vittangi blir 140 mil från Stockholm), och det var fint att äntligen få se Sveriges djupaste sjö Hornavan och Arjeplogs vackra ljusrosa kyrka.

Och väl hemma igen då? Vi har åkt en del båt! I dag körde vi upp till forsen Pysäkurkkio några kilometer uppströms från byn på Torneälven. Fint det med.

Har jag missat något? Säkert, men just nu är det här vad jag minns. Om jag skrivit något då? Litterärt, alltså? Jo, men inte så mycket som jag borde ha gjort. Som vanligt med andra ord.

Viruset tickar på och Nära gränsen-helg

Jag skrev ju tidigare i somras om att Storytel gjorde en push för min gamla trotjänare Virus under en dryg vecka i kring månadsskiftet maj-juni, vilket medförde att första delen steg som en raket (nåja) igen, med en peak på plats 25 på stora topplistan. På den mer nischade fantasy & scifi-topplistan innehade seriens sju delar under några dagar plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8.

Nu har den svalnat lite, men fortfarande på juni månads sista dag (alltså i går söndag) låg serien på plats 4, 5, 7, 8, 9, 10 samt 11 på fantasy & scifi-toppen. När jag skrev det förra inlägget låg delarna i den ordning de gavs ut, men nu är ordningen 4, 3, 5, 6, 7, 2 samt 1, vilket väl ska tolkas som att färre nya hoppar på, men att en hel del håller på och lyssnar sig igenom hela serien. Den inkomstbringande långa svansen! Mycket roligt för den som kämpar med att hålla heltidsförfattandet verkligt.

Nu återstår att se hur jag ska bete mig för att få dem att pusha på samma sätt för Nära gränsen vad det lider. Jag ägnade helgen åt att bila ner genom Tornedalen (med målet att gå på Hooja-konsert i Luleå på lördagskvällen) och kunde inte hålla mig från att köra runt mina stackars barn till en hel uppsjö platser som förekommer i de tre böckerna. De fick höra en hel del om det elände som Lisa Korhonen och hennes stundom vänner, stundom fiender Frasse Larsson, Åsa Kyrö och Rikard Vildros tvingas utstå på platser som Pajala, Pello, Tärendö, Rödupp, Övertorneå och Haparanda. De fick såväl de tre böckernas huvuddrag förklarade för sig (och utpekade), samt en hel del intressanta förlopp (tyckte jag i alla fall…) preciserade i detalj, inte minst allt högoktanigt drama som utspelar sig kring Ikeaområdet i Haparanda och Torneå i den tredje delen.

Den vajerbundna bilfärjan över Kalix älv vid Rödupp ser kanske inte mycket ut för världen, men boy oh boy vilken action som utspelas där i Nära gränsen 3.

Åh, jag tycker verkligen om Nära gränsen-böckerna. Om någon skulle rikta en pistol mot skallen på mig och tvinga mig att ange en favorit bland mina bokserier skulle det bli den, även fast jag vet att de flesta av mina fans håller Virus högre.

Krönika: Självklart borde samisk litteratur även ges ut på samiska

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 maj.

——

När nomineringarna till årets upplaga av Nordiska rådets litteraturpris presenterades tidigare i år var en av de utvalda den samiske konsthantverkaren Fredrik Prost från Kiruna, som i fjol gav ut boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa (vilket är nordsamiska för Spänn för härken, skjut ut båten).

Nomineringen skapade ett bryderi för Prost – han hade tidigare bestämt att boken inte skulle översättas till svenska eller andra majoritetsspråk, men nu krävdes det för att juryn ska kunna bedöma verket inför höstens utnämning av pristagare.

Lösningen blev en översättning enbart ämnad för juryn, vars medlemmar kommer att tilldelas numrerade papperskopior som Prost efter deras läsning tänker begära tillbaka och bränna.

I en intervju med SVT Sápmi förklarade han sitt tänkande. Boken handlar om samisk traditionell andlighet och den samiska trumman, och den kunskapen vill han ska hållas kvar inom Sápmi. I dag är det enligt Prost många utanför det samiska samhället som säger sig utöva samisk schamanism och tjänar pengar på det, något som han med sin bok inte vill bidra till.

”Är man intresserad av att läsa boken får man väl lära sig samiska”, säger han i intervjun. ”Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt.”

Att samiskan börjar kräva sin egen plats på litteraturscenen i Sverige är tydligt på fler sätt än genom Fredrik Prosts markering. Det samiska författarcentrumet Tjállegoahte med säte i Jokkmokk har gjort ett jättearbete med att synliggöra och stärka samisk litteratur de senaste åren, en strävan som nu bär frukt då Sápmi är ett av årets huvudteman på bokmässan i Göteborg i september, med ett digert program och central placering på mässgolvet.

”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” av Fredrik Prost, ”Ale mana merrii” av Elin Anna Labba och ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius

En annan som brutit ny mark för det samiska språket inom litteraturen är Elin Anna Labba, som stred för att hennes böcker Herrarna satte oss hit och årets Far inte till havet inte bara skulle bli svenska angelägenheter, utan även ges ut på nordsamiska som Hearrát dat bidje min och Ale mana merrii av sitt förlag Norstedts.

Det kan tyckas naturligt – till och med självklart – att litteratur som handlar om och utspelar sig i Sápmi även borde ges ut på ett samiskt språk. Faktum är dock att det mig veterligen aldrig tidigare hänt att något av de stora allmänutgivande förlagen i Sverige publicerat böcker på samiska. I den mån samiskspråkig litteratur alls ges ut i Sverige, brukar det ske hos förlag som specialiserar sig på minoritetsspråk eller är verksamma inom lättlästgenren – och utgåvorna kommer oftast mycket senare än originalutgåvan.

Ann-Helén Laestadius succébok Stöld – som torde vara den kommersiellt mest framgångsrika roman i samisk miljö som skrivits i Sverige – finns inte utgiven på samiska av något svenskt förlag, men publicerades på nordsamiska hos norska Davvi Girji något år efter originalutgivningen.

Varför ser det ut så? Orsakerna är nog flera, men självklart är ekonomin en tongivande sådan. Upplagorna blir små, och utgivningarna kräver därför stöd för att gå runt. Sådant går dock att söka – Kulturrådet har bidragit till Norstedts samiska utgivningar av Elin Anna Labbas böcker – och av vad jag har hört ser de gärna att fler förlag ansöker på liknande sätt.

För att samiskan ska kunna fortsätta växa krävs att språket tar plats och hävdar sin rätt. För att återvända till Ann-Helén Laestadius Stöld är filmversionen av den ett bra exempel på det. En av filmens förtjänster tycker jag är att den är så tydligt samisk i såväl dialog som scenografi som … tja, i brist på bättre ord världsbygge. Det är rätt och slätt en samisk film, den ber inte på något sätt om ursäkt för det och försöker inte anpassa sig till en svenskspråkig publik. (Något jag tyvärr också sett en del klaga på i diverse forum – varför kan de inte prata svenska, filmen utspelar ju sig i Sverige!?)

Sådana åsikter blir som en sorglig spegling av det Fredrik Prost gav uttryck för i beslutet att inte låta översätta sin bok – storsamhället ska inte tro att de alltid kan få som de vill.

Virus tillbaka på topplistan hos Storytel

Förra månaden plockade Storytel fram min gamla trotjänare Virus från arkivet och puffade för den på bra plats i appen under en dryg vecka. Och se på fasiken, det gav resultat. Första delen låg i runt tio dagar på den totala topp 50-listan med en peak på plats 25, och på den mer nischade fantasy & scifi-listan har samtliga sju delar nu ockuperat topp 10 en god tid. I går, när jag tror att kulmen nåddes, var det Virus på plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8. Inte illa pinkat för en bokserie vars första del gavs ut för åtta år sedan, och den sista kom i maj 2020.

Otroligt roligt att se tusentals nya människor hitta fram till Virus. Effekten blir så klart efter en tid avklingande, men det ska hur som helst bli väldigt spännande att se vad den här boosten innebär för nästa års halvårsutbetalning av royalty i slutet av september. För visst, det roligaste är självklart att bli lyssnad på och läst, men jag vill ju kunna ställa mat på bordet också.

Och nej – jag menar så klart inte att Virus inte varit tillgänglig i appen hela tiden, för det har den, men Storytel har aldrig tidigare lyft fram den på det sätt som nu gjordes – någonsin. I tidernas begynnelse när satsningen Storytel Original lanserades var de närmast livrädda för att marknadsföra sina egenägda produktioner av oro för att få kritik från andra förlag, något man inte direkt kan anklaga dem för nu för tiden.

Krönika: Hur berättar jag sanningen om klimatet för en elvaåring?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 april.

——

Det var fyra år sedan jag första gången på allvar drabbades av den existensiella ångest jag nu känner accelerera.

Då hade jag läst Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden, och fick akut andnöd när jag såg på mina barn. Jag insåg att risken faktiskt är påtaglig att de i min ålder kommer att minnas världen av i dag som blott en avlägsen dröm. Efter 2050 när de själva passerar fyrtiostrecket kunde allt redan ha barkat åt helvete.

Nu har Jeppsson skrivit boken Mot kollapsens hjärta, i vilken han konstaterar att han med stor sannolikhet hade fel senast. Men dra ingen lättnadens suck, för den här gången säger han att civilisationen börjar klappa ihop redan kring år 2040.

Vad är det då mer konkret som Aftonbladets mångårige klimatreporter och grävchef hävdar? I Jeppssons förra alster låg fokus på hur klimatförändringarna radikalt skulle påverka – och till sist förstöra – möjligheterna till en dräglig mänsklig tillvaro på vår planet. I den nya boken är det inte klimatförändringarna i sig som är hotet, även om de utgör en av flera nyckelfaktorer till att vårt komplexa samhällssystem börjar krackelera.

Undertiteln Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott summerar vad det handlar om. Med hjälp av slutsatser från en stor mängd forskare visar Jeppsson hur vi har skapat en värld vars enda sätt att överleva är genom fortsatt tillväxt, och när jordens kapacitet för att underhålla detta system tar slut, upphör också möjligheterna för vårt sätt att leva.

Vad som inträffar då? Ren och skär katastrof.

Men är inte tillväxt ett nödvändigt tillstånd? Tja, att växa till sig är visserligen en biologisk förutsättning för att liv ska uppstå och fortgå, men behöver det verkligen vara den enda vägens politik för själva samhällskroppen?

Oavsett om så verkligen är fallet, är det vad vi har blivit lärda. När hörde du senast en analys av den ekonomiska utvecklingen som inte betonade behovet av fortsatt tillväxt? Tro mig, när du väl börjat lyssna efter ordet ”tillväxt” kommer du aldrig att kunna sluta höra det.

Det bör nämnas att forskningsrapporten Tillväxtens gränser som Jonathan Jeppsson tar avstamp i har sin beskärda del motståndare. Rapporten presenterades första gången 1972 och har sedan uppdaterats i flera omgångar, senast år 2020 i en uppmärksammad studie ledd av den nederländska Harvardforskaren Gaya Herrington.

Kritikerna hävdar att rapporten innehåller grava fel och att tidsangivelser för den stundande kollapsen har hunnit komma och gå utan att något inträffat. Jeppsson menar å sin sida att kritiken till stora delar bygger på missuppfattningar om vad som faktiskt står i rapporten. Han själv fokuserar på Herringtons uppdaterade resultat, och det är hennes nedåtstupande kurvor som leder till slutsatsen att om inget extremt oväntat inträffar, börjar vårt tillväxtfixerade samhällsbygge kollapsa runt år 2040.

Och vid den punkten, för att låna en dramatisk effekt som Jeppsson ofta använder när han skriver, har vi bara sett början på våra problem.

Men kan verkligen inget göras? I bokens slutskede intervjuar Jeppsson miljöforskaren och nationalekonomen Mikael Malmaeus, en av få ekonomer i Sverige som forskat på tillväxtens motsats, det vill säga nerväxt. Han är övertygad om att en radikal nerväxtplan är möjlig som räddar civilisationen kvar på en nivå som åtminstone påminner om hur våra liv ser ut i dag. Tyvärr tror han inte att något sådant kommer att ske, eftersom det inte finns folkligt stöd för att på allvar driva igenom omställningen som krävs.

Jeppsson frågar Malmaeus vad han anser om det snara kollapsscenario Gaya Herrington räknat fram. Forskaren tvekar på frågan, tycks ogilla kategoriska svar, men medger sedan att hennes minst sagt dystra kurvor är sannolika. ”Våra faktiska möjligheter att undvika kollapsen är små”, säger han.

Törs jag fortsätta hoppas likt en dåre att allt det här är fel? Och om inte, kan någon förklara hur jag berättar sanningen för en elva- och fjortonåring?

Krönika: Ack du sköna nya skräddarsydda värld

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 april.

——

I dagens digitala litteraturvärld talas det ofta om att vi nu på ett annat sätt än tidigare faktiskt kan se vad människor läser (och lyssnar) på. Tidigare hade bokbranschen enbart försäljningssiffror att tillgå när man försökte se åt vilket håll vinden blåste, men risken fanns att det inte gav hela bilden av den faktiska läsningen. Vad hände egentligen med boken av den där Nobelpristagaren efter att den blivit köpt? Lästes den av en person? Flera personer? Eller placerades den bara i bokhyllan som en statusmarkör? Det var svårt att säga.

I den digitala världen mäts allt i detalj, särskilt i abonnemangstjänsterna. Där blir varje minut av en ljudbok som vi lyssnar på loggad, och likaså syns det hur många sidor av en e-bok vi läser. Orsakerna är åtminstone två – dels baseras ersättningen till förlagen på den här statistiken, och dels kan datan användas av bokförlag och författare till att se vad läsarna de facto går igång på eller ratar. Litteraturen kan därefter för första gången på allvar skräddarsys efter läsarnas önskemål.

Det låter onekligen som att det kan bli rätt urvattnat. Kommer något någonsin att kunna överraska om alla bara försöker skriva likadant som det som redan visat sig funka? Och vad händer när AI-tjänsterna blir så pass välutvecklade att de med hyfsat resultat kan härma de redan existerande berättelserna och skapa nya varianter? Ack du sköna nya värld, vi riskerar att aldrig behöva dra efter andan av häpnad igen.

Nå, dit är det (förhoppningsvis) en bit kvar, och kanske inser någon längs vägen att det är när vi konfronteras med det vi inte visste att vi ville ha, som vi utsätts för de upplevelser som verkligen berör oss.

Fast antagligen kommer väl någon parameter att bakas in i algoritmen som levererar just det oförutsägbara på exakt rätt plats. En skön ny värld, som sagt.

Att det finns ett sug efter läsning som anpassats just för individens tycke och smak är något som Dagens Nyheter nyligen slagit mynt av. Lagom till påskekrimets högtid lanserade tidningen tjänsten Deckarväljaren, där DN:s deckarprofilerade recensent Lotta Olsson satts på att gå igenom det dryga tusental boktips hon levererat i spalterna genom åren och tagga dem utifrån ett fyrtiotal parametrar.

Det är faktiskt ganska roligt att klicka sig fram till resultaten. Söker du exempelvis en oblodig svensk, fristående deckare med flera huvudpersoner som utspelar sig i ödemarken? Då är Stina Jacksons Silvervägen boken för dig. Ändrar du dig gällande det där med flera huvudpersoner och känner i stället att du vill ha en känsla av pusseldeckare i mixen? Åsa Avdics Isola blir ditt val. Men det rör sig inte om någon direkt exakt vetenskap – varför Stina Jacksons Silvervägen är taggad som ”ödemark” medan uppföljaren med titeln Ödesmark kryssats i som ”glesbygd” känns en smula outgrundligt.

Att många älskar det skräddarsydda står klart om man som jag spenderar en del tid i de stora ljudboksgrupper som finns på Facebook. Medlemmarnas frågor efter nya boktips blir ofta mycket detaljerade: ”Letar krimserie som ska utspela sig i norra Norrland och vara nutida. Älskar högt tempo, och Jonas Malmsjö ska helst vara inläsare. Har inget emot våld, ogillar relationstjafs och det ska vara en hel bokserie. Tips?”

Ofta kommer vettiga svar – folk är i regel väldigt hjälpsamma! – men eftersom det också ingår i den moderna litteraturvärlden att författare ska marknadsföra sig själva, dyker ofta respons av den här typen upp: ”Har inte skrivit just det du frågar om, men däremot en fristående fantasyromance som utspelar sig i Västergötland på 1300-talet som jag själv läst in. Testa den!”

Detta på tal om att konfronteras med det vi inte visste att vi letade efter, antar jag.

Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.