I dag, för exakt tio år sedan, gjorde jag min första arbetsdag på det som då hette Avisa, men som vid kommande årsskifte bytte namn till TT Spektra. När mitt sommarvikariat led mot sitt slut frågade min chef om jag ville ha ett halvårsvikariat. Jag tackade ja. Ett par månader senare frågade han om jag ville ha en tillsvidareanställning. Jag tackade ja.
Ett decennium. Det känns absurt och helt självklart på en och samma gång. Absurt eftersom det nästan är en tredjedel av min livstid. Absurt eftersom det är väldigt ovanligt att människor i min generation inom media i Stockholm stannar på samma plats så länge. Men helt självklart eftersom jag trots allt sitter kvar på min plats och fortfarande trivs, även om jag visserligen bytt redaktion under resans gång samt varit tjänstledig för att skriva på romanen vid ett par tillfällen och inte direkt sticker under stol med att det ska bli ofantligt skönt att få ett längre avbrott i och med stundande föräldraledigheten som inleds i mitten av juli.
Ett decennium. När jag klev in på kontoret den där måndagen i slutet av maj 2000 var jag 25 år, hade bott i Stockholm i blott nio månader och var fortfarande Uppsalafokuserad i mitt liv, jag trodde nog fortfarande att jag skulle återvända dit, jag bodde visserligen i Stockholm men jag såg Uppsala som min hemstad. I backspegeln skulle dock ungdomens förbannade stad bli blott en fyraårig mellanlandning.
Ett decennium. Alla dessa dagar. 3 652 till antalet. Jag var en annan, men ändå inte. De yttre omständigheterna har ändrats, ansvar har tillkommit, men jag är nog ändå mig rätt lik, även om jag i maj 2000 fortfarande hade någon sorts popfrisyr och var cirka ett och ett halvt år ifrån att börja raka min skalle.
Hm. Jag började leta efter en bild från den här perioden att krydda inlägget med. Men det finns inga. Jag har en del digitaliserade från Uppsalaåren, inte många men ändå en del, och mitt digitala fotoliv började på allvar först 2004.
Oh well.
Vilken grej.