Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.
——
Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.
För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.
Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.
Så… fem av sex. Oj!
Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.
Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.
En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.
Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.
Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.
(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)
Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.
Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.
Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.
Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.
Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.
Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.
Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.
Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?
——
Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.