Jag är verkligen ingen partykille mera.
Visserligen var jag fortfarande … ja låt oss säga orolig i magregionerna när jag anlände till Stockholm vid halv sju-tiden på lördagskvällen, med 65 timmar egentid i huvudstaden framför mig och endast ett tvåtimmarsmöte på måndagen som ett inbokat måste, men det hade så klart varit fullt möjligt för mig att strunta i magens signaler och i stället bege mig ut i natten och ta smällen dagen efter i stället.
Men inte den 40-åriga Daniel. I stället gjorde han en närmast oanständigt tidig kväll, var på söndagen på språng redan vid kvart över åtta och strax därefter parkerad på Urban Deli framför datorskärmen och romandokumentet. Sex timmar skrivet första dagen, två timmar den andra på Vurma vid Hornstull (jag blev tvungen att jobba lite i går också) samt två timmar i morse på Ritorno i Vasastan innan jag gick och tog flygbussen från Sankt Eriksplan vid tiotiden.
Resultat: 20112 tecken. Jag drömde om 25000 före avfärd, men som sagt, det kom lite jobb emellan i går, så jag säger som Pär Nuder, stolt men inte nöjd.
Egentligen ser jag det som rätt självklart. När jag nu ges möjlighet till sammanhållen egentid på det här sättet vore det idioti att inte ägna den åt det jag verkligen behöver, det vill säga åt att skriva, i stället för att hålla på och ödsla tid på att vara bakistrasig.
Men det är trots allt en rätt nyvunnen insikt.
