Månad: april 2020

Tisdag 5 maj knyts Virus-sagan ihop

I dessa bistra, konstiga pandemitider känns det en aning kymigt att slå på trumman och meddela att det blivit dags för den stora finalen i min långa Virus-serie där världen faller samman i en ytterst aggressiv pandemi, men föga anade jag hur världsläget skulle utvecklas när jag satt och våndades i höstas för att få ihop den sista delen. Och nu när det äntligen är färdigskrivet, inläst och klart – ja, står vi här, mitt i den otäcka coronatiden.

Hur som helst – tisdag den 5 maj kommer den sista säsongen av Virus, där sagan om Iris, Amanda, Dano, Jenny, Risten och alla de andra knyts ihop. Och finalen blir extralång, det krävdes 13 timmar för att all action och känslomässig dramatik skulle få plats. Jag hoppas verkligen att ni som gillat min ljudboksserie ska älska den avslutande Virus 7.

Men vänta nu – Virus 7?! De senaste säsongerna har ju hetat Smittad? Jo, och detta förtjänar en förklaring. För i samband med att sista säsongen i sviten nu ges ut så har dels samtliga tidigare säsonger klippts ihop till vanliga ljudböcker och relanserats i det formatet (inga fler uppdelningar i tio avsnitt per säsong, alltså), och dels har vi tagit beslutet att döpa om säsongerna som tidigare hette Smittad 1 och Smittad 2 till Virus 5 och Virus 6, för att skapa en tydligare helhet nu när finalen kommer. Det som var tänkt att bli Smittad 3 när jag började skriva, får alltså i stället namnet Virus 7.

För att summera siffermagin: Den sammanhängande ljudboksseriesvit som ursprungligen var tänkt att gå under namnen Virus 1-4 samt Smittad 1-3 blir nu alltså i stället Virus 1-7. Och i stället för att dessa sju säsonger ska bestå av totalt sjuttio uppdelade avsnitt, består de nu av sju hela ljudböcker.

Men varför krånglade vi ens till det och började med det där Smittad-namnet? Ja, sett i backspegeln var det nog ett misstag. Min tanke var att det skulle visa att serien nu skiftade fokus lite, jag hoppade fram i tiden några månader, breddade persongalleriet genom att lyfta upp den tidigare birollsfiguren Jenny till en huvudperson och introducerade Risten och Patrik som helt nya, tongivande rollfigurer, vilket sin tur breddade världen vi befann oss i – Risten bodde ju i Kiruna, och Patrik i norra Hälsingland. Det gamla persongalleriet fanns kvar, men de fick dela på utrymmet med den nya trion. Tanken var också att man skulle kunna ta sig an Smittad även om man inte lyssnat på de fyra Virus-säsongerna, all förkunskap som behövdes om utbrottet, virusets beskaffenhet och det som skett tidigare i historien skulle man få invävt i den nya berättelsen.

Rätt snart upptäckte vi dock att ytterst få valde att göra så, det var fortfarande ”bara” Virus-fansen som lyssnade. Därtill upptäckte vi att en del inte förstod att Smittad var den direkta fortsättningen på Virus, jag fick flera mejl med frågor om när Virus 5 egentligen skulle komma, de ville inte ta sig an Smittad-serien innan jag verkligen avslutat Virus-storyn, meddelade de. Och så var det ju inte tänkt.

Nu rättar vi till det. Jag hoppas att ni ska gilla finalen, oavsett dess namn och nummer. Och att ni ljudbokslyssnare som varit tveksamma till att hoppa på tåget eftersom ni inte gillar serieformatet med säsonger uppdelade i avsnitt nu ska ge Virus en chans. För det tycker jag nog – helt opartiskt (host host) – att den är värd.

Tisdag 5 maj, som sagt. Här är länken till sista säsongen, och här är den till första, om ni vill börja från noll.

Avstannad

Ja det här med det dagliga bloggandet gick ju fullständigt åt skogen. Nåja, det är som det är med det, ska väl försöka hålla en någorlunda takt ändå.

Våren kom av sig lite här uppe, det smälte på bra ett antal dagar, men nu har nätterna varit kallare och det har kommit små irriterande mängder snö under morgontimmarna, som dagen sedan fått ägna sig åt att smälta. Vägarna är rena och barnen har börjat cykla, men på gården ligger snön fortfarande djup, och Ejda hade skidåkning på schemat på idrotten i tisdags.

Har alltid tyckt att det här är den underligaste tiden på året här uppe, den då man ser människor i landets mer sydliga delar sitta i grönt gräs i tunna tröjor som om det vore någon sorts sommar, samtidigt som vi fortfarande skottar snö här uppe och har två, kanske tre veckor kvar tills isen ens försvinner från älven.

Nåja, det blir nog bra här också vad det lider.

Grattis Dannyboy – 15 år för en vecka sedan!

Fasiken, jag missade ju att det var femtonårsjubileum för Dannyboy & kärleken förra veckan! Onsdag den 6 april 2005 gavs min debutroman ut, och livet blev sig aldrig riktigt likt igen, även om det till stora delar så klart fortsatte precis som vanligt.

Hur som helst, surt att jag missade, jag är ju en anhängare av siffermagi och cirklar som sluts och sådant där. Och att mitt förstlingsverk fyller moppe och blir byxmyndigt är ju ändå något lite speciellt.

Nåväl, i dag har det gått exakt femton år plus en vecka, det är väl hyfsat jämnt det också. Så här skrev jag om dagarna kring utgivningen i ett blogginlägg redan 2008:

Jag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga ”vad var det vi sa” och ”han ska inte tro att han är nåt den där Åberg” om, innehöll den mest surmagade recension jag skulle komma att få överhuvudtaget. Och jo, jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Det där med att recensera recensioner var ju för övrigt något jag ändrade åsikt om några år senare, i samband med att Vi har redan sagt hej då gavs ut. Men det är en annan historia.

Så grattis Dannyboy! Vid nästa jubileum får du börja köpa ut på Systemet själv.

Långfredag längs älven

Vi tog bilen de dryga tio kilometerna till Rovasuando, pulsade genom sockrig snö till stugan och möttes av två plusgrader inomhus, varvid Johanna påbörjade operation tokelda i kaminen. Åtta timmar senare har mörkret lagt sig och termometern visar närapå tjugofem.

Vi tog en kvällspromenad på Torne älv längs skoterspåren strax innan solen gick ner. Väl tillbaka ville Ejda samla lav från trädstammarna och placera ut i högar runt stugan så att djuren skulle få mat under natten. Får väl se om vi vaknar mitt i en djurpark i morgon.

Halvdag vs halvvägs

Tänkte i morse skriva ett sturskt inlägg om att gårdagen bjöd på den första skrivardagen sedan jag började med Nära gränsen 2 då jag kom över det jag alltid sätter som dagsmål – 10000 tecken. Visserligen krävde det att jag skrev såväl ute i bilen medan jag väntade på Ejda vid ridskolan samt i sängen efter att jag gått och lagt mig, men ändå – jag nådde målet, och kunde med gott samvete drömma utan kval.

Men så blev det ny dag och när jag nu summerar dess resultat ser jag att jag bara kommit halvvägs. Okej att skärtorsdsgen brukar räknas som halvdag av många, men ska den här deadlinen ha en chans att hålla funkar det inte med sådana halvmesyrer.

Kvällspass att vänta, således.

Vi går en bister kulturvår, sommar och höst till mötes

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 mars (och bör alltså läsas snarare som nutidshistoriskt dokument och inte som en dagsaktuell rapport, mycket har ju hunnit hända i coronakrisen på kulturområdet under de snart tre veckor som passerat, dock inte så mycket till det bättre, tyvärr).

——

Ropen från kulturvärlden har den senaste veckan varit unisont: Hjälp oss! I spåren av coronakrisen ställs kulturevenemang in på löpande band och många tvingas se sina kommande framträdanden gå upp i rök, och med det även arvodet.

Ibland har arrangörerna gett diffusa halvlöften om att försöka igen senare när situationen lugnat ner sig – kanske i höst? – medan andra varit mer krassa och konstaterat att de själva kanske inte ens finns kvar när krisen är över och kan boka in någon alls.

Ett antal upprop har nu startats via olika forum. Budskapen är snarlika – glöm inte den lilla människan när ni utlovar stödåtgärder, det är inte bara SAS, turistnäringen och bolåneräntorna som måste räddas, utan även landets tusentals författare, musiker, skådespelare och konstnärer som i form av enmansföretag hankar sig fram på olika typer av framträdanden och kortare åtaganden i projektform.

I ett av uppropen, som initierats av organisationen Ideell kulturallians, står bland annat:
”Inom kulturbranschen slår effekterna av corona mycket hårt. Kulturarbetare förlorar sina jobb och vet inte om de kan betala månadens hyra. Arrangörer runtom i landet går fullständigt på knäna och riskerar konkurs. Folk börjar varslas. Ideell sektors föreningsliv saknar marginaler och kommer att drabbas hårt. Det här kan bli långvarigt och i värsta fall kan det, när allt är över, komma att påverka människors kulturvanor, åtminstone för en tid. Regeringen måste på samma sätt som för andra samhällspolitiska områden sätta in extra medel. En krisbudget för kulturbranschen!”

Även den enskilda medborgaren uppmanas dra sitt strå till stacken. I en text hos Dagens Nyheter skrev författaren Susanna Alakoski häromdagen:

”Kära människor, stöd genom att köpa en bok du inte tänkt dig. Låna några extra romaner på biblioteket. Efterskänk kostnaden för biljetter du köpt till pjäser, filmer, konserter och annat som ställs in. Boka om det som går att boka om. Uppfinn sätt att stötta lokala kulturarrangörer. Varför inte göra som idrottsvärlden, skapa och köp stödbiljetter till matcher som inte spelas? Och när viruset är över skynda, skynda tillbaka till biblioteken, teatrarna, biograferna och alla andra små och stora kulturscener. Strax annars stor risk: kulturen – inställd.”

Det ska medges att jag talar i egen sak när jag hoppas att de här försöken till vädjan blir framgångsrika. Som mestadels digitalt publicerad författare som främst finns på ljudboksplattformar tillhör jag visserligen inte dem som vanligen bjuds in för författarsamtal på exempelvis bibliotek eller i bokhandeln – det krävs i regel en aktuell fysisk bok för det – men även jag har de senaste dagarna sett ett uppdrag som föreläsare gå upp i rök och ett annat arvode förhandlas ner till följd av ändrade förutsättningar. Jag verkar heller inte ha någon möjlighet att få tillbaka pengar för resan jag själv skulle bekosta till föreläsningen som ställdes in – snåljåpen i mig hade köpt den billigaste, icke ombokningsbara biljetten.

Med det sagt – det är inte synd om mig, jag tillhör inte de verkligt drabbade, och tror mig fortsatt kunna reda mig okej.

Men det är viktigt att komma ihåg – bortsett från några storsäljande undantag, tjänar de som skriver böcker överlag ganska dåligt även i ett samhälle som mår bra. Författare är inte anställda av sina bokförlag, tryggheten är obefintlig och när förlaget väl gett ut en bok, är efterarbetet i mångt och mycket upp till författaren själv för att få uppmärksamhet. I dag handlar det mycket om att lyckas sälja in sig själv till framträdanden hos bokhandlare, i skolor och på bibliotek, framträdanden som bortsett från att de ger viss synlighet och ökar försäljningen även ger ett (i praktiken ofta rätt blygsamt) arvode.

Och nu har alltså denna möjlighet att nå ut stängts på obestämd tid.

Därför får jag ont i magen när jag ser de här vädjandena, eftersom jag fruktar att de har ganska låg chans att ge något – åtminstone när det gäller de enskilda individerna. Att be människor om stödköp och att efterskänka biljettkostnader i en tid när oerhört många drabbas av svårigheter – samtidigt som jag försöker få till slutklämmen på den här texten kommer en nyhetsflash om att hotellkedjan Nordic Choice varslar 4500 personer i Sverige – kommer att bli oerhört svårt att lyckas med.

Så hoppet står till staten, som inte heller direkt saknar svåra utmaningar att hantera just nu.

Jag är därför rädd att vi går en oerhört bister kulturvår, sommar och höst till mötes.

Inte båda på topp tio samtidigt, men nästan!

En tredje, avslutande notering gällande de båda Våroffer-titlarna jag skrivit om tidigare:

Jag missade att hålla koll i helgen, så kanske har de faktiskt legat precis bredvid varandra någon av dagarna, men i dag måndag ser det ut så här – Anders De La Mottes Våroffer: Årstidskvartetten är på plats 10 på Storytels topplista, och Maria Richardssons Våroffer återfinns på plats 13. De La Mottes bok som gavs ut förra måndagen har en stigande trend, samtidigt som jag tror att Richardssons titel sakta börjat dala (den har ju legat på topp 10 i flera veckor).

Mitt personliga lyssnande på de båda titlarna har tagit lite längre tid än planerat på grund av orsaker, jag är bara halvvägs in i Richardssons våroffrande, och har ännu inte alls hunnit ta mig an De La Mottes. Men snart så!

Tomgångskörning

Är väl som en repig skiva vid det här laget, men jösses vad svårt jag har att komma igång med den nya boken.

Ja, jag vet att jag brukar säga detta ungefär varje gång jag påbörjar en ny bok, men den här gången måste vara någon form av rekord.

Inledningsavsnittet – som jag redan borde ha varit klar med för en vecka sedan – är fortfarande bara halvskrivet, och det känns som att de aldrig kommer till skott, tomgången är så påtaglig att jag vill skrika när jag sitter vid den förbannade skärmen.

Att de rent bokstavligt sitter i en bil på tomgång när de sedan länge borde ha öppnat dörren och gett sig ut för att pulsa genom snön en kall decembernatt gör inte saken bättre. Lossa säkerhetsbältet och sätt fart! vill jag vråla.

I morgon, säger rösten som svarar på skriker. I morgon tar de sig ut, får upp pulsen, agerar.

Synd bara att den upprepat det med en dåres envishet varje dag sedan cirka 23 mars, hittills utan framgång.

Läraren i ljudboksskrivande viker in hovarna för säsongen

Det var roligt att vara lärare! Utmattande därtill, jag var helt slut i går efter att ha suttit i videokonferens mellan typ 9-16, och därefter lagt några timmar ytterligare på att gå igenom de skriftliga övningar som jag inte hann med under dagen och lämna kommentarer på dem.

Att riktiga lärare antagligen har det så här mest varje dag är jag stum av beundran inför.

Skrivarläraren in action på torsdagens webinarium.

Man kan inbilla sig att det på skrivarutbildningar kanske inte är det mest statusfyllda att börja skriva specifikt för ljudboksformatet – det är ju primärt (dock inte uteslutande!) ett format för underhållningslitteratur i olika former. Och alla drömmer vi väl om att skriva den stora, tunga romanen med stort R och inte en evighetsserie om ett hyperaggressivt pandemivirus där författaren behöver spotta ur sig två böcker/säsonger per år för att kunna försörja sig på det.

Men! Jag tycker ändå att jag har fått bra gensvar under de här utbildningarna som jag har hållit för Skrivarakademins elever det senaste halvåret, och de verkar vilja ha mig tillbaka nästa läsår, så något bör jag väl ha gjort rätt.

Fint!