Och sommaren kom

Vardagen tickar på, trots sommarlovet. Jag försöker skriva varje dag, lämnade in manuset till den tredje delen i lättlästserien Avbrottet för några veckor sedan, och fokuserar nu helt på ett nytt projekt för Storytel Original, som förhoppningsvis ska komma ut i början av nästa år (deadline satt till i början av oktober).

Helt enkelt att skriva kring sommarlovslediga barn är det dock inte, även om det så klart är tusen gånger enklare nu när de är tolv respektive nio år, och inte säg sju och fyra. Nu väntar dessutom några högsommarveckor med gäster, flera resor, fotbollsskolor och andra sommarrelaterade aktiviteter, så det jag brukar ha som mål under ”vanliga” perioder om 10 000 tecken per skrivdag är det bara att glömma. 3 000 är nog ett mer rimligt mål. Jag har hittills försökt hålla normal uppstigningstid varje dag så att det går att skriva på morgnarna innan kidsen vaknar, och det tänker jag försöka hålla i även framledes.

Blekfärgad sommarförfattare, strax efter årets första dopp vid badplatsen i Svappavaara.

Lyssnandet på mina Nära gränsen-böcker tickar alltjämt på i hyfsad fart hos Storytel snart två månader efter att trean släppts, och det är kul att notera att de första två delarna fick en rejäl skjuts liv när trean kom. Under någon vecka låg samtliga tre delar i serien på topp 30 på den totala topplistan, och på den mer nischade spänningstopplistan (som inte inkluderar de spänningstitlar som kategoriseras som deckare) placerade de sig under samma period på platserna ett, två och fyra. Det kändes fint!

Vad det nya projektet ska bli? Ännu lite tidigt att säga något om rent konkret, men berättarmässigt kommer det att bli mer storskaligt till formen än vad Virus och Nära gränsen varit, och det kommer att fokusera på terrorbrott, konspirationer och världspolitik, serverat i samma höga tempo som jag brukar lägga mig vinn om att skriva i. Om jag får till det rätt kan det nog bli riktigt bra. Bara att hålla tummarna.

Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Krönika: Ingen vill lägga ned bibliotek, ändå sker det

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 5 maj.

———

Nu varnas det om bibliotekens framtid igen. I en stor granskning som tidningen Vi låtit göra syns det svart på vitt: Mellan åren 1998 och 2020 har 435 bibliotek lagts ned i Sverige, vilket översatt till procentsiffror betyder en minskning på över 25 procent. Detta får så klart effekter i hur utlåningen av böcker ser ut – den har under samma period minskat ännu mer än antalet bibliotek, från 80 miljoner årliga utlån i slutet av 90-talet till 50 miljoner i nutid, ett tapp på över 30 procent.

Den här mörka bilden är egentligen inte ny, jag skrev en krönika här så sent som i november i fjol om den årliga offentliga biblioteksstatistiken där liknande slutsatser kunde dras. Men även om de stora mönstren i den negativa utvecklingen varit känd sedan länge, så är Vi:s granskning ändå viktig, för den går ner på detaljnivå, och visar på minst sagt stora skillnader mellan hur kommuner i landet satsar på sin biblioteksverksamhet.

I Strömsund till exempel, som ju gränsar till Västerbottens län i sydväst, lade kommunen år 2020 bara 229 kronor per invånare på biblioteksverksamhet, vilket var näst minst i Sverige (västgötska Mullsjö var allra sämst med 218 kronor per invånare). Samtidigt lade Umeå kommun 741 kronor per person på biblioteken, vilket var femte mest i landet. Men Umeå blev trots detta inte ens bäst i länet, den titeln gick i stället till Malå kommun, som med sina 798 kronor per invånare satsade näst mest på sitt bibliotek i hela Sverige. I Malå lade alltså politikerna nästan 3,5 gånger så mycket pengar på biblioteket som politikerna i Strömsund.

Samtidigt kan man så klart vrida och vända på statistik lite hur man vill. Att biblioteken överlag tappar mark i Sverige är otvetydigt, men att enbart stirra på pengasummor kan bli missvisande – i vissa kommuner kanske biblioteken huserar i dyra lokaler och tvingas lägga en stor del av sin peng på hyror, medan andra som har billigare lokaler kan låta pengarna gå till bibliotekarier, inköp av böcker och författarkvällar, exempelvis. Siffrorna visar ensamma inte hela verkligheten.

En sak som tidningen Vi inte har tagit fram någon statistik för är hur många invånare som varje bibliotek förväntas sörja för – tillgänglighet är ju en oerhört viktig faktor i det här sammanhanget. En snabb egen granskning ger här vid handen att Strömsund, trots de magra anslagen, har fem bibliotek i kommunen. Totalt har de 11500 invånare, vilket ger att varje bibliotek servar runt 2300 personer. I Umeå kommun bor 131000 människor och det finns elva kommunala bibliotek, vilket utslaget ger att varje bibliotek ansvarar för runt 12000 personer.

Det här är så klart också ett sätt att räkna som inte blir helt rättvisande eftersom saker som avstånd, öppettider och tillgång till bokbuss även bör vägas in (detta finns i Umeå kommun, men inte i Strömsund), men jag tror ni förstår vart jag vill komma – man kan inte enbart peka på siffror i en tabell och säga kolla vad bra vi är.

Oavsett vad – för alla som värnar om biblioteken går utvecklingen otvetydigt åt fel håll. Och det kanske mest tragikomiska är att det sker trots att ingen egentligen verkar vilja ha den här utvecklingen. I Vi:s artikel summeras det hela bra i ett par citat av Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll: ”Det är ungefär som med klimatfrågan – alla är överens om att klimatet måste räddas men sen fortsätter man att skövla skogen.” Och så lite senare: ”Det är bedrövligt, och fascinerande med tanke på att det inte finns ett enda politiskt parti som säger att man ska lägga ned bibliotek.”

Nej, men ändå sker det. Kanske är Karin Linder, som är generalsekreterare på Svensk biblioteksförening, den som i artikeln sätter fingret på problemet:
”Hyvlandet i budgetar med ständiga effektiviseringskrav är den stora faran för biblioteken. Det är ett smygsätt att till slut effektivisera bort all kostnadskrävande verksamhet.”

Vi hyvlar och hyvlar och hyvlar i effektiviseringens namn, och till sist finns inget kvar. Börjar det inte bli dags att vi på allvar säger stopp snart?