Kan Samir & Viktor visa vägen för bokmässan?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 oktober.

——

Vardagen var åter på årets bokmässa i Göteborg. Efter kaoset i fjol med debatten om högerextrema Nya Tiders närvaro och nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens demonstration och publikraset som följde, var det med lättnad som Bok & Bibliotek-ledningen sent i söndags kunde konstatera att besökarantalet steg med tio procent jämfört med 2017.

Champagneläge var det dock inte, jämför man i stället med 2016 års publiksiffra – senaste normalåret före katastrofen – är tappet fortsatt stort. 2016 registrerades drygt 96 000 besök, en normal siffra för mässan under 2010-talet, men i år kom trots återhämtningen bara drygt 85 000.

Samtidigt rapporterades i år om flera försäljningsrekord i montrarna, däribland från förlagsjättarna Bonniers och Norstedts.

Hur den ekvationen går ihop kan jag bara spekulera om. Min gissning är att det fanns ett uppdämt behov att glädjas över att mässan överlevde fjolårets absurda nazistlördag och att den glädjen manifesterades i extra bokköp – köp som dessutom kunde ske i lite mindre trängsel än vanligt.

Men då uppstår en fråga. Om det trots ett minskat besökarantal såldes fler böcker, betyder inte det att de som alltid klagar på att bokmässan i Göteborg bara är en tummelplats att kränga böcker på fick mer rätt än någonsin?

Jo, kanske. För även om Bok & Bibliotek gärna framhäver det smala och många gånger fantastiska program som erbjuds inom mer nischade områden, så vet flertalet av besökarna inte ens om att avdelningar som Rum för poesi och översättning, Mångspråkstorget, Fantastikgränd eller De litterära sällskapens scen ens existerar – de flesta kommer för att få se ett montersamtal med och köpa en bok av författare i storleksklassen Jan Guillou, Jonas Gardell, Martina Haag, paret Kepler, Leif GW Persson eller Liza Marklund.

Dessutom har den nya generationens bokstjärnor blivit allt viktigare, de som lockar unga till mässan för att köpa ett signerat exemplar av en bok av Youtubestjärnorna Clara Henry eller Misslisibell, två av dem som orsakade längst köer på årets upplaga.

Jag tillhör inte dem som gillar att klanka ner på bokmässan för att det pågår kommers på de största ytorna. Utan storsäljarnas förmåga att dra publik skulle inte de mer smala delarna av programmet kunna existera. Bokmässan är lite som ett klassiskt stort bokförlag, där intäkterna från breda författarskap delvis håller den smala utgivningen under armarna.

Men de fysiska boktravarna förlorar trots årets mässrekord stadigt mark inom litteraturen till förmån för de digitala formaten. Låt därför säga att min gissning ovan är korrekt och att nästa års besökare inte känner samma ystra glädje som i år över att mässan kunnat genomföras utan kravallpolis, och försäljningen sakteliga börjar sjunka samtidigt som besöksantalet stabiliseras kring årets nivå. Förtvinar Bok & Bibliotek då?

Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, utan att mässan lyckas omstöpa sig och kan förbli en självklar mötesplats mellan författare och publik även när färre går dit med målet att ha med sig en välfylld tygkasse böcker hem.

Men hur? Kan två i sammanhaget udda fåglar som Samir & Viktor visa vägen? Den bland kidsen oerhört populära musikduon drog enorma köer varhelst de visade sig under årets mässa, kruxet var bara att boken de skrivit om sin karriär tillsammans med författaren Pascal Engman ännu inte hunnit komma från tryck. Hur lösa? De signerade affischer, tog ”groupies” med fans och gjorde videohälsningar (bland annat till min åttaåring) helgen lång, ständigt med ett glatt humör och oändliga doser tålamod.

Alla kan så klart inte vara Samir & Viktor. Men att bokmässan måste börja fundera över hur relationen som finns mellan ungdomskulturens fixstjärnor och fans kan överföras till den mellan författare och läsare torde stå klart.

I radion och hos Boktugg om Smittad

Lite av en mediedag i dag, jag var med i P4 Norrbotten vid kvart över sju i morse och pratade Smittad, fem rätt trivsamma minuter i all sin enkelhet, bäddar in klippet längst ner, det bör starta ganska så exakt vid rätt tillfälle.

Intervjuades därefter av branschsajten Boktugg, vilket resulterade i ett rätt långt reportage som behandlade bland annat hur det är att skriva exklusivt för en abonnemangsplattform, vad jag försöker tänka på när ljud är det primära forumet och hur det går med översättningarna av Virus till andra språk (överlag rätt så bra, med vissa irriterande undantag).

Har därefter spenderat större delen av en timme i telefon med ytterligare en intervju, länkar även till den när artikeln publicerats.

Boktugg hade för övrigt en bra analystext i går om det här med bokbranschens väg framåt när det gäller just abonnemangstjänster som Storytel. In och läs.

Nu tar Smittad över från Virus

Inledande anmärkning: Smittad 1 och Smittad 2 döptes i ett senare skede om till Virus 5 respektive Virus 6. Namnet Smittad är alltså numera inaktuellt.

——

(Nedanstående pressmeddelande från Storytel innehåller spoilers gällande Virus)

NU TAR SMITTAD VIRUS VIDARE

Nu ger författaren Daniel Åberg, som skrivit ljudbokssuccén Virus, ut den fristående fortsättningen Smittad. Efter fyra säsonger av dystopisk spänning i Storytel Originals långkörare möter lyssnarna i den nya trilogin såväl nya som bekanta karaktärer när hotet mot mänskligheten når nästa nivå.

Virus har sedan den första säsongen gavs ut sommaren 2016 blivit en av Storytel Originals främsta framgångssagor. Det är en filmiskt berättad historia om civilisationens sammanbrott med ständigt halsbrytande cliffhangers. Till dags dato har över 450 000 avsnitt lyssnats på och serien är under översättning på sju språk hos Storytel – arabiska, engelska, finska, hindi, italienska, ryska och turkiska. Del ett och två har också getts ut i pocketformat och serien har väckt intresse hos film och tv-bolag även utanför Sveriges gränser.

Smittad tar vid tre månader efter att samhället inom loppet av några heta sommardagar slogs ut av det muterade, luftburna Marburgviruset.

I Stockholmsområdet byggs nu två läger upp för de få som ännu lever – ett för de ännu osmittade och ett för de immuna som bär på viruset i sitt blod och kan smitta andra. Runt staden Kiruna, som vid virusutbrottet isolerades med våld av en militär gruppering och klarade sig undan smittans härjningar, reses tjocka stängsel och beväpnade gränspatruller håller dem som kan tänkas vara virussmittade borta.

Men inte bara höstens intåg förmörkar himlen. Okända militära transportplan har setts gå in för landning mot Stockholm och nordligaste Sverige – plan som innan någon hunnit fram till dem har tömts på personal och utrustning. Vart har de mystiska besökarna tagit vägen? Vad planerar de? Och varför finner man det enda spåret av dem utanför säkerhetslaboratoriet vid Karolinska institutet i Solna, platsen som var “ground zero” för sommarens virusutbrott?

När eldar en sen kväll lyser upp Stockholms natthimmel och en till synes vettlös attack samtidigt genomförs mot Kirunas södra gränszon är de senaste månadernas skenbara lugn över. Den slutliga kampen för mänsklighetens framtid kan börja.

I Virus gick världen under. I Smittad går livet vidare, men mardrömmen består.

Om författaren
Daniel Åberg är född 1975 i Sandviken. Han är bosatt i Vittangi utanför Kiruna efter många år i Stockholm. Han har tidigare gett ut romanerna Dannyboy & kärleken och Vi har redan sagt hej då samt föräldraboken När två blev tre tillsammans med sin fru Johanna Ögren. Han är också verksam som kulturjournalist.

– Att på drygt tre år skriva fyra väldigt svettiga säsonger av Virus och tre säsonger av Smittad är tveklöst det mest dåraktiga jag gjort som författare. Men det är också oerhört roligt, och jag älskar att utsätta mina rollfigurer för till synes omöjliga cliffhangers som de måste krångla sig ur, säger Daniel Åberg.

– Hela Virus-kvartetten utspelade sig inom loppet av två väldigt intensiva sommarveckor i en tajt krets av människor. I Smittad får jag chansen att vidga perspektivet och utforska vad som sker efter den första, mest akuta fasen. Men tyvärr visar det ju sig rätt snabbt att det akuta hotet aldrig försvann, det bara vilade sig lite inför en hejdundrande final, fortsätter Daniel Åberg.

Handlingen i korthet
I Smittad får vi följa såväl nya rollfigurer som gamla bekanta i den värld av isolering, sjukdom och död som målades upp i Virus. De små kolonier av människor som återstår i världen ställs inför ett nytt, ännu större hot samtidigt som de försöker förstå varför mänskligheten så när utplånades.

Utöver det ursprungliga persongalleriet med överlevarna Amanda, Iris, Dano och Ursula möter lyssnarna i Smittad ett antal nya ansikten. Jenny brottas med vetskapen att hon var den avgörande brickan i spelet som ledde till samhällets undergång. Risten arbetar som vakt vid gränszonen i Kiruna, och en kväll ställs hon inför en omöjlig uppgift när en immun, smittbärande och höggravid kvinna närmar sig stängslet. Patrik har varit ensam överlevare i Ramsjö i Hälsingland sedan utbrottet. När inte bara en utan två besökare på kort tid kommer i hans väg ser han först möjligheten till en ny, möjligen ljusare framtid i Stockholm. Snart inser han dock att han valts ut som bondeoffer på ett schackbräde han saknar möjlighet att stiga av.

Om inläsaren
Philomène Grandin är skådespelare inom film, tv och teater. Hon jobbar även som programledare och röstskådespelare för ljudböcker, dubbning och voiceover.

Om ljudboksserien
Titel: Smittad
Författare: Daniel Åberg
Inläsare: Philomène Grandin
Förlag: Storytel Original
Releasedatum: 2018-10-23. Säsong 2 och 3 ges ut vår respektive höst 2019.
Ljudbok: 9789178155927
E-bok: 9789178156023
Länk: Smittad

——

Återigen – hurra! Och nu åter till textdokumentet. Har ju en säsong två och tre att färdigställa också.

Ovärdigt slut

En helg mestadels i fixandets tecken.

Inledde lördagen med att köra in till Kiruna för att hämta Johanna som varit ute med sina jobbarkompisar kvällen innan, donade vinterdonade därefter ute i trädgården samt tvättade bilen, körde samt hängde ett par maskiner tvätt, skrev några pliktskyldiga tecken på bokjäveln (som vanligt går det ack så trögt men blir väl bra till sist ändå) innan vi avrundade kvällen med chips, dipp med några avsnitt av Bodyguard och This is us.

Söndagen blev en skogsdag, vi drog till stugan rätt tidigt, på schemat stod vedarbete. Jag fick gå loss med motorsågen på fällda träd som svärfar Roger vid ett tidigare tillfälle pallrat upp för tork på ägorna, samla upp i transportvagnen till fyrhjulingen och sedan köra lasten till den nysnickrade vedboden, som jag innan vedsessionen tog sin början hade fixat till marken i genom att spätta bort några stenar modell större, en stubbe och en del rötter.

Arbetet tog större delen av dagen, klockan var väl fem när vi kom hem, och efter en snabb hämtpizzemiddag var det dags för nästa pass, jag sålde biljetter på bion och såg sedan kvällens film, som var First man. Fin film, och oväntat vemodig. Fy fan vad jag inte klarar av berättelser där barn dör längre.

Kom hem till beskedet om att katten Karlsson, som i morse plockade med sig en mus in för att leka med innan avrättningen och som han därefter tappade greppet om varvid den smet in under kylskåpet, till sist hade fått lön för sin tålmodighet. Efter att ha suttit och vaktat framför golvspringan hela dagen, hade han genast varit där när musen stack ut nosen, och den här gången sjabblade kattskrället inte utan gjorde pinan kort.

Även om det så klart var skönt att vi fick ut musen ur huset, blev jag blev lite nedstämd när jag fick beskedet. Tänk att sitta där under kylskåpet rädd och kanske skadad hela dagen, och så till sist samla mod nog för ett desperat utbrytningsförsök, bara för att genast bli infångad och uppäten.

Bokmässeanalys x 2

Lång och intressant summering och analys av årets bokmässa borta hos Boktugg i dag, med flera bra iakttagelser av Sölve Dahlgren. In och läs om ni inte redan gjort.

Jag har gjort en egen bokmässeanalys också, som gick som litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren förra veckan (bakom betalvägg). Publicerar den här i spalterna om ett par veckor.

Miljöskammen gjorde fysiskt ont

Nedanstående krönika publicerades först i Västerbottens-Kuriren torsdag 13 september.

——

Jag var i Stockholm ett par dagar i början av förra veckan. Utan att ha planerat det i förväg promenerade jag förbi Mynttorget och den numera smått världsberömda klimatstrejk 15-åriga Greta Thunberg arrangerade där. Klockan hade just passerat lunch och hon hade sällskap av ett tiotal unga medsittare.

Jag ville gå fram och säga något, kanske ta en bild och lägga upp på Instagram som jag sett ganska många andra göra i mitt flöde den senaste tiden. Men något tog emot, jag kunde inte sätta fingret på vad, och jag blev i stället stående lite på avstånd i någon minut innan jag gick vidare. Jag tog upp telefonen och skrev ett sms om att jag sett henne där till min fru, och avslutade med:

”Jag blev alldeles hjärtnupen för att jag tyckte att det var så fint. Gud vad jag hoppas att våra barn också blir så där stridbara när de blir större.”

Några minuter senare, i höjd med Kungsträdgården, insåg jag vad det var som skavt i mig.

Skammen inför min egen futtighet. Hade jag gått fram och sagt något i stil med att jag verkligen beundrade det hon gjorde, hade hon säkerligen gett mig ett leende till svar följt av ett artigt tack. Men i ärlighetens namn hade det snarare varit berättigat om hon i stället för att säga tack uppmanat mig att också sitta ner och på riktigt delta i den kamp jag och alla vi andra borde utkämpa varje dag för klimatet, i stället för att ge henne en klapp på axeln och senare i ett privat sms sända min närmaste en gråtmild förhoppning inte om att jag själv ska börja ta strid – utan att våra barn ska göra det, om typ sex, sju år.

Ärligt talat Daniel – vad i helvete?

På nattåget norrut den kvällen började jag läsa Scener ur hjärtat som e-bok, Greta Thunbergs föräldrar Malena Ernman och Svante Thunbergs skildring av den djupa personliga kris deras familj går in i samtidigt som deras medvetenhet om klimatkrisen växer. Det är en skoningslöst ärlig berättelse skildrad främst ur Malena Ernmans ögon om hur deras tillvaro faller samman, men här och där bryter Greta och hennes lillasyster Beata in. Och om jag tillåts svära ännu en gång (och det tycker jag eftersom vår framtid står på spel) – jävlar i min lilla låda hur brutalt dessa barn gång på gång synar vuxenvärldens hyckleri gällande våra inte ens halvdana klimatuppoffringar.

På ett ställe gjorde skammen närmast fysiskt ont i mig. Greta diskuterar människans ovilja att byta ut flyget mot tåget – tåg är ju så opålitliga i dag, resonerar vi. Greta säger:

”Blotta tanken på en eventuell försening är så totalt orimlig att vi hellre förstör levnadsvillkoren för alla kommande generationer än utsätter oss för den risken. Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små, bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.”

Jag läste visserligen de där raderna i överslafen i en sovvagnskupé på ett klimatvänligt nattåg mot Kiruna. Men hur hade jag rest ner till Stockholm dagen innan? Med Norwegians lågprisflyg. Och för vad? För att gå på en mingelfest på ett bokförlag, ha några möten jag lika gärna kunnat ha via Skype och på köpet få lite egentid. Bah.

Fyra dagar senare gick Sverige till val. Miljöpartiet – som trots sina fel och brister är det enda parti vi har som satsar helhjärtat på att bedriva klimatpolitik – ramlade så när ur riksdagen. Att Sveriges skogar för en dryg månad sedan stod i brand hade vi väljare redan förträngt.

Okej, här kommer tredje svordomen:

Ärligt talat Daniel och de flesta av er andra – vad fan sysslar vi med?

Numera även berättarbattle-champion

Jag har ju helt glömt bort att meddela utfallet av mitt deltagande i Storytels berättarbattle på bokmässan. Men jodå, mitt lag vann (så klart!), och visst blev det en rejäl dos av det ekivoka, vår berättelse som rörde sig inom genren medical erotica kom till sist att handla om en mycket ensam läkare som gick igång på pony play och samtidigt som ett dödligt gift spred sig genom hans kropp desperat sökte en själsfrände för att få till stånd sin såväl första som sista betäckning. Vi läste en del var, och jag fick finalen som innehöll de mest ekivoka delarna, kändes mycket avslappnat. Men vad fasiken, det var bara att bita ihop (vilket för övrigt även vår hjälte gjorde kring bettet på sin grimma) och hålla god min inför publiken, allt för showen. Och det var en rolig erfarenhet, jag och mina lagkamrater Anna Bågstam Ryltenius, Felicia Welander och Magnus Abrahamsson fick öva skrattmusklerna mest hela dagen när vi spånade fram och skrev storyn. Och de kunskaper som Ejda gett mig i My Little Pony-världen om skillnaden mellan obevingade och bevingade hästar med horn (det vill säga unicorns kontra alicorns) kom att bli vår berättelses stora finalvändning.

Hade för övrigt chokladmedaljen som var ett av priserna vi fick på mig runt halsen lite för länge på fredagskvällen, värmen från mitt bröst fick den att börja smälta och skapade en chokladring på tröjan och kanterna av kavajslaget. Classy.

I övriga delar var det också en fin mässa, jag stod en del i den monter som Norrländska Litteratursällskapets tidskrift Provins delade med Teg Publishing, och på lördagens förmiddag höll jag även i ett författarsamtal på den lilla monterscenen där, jag talade med Alfred Ruth om hans roman Fermis filter – en anledning att finnas, som jag ju även skrivit en krönika om till Västerbottens-Kuriren.