Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.
——
Det har stormat ovanför Umeå den senaste tiden efter att den sista kulturredaktören norr om Sara Meidell tvingats kasta in handduken. Eva Åström som länge basat över kultursidan i Norrbottens-Kuriren är sedan ett par veckor tillbaka nu allmänreporter på tidningen, och vips blev VK:s kulturredaktör nordligast i Sverige, trots att drygt 60 mil av landet återstår när man snurrat sig ur den åttonde och sista rondellen som E4:an passerar på väg uppåt förbi Västerbottens residensstad.
På ett sätt kan jag tycka lite synd om Norrbottens-Kurirens chefredaktör Anton Olofsson som nu tvingats försvara sitt beslut i tre texter i den egna tidningen samt i ytterligare intervjuer med andra medier. Det som tidningen under hans ledarskap nu gjort är knappast något unikt, många kulturredaktörer från söder till norr har försvunnit de senaste åren i takt med att lokalpressen tappat intäkter. Han var inte ens först i Norrbotten – huvudkonkurrenten Norrländska Socialdemokraten (som därtill är betydligt större) gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan utan något blåsväder. Faktum är att jag inte ens lyckas googla mig fram till exakt när det inträffade – det verkar ha skett under total tystnad. Lite pinsamt för mig, då jag sedan över ett decennium är prenumerant på NSD och inte ens noterade när det skedde.
Men gällande stormen just nu – det är väl det där med att siste man släcker lyset, det märks betydligt mer när det blir kolsvart än när lampan alltjämt ger skumbelysning.
De skäl som brukar anges när kulturredaktörer försvinner är att materialet inte blir tillräckligt läst, när pappersprenumeranterna blir allt färre hamnar ökat fokus på vad som får klick på webben, och där sägs kulturen generera för lågt intresse.
Dock verkar inte detta vara någon naturlag. Upsala Nya Tidnings kulturchef Anna Sundström berättade nyligen i en intervju med SVT Nyheter att deras webbtrafik på kulturmaterialet ökat med nästan sextio procent de senaste åren, och de har därför valt att satsa mer på sin kulturbevakning. En intressant detalj i detta är att UNT precis som de två nu kulturredaktörslösa tidningarna i Norrbotten ägs av NTM Media och därför använder sig av samma plattform för sina sajter, och alltså borde ha exakt lika bra eller dåliga möjligheter att lyfta fram kulturmaterialet i sina flöden.
Så vad beror de skilda världarna på? Jag tror att Eva Åström var inne på något viktigt i sin sista krönika som kulturredaktör för Norrbottens-Kuriren. Det som i grunden handlade om ett seminarium i Luleå om kulturens och arkitekturens roller i en samhällsomställning, övergick till en jämförelse om hur Luleå och Umeå har utvecklats – och då främst som universitetsstäder.
Det går så klart inte att jämföra rakt av, men medan LTU genom alla år haft en mycket robust teknisk profil så har universitetet i Umeå som vid starten hade sin bas inom medicinska fält, kommit att bli ett starkt allroundlärosäte med akademisk tyngd på många områden, vilket påverkat förutsättningarna för att leva och trivas i staden (och genererat starka röster på VK:s kultursida, bör tilläggas).
Det är slående att notera hur befolkningsutvecklingen sett ut i de bägge städerna sedan universiteten kom till stan. I mitten av 1970-talet var kommunerna hyfsat jämbördiga, Luleå hade 65 000 invånare och Umeå 75 000. I dag har Luleå knappt 80 000 samtidigt som Umeå är på väg mot 135 000. Återigen – att jämföra rakt av är vanskligt, men det är iögonfallande. Och att Upsala Nya Tidning som jag tidigare lyfte fram precis som Västerbottens-Kuriren finns i en stad präglad av ett blomstrande, mycket brett universitet behöver kanske inte nämnas.
En oas för humaniora kanske Luleå aldrig blir, det industriella arvet är för tungt i landets nordligaste region. Men ska folk vilja fortsätta rota sig i norra Sverige på någon annan plats än i Umeå, så måste hela livspaletten erbjudas även på andra håll.
Det tror jag faktiskt att till och med ni umebor håller med om.