Månad: mars 2025

Sölve Dahlgren tilldelas Storytel Awards hederspris – stort grattis!

Det här pressmeddelandet gjorde mig genuint glad att se på tisdagsmorgonen:

Journalisten och författaren Sölve Dahlgren får Synskadades Stiftelses Hederspris vid årets Storytel Awards – Stora ljudbokspriset. Sölve Dahlgren, grundare av nyhetssajten Boktugg, tilldelas priset för att han med sin gedigna expertis inom bokbranschen erbjuder granskande journalistik som analyserar, ifrågasätter och utmanar – och bidrar till förändring och förbättring.

Sölve Dahlgren är årets mottagare av Synskadades Stiftelses Hederspris. Journalisten och författaren grundade nyhetssajten Boktugg 2014, när Storytel var Sveriges enda ljudbokstjänst och ljudböcker i mobilen kanske inte riktigt togs på allvar på alla håll i branschen.

Från början var Boktugg en ren branschblogg, som genom åren utvecklats till en välbesökt och tillförlitlig nyhetssajt med omvärldsbevakning, intervjuer, analyser, en bokdatabas och ett nyhetsbrev.

– Den stora skillnaden från när vi startade Boktugg är såklart digitaliseringen och ljudboksrevolutionen. Vi var väl först med att på allvar bevaka digitaliseringen av bokbranschen. Över tid har vi utvecklat just analysdelen och trendspaningarna. Ibland är vi för tidigt ute. Vi skrev om talsyntes 2017 men det dröjde sju år innan det på allvar började användas brett i branschen. Är det något jag har lärt mig så är det att inte ens de som jobbar i branschen kan förutspå vad som kommer att hända och vad en förändring kan leda till. Och utvecklingen har inte heller avstannat, vilket gör det spännande, säger Sölve Dahlgren.

– En viktig drivkraft bakom Boktugg har varit att belysa utvecklingen ur olika perspektiv eftersom alla aktörer påverkas på olika sätt av en förändring. Ibland är det svårt för en bokhandlare att sätta sig in i hur ett förlag eller en författare tänker och tvärtom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om hur branschen faktiskt fungerar, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Synskadades Stiftelses Hederspris delas ut årligen under galan Storytel Awards – Stora ljudbokspriset, till en person eller en organisation som gjort något alldeles särskilt för att främja ljudbokens utveckling och spridning. När Sölve Dahlgren fick samtalet från juryn blev han ”glad och överraskad”.

– Det känns som en uppskattning för det jobb jag lagt ner på Boktugg under alla de här åren och det ger ny energi. Det finns ju så många personer som gjort stora insatser för ljudboken i Sverige så det är en ära att bara nämnas i det sammanhanget, säger han.

Sölve Dahlgren under en lunch på Sveavägen i Stockholm med undertecknad i november i fjol.

Jag tror att jag träffade Sölve första gången (med all säkerhet på Bokmässan) endera 2009 eller 2010, när han precis börjat ge ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna och likt undertecknad skaffat sig en ovana att i bloggform börja delge omvärlden sina åsikter och insikter om bokbranschen. Till skillnad från mig började han några år senare göra det i mer professionell form via Boktugg, och resten är historia.

Jag har haft glädjen att skriva för Boktugg några gånger – senast ett par deckarförfattarporträtt i höstas – och har genom åren också fått stå på andra sidan skranket och blivit intervjuad av sajten i en del ljudboksrelaterade sammanhang.

Jag skriver under på samtliga av de varma ord som skrivs om Sölve i pressmeddelandet. Därtill är han oerhört sympatisk, vilket inte är fy skam det heller. Så stort grattis, Sölve!

Krönika: Därför klarar sig Luleå sämre än Umeå som kulturstad

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Det har stormat ovanför Umeå den senaste tiden efter att den sista kulturredaktören norr om Sara Meidell tvingats kasta in handduken. Eva Åström som länge basat över kultursidan i Norrbottens-Kuriren är sedan ett par veckor tillbaka nu allmänreporter på tidningen, och vips blev VK:s kulturredaktör nordligast i Sverige, trots att drygt 60 mil av landet återstår när man snurrat sig ur den åttonde och sista rondellen som E4:an passerar på väg uppåt förbi Västerbottens residensstad.

På ett sätt kan jag tycka lite synd om Norrbottens-Kurirens chefredaktör Anton Olofsson som nu tvingats försvara sitt beslut i tre texter i den egna tidningen samt i ytterligare intervjuer med andra medier. Det som tidningen under hans ledarskap nu gjort är knappast något unikt, många kulturredaktörer från söder till norr har försvunnit de senaste åren i takt med att lokalpressen tappat intäkter. Han var inte ens först i Norrbotten – huvudkonkurrenten Norrländska Socialdemokraten (som därtill är betydligt större) gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan utan något blåsväder. Faktum är att jag inte ens lyckas googla mig fram till exakt när det inträffade – det verkar ha skett under total tystnad. Lite pinsamt för mig, då jag sedan över ett decennium är prenumerant på NSD och inte ens noterade när det skedde.

Men gällande stormen just nu – det är väl det där med att siste man släcker lyset, det märks betydligt mer när det blir kolsvart än när lampan alltjämt ger skumbelysning.

De skäl som brukar anges när kulturredaktörer försvinner är att materialet inte blir tillräckligt läst, när pappersprenumeranterna blir allt färre hamnar ökat fokus på vad som får klick på webben, och där sägs kulturen generera för lågt intresse.

Dock verkar inte detta vara någon naturlag. Upsala Nya Tidnings kulturchef Anna Sundström berättade nyligen i en intervju med SVT Nyheter att deras webbtrafik på kulturmaterialet ökat med nästan sextio procent de senaste åren, och de har därför valt att satsa mer på sin kulturbevakning. En intressant detalj i detta är att UNT precis som de två nu kulturredaktörslösa tidningarna i Norrbotten ägs av NTM Media och därför använder sig av samma plattform för sina sajter, och alltså borde ha exakt lika bra eller dåliga möjligheter att lyfta fram kulturmaterialet i sina flöden.

Så vad beror de skilda världarna på? Jag tror att Eva Åström var inne på något viktigt i sin sista krönika som kulturredaktör för Norrbottens-Kuriren. Det som i grunden handlade om ett seminarium i Luleå om kulturens och arkitekturens roller i en samhällsomställning, övergick till en jämförelse om hur Luleå och Umeå har utvecklats – och då främst som universitetsstäder.

Det går så klart inte att jämföra rakt av, men medan LTU genom alla år haft en mycket robust teknisk profil så har universitetet i Umeå som vid starten hade sin bas inom medicinska fält, kommit att bli ett starkt allroundlärosäte med akademisk tyngd på många områden, vilket påverkat förutsättningarna för att leva och trivas i staden (och genererat starka röster på VK:s kultursida, bör tilläggas).

Det är slående att notera hur befolkningsutvecklingen sett ut i de bägge städerna sedan universiteten kom till stan. I mitten av 1970-talet var kommunerna hyfsat jämbördiga, Luleå hade 65 000 invånare och Umeå 75 000. I dag har Luleå knappt 80 000 samtidigt som Umeå är på väg mot 135 000. Återigen – att jämföra rakt av är vanskligt, men det är iögonfallande. Och att Upsala Nya Tidning som jag tidigare lyfte fram precis som Västerbottens-Kuriren finns i en stad präglad av ett blomstrande, mycket brett universitet behöver kanske inte nämnas.

En oas för humaniora kanske Luleå aldrig blir, det industriella arvet är för tungt i landets nordligaste region. Men ska folk vilja fortsätta rota sig i norra Sverige på någon annan plats än i Umeå, så måste hela livspaletten erbjudas även på andra håll.

Det tror jag faktiskt att till och med ni umebor håller med om.