Det börjar så tidigt. Små ord och tankar som tagna som enskildheter inte betyder något, men som sammantagna formar en berättelse.
Hur Tage när han berättar hur han och kusinen planerat sitt gemensamma födelsedagskalas säger vi vill bjuda några tjejer, men inte lika många tjejer som killar. På min fråga varför blir det en ryckning på axlarna till svar, han vet inte, det är bara så resonemanget har gått.
Hur Ejda när hon funderar över sin respektive sin storebrors kropp säger Tage är pojke och har en snopp, jag är flicka och har bara en snippa. ”Bara” en snippa.
Börjar på allvar gråta av allvaret i denna lilla glidning i språket. Hur faro gör man? Blir helt matt.
Det enda man kan göra är väl att kämpa emot så gott det går. Vägra låta det passera förbi utan att ifrågasätta. Men visst känns det ofta som att man bara vill skrika rakt ut.