Ja herregud. Det blev då en dag i går. Inte nog med att världens bästa Ejda fyllde tio så att det numera inte finns några tvåbenta ensiffringar i det här hushållet, det blev dessutom en dag så fylld av göromål att jag inte ens hann blogga om hennes födelsedag på rätt dag. Sorry för det Ejda!
Men bättre sent än aldrig. I går morse klockan 08.36 – hon var väldigt bestämd kvällen innan att hon inte fick sova sig igenom denna magiska tidpunkt – var det exakt tio år sedan hon skrek sitt första skrik. Födelsedagsminuten firade hon med att öppna paket i sängen, och därefter beställde hon pannkakssmet till frukost (nej, smeten skulle inte gräddas till pannkakor, hon skulle äta den i skål med sked). Och när man fyller år får man ju vad man önskar, så det blev dagens första göromål för mig av de cirka tusen som sedan följde. När hon blivit mätt på smet och jag stekt upp resten för att ge till storebror Tage i frukost, veknade hon dock och åt en pannkaka även hon. Jag bjöds till och med på en mycket sällsynt komplimang för att komma från denna donna – Du gör de bästa pannkakorna pappa, de är till och med godare än mommos.
Jösses Amalia, varför spelade jag inte in denna historiska händelse?
Hur som helst, grattis älskade tioåring. Du är en handfull och du lindade dig kring din fars lillfinger redan dag ett och har hållit fast i ett stenhårt grepp sedan dess, men du är också en otroligt känslosam och sprudlande finurlig liten filur (eller stor nu då). Grattis älskade unge!
Och de där andra göromålen då? Äh, varför ska jag tynga bloggvärlden med dem? Eller jo för den delen – ett av dem är absolut värt att uppmärksamma. Men det får bli i ett annat inlägg.
