augusti 2018 - Daniel Åberg

En sedelärande (?) historia om mening. EN mening, noga räknat.

Det började med att jag för ett par dagar sedan bara skulle läsa igenom de sista kapitlen av Smittad, jag behövde fräscha upp minnet lite inför skrivandet av uppföljaren (ja, klart det blir en uppföljare, antagligen till och med två). Jag upptäckte då att jag missat en detalj som på intet sätt var superviktig för handlingen i stort, men som ändå bar viss betydelse för att man fullt ut skulle förstå varför två av huvudpersonerna tvingas utföra en rätt ödesdiger handling i slutet av berättelsen.

Så jag lade till den där detaljen – den bestod av exakt en mening och placerades i slutet av ett längre citat – och mejlade ett nytt dokument till min förläggare. Jag var medveten om att tåget egentligen redan gått, dagen innan hade min redaktör mejlat mig ett par sista frågor gällande två andra detaljer hon upptäckt vid en sista genomläsning inför att manuset skulle göras inläsningsklart, men jag tänkte att det nog skulle gå.

Jag fick ett MEN GAAAAH! till svar, åtminstone antar jag att det var så min förläggare lät när hon läste mitt mejl (det är tyvärr inte första gången jag skickar henne sådana där sista minuten-grejer), dock formulerade hon sitt svar betydligt trevligare. Det gick att fortfarande ändra, men i stället för att ta emot dokumentet jag skickat henne sände hon mig manusversionen som under dagen hade iordningställts med inläsningskommentarer så att jag kunde lägga in ändringen själv direkt där – men nåde mig om det flödade om!

Jag svor att så inte skulle ske. För att i dokumentet hon sänt mig snabbt hitta det där stället jag skulle lägga till en mening på sökte jag efter frasen eller hur?, som jag mindes yttrades i slutet av det där citatet jag nu skulle förlänga.

Till min förskräckelse upptäckte jag nu att detta tydligen blivit mitt nya skriv-tic, manushelvetet var nerlusat med människor som slängde ur sig eller hur? i slutet av sina citat – pannkakor och förbannelse också!

Ett nytt mejl gick iväg. Ehm, det blir visst några fler ändringar pudlade jag, för det där måste ju verkligen bort – eller hur? Jo, ja, gör så, blev svaret, men flöda inte om texten!

Nej då. Det gjorde jag inte, och precis innan jag skulle gå till dagis och fritids för att hämta avkommorna var drygt hälften av de där onödiga eller huren bortsuddade eller utbytta mot något likvärdigt elegant som exempelvis visst då?

Jag skulle precis sända tillbaka manuset, när en ny tanke tog fäste. I pocketupplagan av Virus 1 hade personen på förlaget som satte inlagan (det vill säga layoutade texten så att den blev snygg på boksidorna) kommit på genidraget att i stället för att skriva kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3 och så vidare valt att stryka nuffrorna och i stället sätta namnet på personen som förde berättelsens talan som rubrik (det växlar mellan varje kapitel), så att det i stället stod Amanda, Iris, Dano, Iris, Dano, Iris, Amanda, Sigrid, Iris, Dano och så vidare. Jag gillade det greppet skarpt (och grät närapå blod när pocketen av tvåan kom och jag bedrövat upptäckte att den nya person som satte den inlagan inte hade tittat hur de gjort i ettan utan bara satt dit kapitelnumren som stod i manusförlagan).

Vore det inte snyggt – och därtill faktiskt pedagogiskt – om vi nu i Smittad gjorde så redan från början? Jo, banne mig, tänkte jag. Eftersom arbetsdagen vid det här laget var slut – hämtning, matlagning, disk och dylikt hade hunnit emellan – drog jag inte bara iväg ett mejl till min förläggare för att fråga utan även ett sms, för att vara helt säker på att hon inte skulle kunna få någon ro från arbetet. Som den goda chef hon är var hon genast på hugget, läste min propå och gav okej – men nåde mig om det flödade om!

Nej då, tok heller lovade jag, utan att berätta att jag upptäckt att det skulle krävas korrigeringar av den första och i vissa fall andra meningen i cirka två tredjedelar av manusets totalt 57 kapitel, eftersom jag i en iver att vara tydlig med vem som för berättelsens talan väldigt ofta hade valt att inleda kapitlen med namnet på personen som just då stod i fokus. Med samma personnamn som rubrik på kapitlet skulle det bli kaka på kaka, inläsaren skulle tvingas säga namnet två gånger i följd, något jag inbillade mig skulle låta smått idiotiskt.

Nåväl, det skulle väl inte ta så lång tid, tänkte jag vid 19.30-tiden och satte mig vid datorn.

Ha! Klockan 23.46 mejlade jag över manuset – utan omflödningar, nota bene – till förläggar-Anna, med löfte om att det nu var HELT klart, jag svor vid gud och Storytel, bara att börja läsa in.

Det höll till klockan 09.39 dagen därpå, då jag upptäckte en detalj jag tyckte lät illa i bokens allra första stycke. Eftersom first impressions last ändrade jag raskt även det och sände över ännu en version. Vis av erfarenhet hade min förläggare inte lagt in midnattsversionen i systemet ännu, hon anade väl vad som komma skulle på mejlen. Men nu fick jag inte ändra mer.

Däremot, meddelade hon, behövde nu alla de här ändringarna jag ägnat mig åt sedan gårdagens eftermiddag även infogas i originalmanuset de utgått ifrån när de skapade ljudbokssättningen, originalet användes ju till att skapa e-boksversionen. Och … tja, eftersom allt varit frid och fröjd tills jag började tjorva, var det väl inte mer än rätt att jag fixade till originalmanuset och sände över det också?

Jag kunde inte förneka det logiska i det resonemanget.

Tyvärr visade sig inte heller det vara helt okomplicerat. Av bitter erfarenhet från Vi har redan sagt hej då-eran då jag skapade e-boksversionen själv vet jag att en textfil som ska omvandlas till en ePub bör vara rentvättad för att funka bra, och är det något en Microsoft Word-fil som skrivits på och redigerats kors och tvärs på ett gäng olika datorer under ett antal månader inte är, så är det just det. Dessutom vågade jag inte lita på att jag kom ihåg exakt var jag gjort alla ändringarna i inläsningsmanuset, och det är viktigt att ljudboks- och e-boksversionerna är identiska för att synkningen mellan formaten ska fungera i Storytels app.

Lösningen blev att ta en kopia på det färdiga inläsningsmanuset, tvätta kopian fullständigt från formateringar och skapa en ren textfil, som därefter hälldes in i ett fräscht Worddokument där jag sedan manuellt tog bort alla ljudboksspecifika noteringar och formaterade in avsnittsbrytningar, rubriker, nollindrag och kursiveringar från scratch. Just det sista blev det jobbigaste eftersom jag har börjat jobba mer och mer med kursiveringar för att styra hur inläsaren ska betona vissa meningar. Som tur är går det att söka i Word efter kursiverade ord, så jag kunde ha det satta ljudboksmanuset öppet på en dator och klicka fram kursivering efter kursivering, och lägga in dem en efter en på en andra dator där jag hade det rena dokumentet framme.

Var jag verkligen tvungen att använda två datorer? Ja, jag tror det, jag lyckades i alla fall inte på något annat vis, Word klarar inte av att söka i två olika dokument samtidigt, och jag behövde ju parallellt söka fram de totalt 189 ställen där det skulle in en kursivering i det nya dokumentet också.

Klockan 14.44 i går sände jag så över det tillfixade originalmanuset – som alltså i verkligheten var en helt ny men till utseendet identisk Wordfil.

Hur var det nu Mikael Wiehe sjöng – det började som en skakning på nedre däck? Här började det som en mening i kapitel 55, innan jag fjorton arbetstimmar senare äntligen var klar.

Var det värt det? Jag skulle vilja säga såväl självklart inte som självklart. Nittiofem procent av de som med start någon gång i höst lyssnar på eller läser Smittad hade antagligen inte hakat upp sig på de saker jag i trettonde timmen rättade till.

Men de sista fem procenten hade gjort det, och i slutänden är det väl dessa personer som en författare bör ha som målsättning att övertyga. Därtill hade det grämt mig oerhört personligen om jag visste att jag inte gjort exakt allt som stod i min egen makt för att göra slutresultatet så bra som möjligt.

Nu har jag i alla fall försökt. Hoppas det kommer märkas.

——

Fotnot: Möjligen intressant detalj – Wordfilen jag utgick ifrån när jag genomförde den där avslutande tvättningen var 390 kb stor. Den färdigtvättade och nyformaterade filen landade på 255 kb, den tappade alltså 35 procent av storleken trots att innehållet för ögonen såg identiskt ut. Det fastnar mycket skit i xml-taggarna i Word.

Varför ignorerar kritikerna ljudboken?

Nedanstående text publicerades ursprungligen i DN Kultur i slutet av april.

——

Spänning, feelgood och romantik. Har man följt debatten i Dagens Nyheter under våren om ljudbokens utbredning får man lätt bilden av att endast den lättuggade för stunden-prosan, ”barnlitteratur för vuxna” som Aase Berg uttryckte det, har en plats.

Men det stämmer inte. Bakom topplistorna och de breda indragstitlar som tjänster som Storytel och Bookbeat frontar med, finns en rik flora av inläst litteratur. Kritikerfavoriten Agnes Lidbecks senaste roman Förlåten? Jodå, fint inläst av Livia Millhagen. Doften av en man av Agneta Pleijel, som hyllades vid det som kom att bli Sara Danius avskedskväll från Svenska Akademien? Absolut, inläst av Pleijel själv. Fenomenet Elena Ferrante? Ja, inte bara Neapelkvartetten, utan även hennes äldre produktion.

Ett lika stort utbud i ljudform som i pappersform lär vi aldrig få, produktionen är dyr och de stöd som finns att söka för att ge ut smal, tryckt litteratur saknas för den publika ljudboken. Men så illa som diskussionen ger sken av är det inte. Så varför framstår det så?

Delvis är ljudbokstjänsterna själva att skylla, de marknadsför medvetet ljudböcker som något man kan ägna sig åt när man gör annat – motionera, laga mat eller städa – vilket premierar underhållningslitteratur. Men det finns så klart inget som säger att vi enbart får lyssna samtidigt som vi diskar, att fullt koncentrerad ge sig hän åt en inlevelsefull inläsning av en storslagen roman är fantastiskt, bara inte lika lätt att visualisera i en annons.

Men den tyngre, inlästa litteraturen drabbas också av att det saknas en vardaglig, löpande rapportering om lyssnad litteratur i medierna. Visst skrivs det om ljudböcker, men bara när de vållar turbulens i bokbranschen.

Nu menar jag inte att ljudböcker ska recenseras på kultursidorna i stället för pappersböcker, men kunde man åtminstone inte medge deras existens? Jag nämnde tidigare Förlåten av Agnes Lidbeck, skulle inte faktanoten ”Roman, Norstedts, 220 sidor” som ackompanjerade DN:s recension ha kunnat utökas med ”Finns även som ljudbok, inläst av Livia Millhagen”?

Enkel information, som skulle uppskattas av såväl tidningsläsare som förlag som i dag ser ljudbokssatsningar mötas med tystnad.

När Kazuo Ishiguro tilldelades litteraturpriset i fjol fanns hans böcker inte i ljudform i Sverige, något Bonnier Audio snabbt ändrade på och efter bara en månad fanns Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte inlästa av Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman. En nyhet kan tyckas, det gällde trots allt en nybliven Nobelpristagare. Men bortsett från en TT-notis som en del landsortstidningar plockade upp, passerade initiativet ljudlöst. Kanske inte så konstigt att de underpresterar digitalt, Nobelpristagarna?

Sanningen verkar vara att de som bevakar litteratur är helt ointresserade. Som DN Kulturs egen Jonas Thente skrev: ”Ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur”.

Sedan jag själv för två år sedan började skriva en ljudboksserie för satsningen Storytel Original har jag mött otaliga varianter av det här bland bekanta i de mer litterära skikten. Problemet är sällan innehållet, utan att det ska in via öronen.

Innan min serie även gavs ut som pocket kontaktades jag några gånger av författarkollegor – de ville själva testa att skriva för ljud, kunde jag möjligen mejla över min text så de kunde läsa? Inte ens då kunde de förmå sig att lyssna.

I dag finns fler än 400 000 ljudboksabonnemang i Sverige, och siffran stiger. En så stor publik bör inte ignoreras, de förtjänar en vettig bevakning av sin litteratur. Särskilt den som skyms bakom topplistornas dominans.

Läsplattan Storytel Reader får ljudboksstöd innan årets slut

Något som många tidiga köpare av läsplattan Storytel Reader efterfrågat är stödet för ljudböcker, som från Storytel antytts ska komma utan att något exakt skrivits i ämnet. Men i dag på förmiddagen blev det ändring på det – på företagets Instagramkonto skrivs nu följande:

Glad nyhet – Storytel Reader får ljudboksstöd innan året är slut! Funktionen kommer att bli tillgänglig via en mjukvaruuppdatering så att du inte behöver köpa en ny Reader när funktionen släpps.

Info om detta har senare även dykt upp på produktsidan för Storytel Reader.

Precis som de skriver är det så klart en glädjande nyhet, men jag fruktar ändå att det jag skrev i mitt test av Storytel Reader förra månaden alltjämt gäller – den här funktionaliteten kan i praktiken komma att lämna många besvikna, då hårdvaran i sådana här läsplattor är ljusår ifrån det vi är vana vid i våra moderna smartphones.

Dessutom hoppas jag att de fått ordning på batteriförbrukningen innan den här mjukvaruuppdateringen kommer, för ska det spelas upp ljudböcker på läsplattan kan den inte tillåtas sluka så mycket batteri som den redan gör i dag när den enbart hanterar e-böcker. Batteritiden är väldigt mycket sämre i Storytel Reader jämfört med exempelvis en Adlibris Letto Frontlight, och jag förstår ärligt talat inte riktigt varför så är fallet.

Så snyggt fodral av @sextonelvavirkar 😍 ⬇️⬇️ 🔸 Glad nyhet – Storytel Reader får ljudboksstöd innan året är slut! Funktionen kommer att bli tillgänglig via en mjukvaruuppdatering så att du inte behöver köpa en ny Reader när funktionen släpps ✌️

Ett inlägg delat av Storytel (@storytel.se) 13 Aug 2018 kl. 12:49 PDT

Ljudboken, penningen och framtiden

Storytels vd Jonas Tellander skriver en debattext hos Boktugg och Svensk Bokhandel i dag om hur de tänker gällande royaltyersättningen till förlag i framtiden. Då Storytel vuxit till en viktig inkomstkälla för många förlag – för några troligen till och med den enskilt viktigaste – är den förändring i utbetalningsmodellen som de tänkt sig med start nästa år något som direkt kan komma att påverka i vilken form de ger ut ljudböcker i framtiden.

Jag är ärligt talat inte tillräckligt insatt i förlagsekonomi för att ha en klar åsikt i frågan – mer än att jag principiellt så klart tycker att författare och förlag ska få vettigt betalt för sina produktioner, och jag känner inte att jag har tillräckligt på fötterna för att uttala mig om ifall Storytels modell är bättre eller sämre än de varianter som övriga streamingtjänster använder. Boktugg har en kompletterande artikel med en del (anonyma) förlagsröster där ersättningsmodellernas för- och nackdelar gås igenom.

Dock fångar en detalj mitt intresse – att Storytel från och med 2019 kommer att förändra penningmodellen på ett sätt som premierar längre böcker på bekostnad av kortare sådana, exempelvis ”episodbaserade berättelser och barnböcker”, skriver Tellander i texten.

Det där är intressant av två anledningar, tycker jag. Dels kan man se det som ett svar på en detalj i DN:s långa artikel från i mars som drog igång vårens ljudboksdebatt, där den tidigare Albert Bonniers-förläggaren Gunnar Nirstedt förutspår att det inte kommer att ges ut några sexhundrasidiga thrillers i framtiden eftersom han menar att ljudbokstjänsterna premierar kortare böcker, och dels att Storytel verkar vilja minska antalet böcker som ges ut i ett episodformat liknande deras egna Storytel Original-titlar, något som blivit betydligt vanligare de senaste två åren.

Trist dock att det här eventuellt kommer att slå mot litteraturen riktad mot barn och ungdomar, som redan i dag ofta kämpar i motvind. Visserligen skriver Tellander att barnböcker i snitt lyssnas på två gånger per kund, ”vilket säkerställer rimlig ersättning per titel”, men redan i dag borde ju detta gälla – att barnböcker ofta lyssnas på mer än en gång alltså – vilket de facto borde innebära att de med start nästa år kommer att generera mindre pengar. Har barnboksförfattare enligt Storytels sätt att se det tidigare varit överbetalda?

För personlig del tror jag inte att de här förändringarna påverkar mig i nuläget, Storytel Original-avtalen ser annorlunda ut än vanliga ljudbokskontrakt. Däremot är det väl inte omöjligt att de kan komma att förändras i framtiden, antar jag.

Tågluff 2018: Summering

Så vi tog oss hemåt igen, nådde Stockholm där semivardag tog vid, och tiden för bloggande minskade.

Dagarna vid badorten Le Touquet blev ironiskt nog de dagar under tågluffen med sämst väder – det regnade och var dimmigt och bara drygt tjugo grader första dagen. Därefter sprack det dock upp och blev riktigt fint. Havet var trevligt, men vi badade inte i det, hade sålt in turen till Normandie med att de hade ett stort äventyrsbad där, så badandet skedde där i stället, hundra meter från Engelska kanalens strand. Även det ironiskt, antar jag.

Olika stadier av frivillighet gällande att delta i porträtt i starkt motljus i Le Touquet vid Engelska kanalen.

Resan norrut blev en smula spektakulär. Efter att ha åkt från Le Touquet upp till Amsterdam, bestämde vi oss för att försöka ta oss till Stockholm inom loppet av en dag. Det lyckades också – typ, men kostade på.

Mor triumferar över son i fotbollsspel i väntan på tåget mot Lille i Calais.

Nästa väntan: En timme att slå ihjäl på ett öde torg vid tågstationen i Lille.

Vi gick från vårt backpackerhotell i Amsterdam medan nattsuddarna fortfarande var på väg hem från krogarna, tåget avgick klockan 05.02. Därefter åkte vi inom loppet av tjugofem timmar på TOLV tåg innan vi var framme.

Marijuanadoften låg tung längs turiststråket i Amsterdam.

Turen såg ut som följer:

Amsterdam-Osnabrück, Osnabrück-Hamburg Harburg (vårt tåg omdirigerades på grund av en olycka och fick inte åka in till centralstationen), pendeltåg in till Hamburg Hauptbahnhof, därefter matinköp och nytt pendeltåg till stationen Hamburg Altona, där vi tog ett tåg till Neumünster och sedan bytte till ett mot gränsstaden Flensburg. I Flensburg klev vi på ett danskt tåg mot Fredericia (och fick för första och enda gången under hela tågluffen visa våra pass), där vi trots en heroisk rusning lyckades missa anslutningen mot Köpenhamn – tågdörren slog bokstavligen igen framför näsan på oss på perrongen.

Pustar ut med ett wienerbröd på perrongen i Fredericia.

Ett något senare tåg tog oss därefter mellan Fredericia-Köpenhamn, där vi köpte plats på nattåget från Malmö mot Stockholm och klev på Öresundståget för att ta oss över till Malmö cirka 20 minuter innan den danska polisen utrymde hela Köpenhamns centralstation i jakt på en förrymd fånge (hade vi väntat till nästa pendel hade vi suttit fast i Köpenhamn hela kvällen). Väl i Malmö klev vi så på nattåget mot Stockholm (eller snarare Flemingsberg) och där tågvärden Elin barmhärtigt nog gav oss en tom liggvagnskupé utan extra kostnad. Halv sex nästa morgon klev vi av i Flemingsberg och tog pendeltåget in till Södra station på Södermalm där vi klev av vid kvart över sex. Puh!

Något utpumpad trio på Öresundståget mellan Köpenhamn-Malmö efter 15 timmars tågfärd på 10 olika pendel-, regional- och intercitytåg. Det skulle bli ett par till innan vi var hemma.

Med några dagars distans måste jag säga att tågluffen gick oväntat bra. Totalkostnaden för interrailkorten plus de sitt- och liggvagnsreservationer vi gjorde landade på 11 500 kronor, och med tanke på att vi hann besöka fem olika platser – Köpenhamn, Berlin, Paris, Le Touquet och Amsterdam – måste det sägas vara en bra affär rent ekonomiskt. Med facit i hand hade vi dessutom kunnat resa för en tusenlapp mindre, vi köpte korten som gav oss tio resdagar inom loppet av en månad för 3 500 kronor (barn upp till 11 år får gratis interrailkort), men hade kunnat köpa det med sju resdagar för 3 000 kronor, för det var exakt vad vi landade på till sist.

Hade det inte blivit lite kaos till följd av den det där sista maratondygnet hade det dessutom bara blivit sex, den där olyckan mellan Osnabrück och Hamburg orsakade förseningar och kaos i hela nordvästra Tyskland, och vi kunde inte ta den färdväg vi tänkt över Puttgarden-Rødby utan tvingades ta omvägen via Flensburg och Jylland, vilket gjorde att vi inte hann med kvällståget från Malmö utan fick ta nattåget mot Stockholm vilket gav en sjunde resdag.

Därtill tillkom så klart boendekostnader, bortsett från första natten när vi tog nattåget Gällivare-Stockholm och den sista sträckan Malmö-Stockholm åkte vi dagtåg, och hotell- och Airbnb-nätterna landade på cirka 1 000 kronor per natt. Summa summarum blev de fasta kostnaderna för den tio dagar långa Europaturnén 2018 alltså 20 000 kronor.

Men pengar är ju inte allt! Var det roligt då? Och hur var det jämfört med att ta sig runt med flyg?

Svaret är väl att det var såväl lättare som bökigare. Överlag flöt allt på väldigt fint, wifit funkade på majoriteten av tågen och kidsen var på helt okej humör (vi var noga med att hålla iPadar och mobiler välladdade…). Det var väl inte så mycket njuta av den inre resan för deras del, men jag tyckte själv att det var rätt mysigt att glida fram över den tyska landsbygden och betrakta landskapet. Och det är klart att det blev en del svettigt kånkande med tunga ryggsäckar och vagn, men det hade det å andra sidan blivit om vi flugit mellan de här städerna också.

Men när bara det där sista mastodontdygnet återstod och jag stod kvällen innan vid utlandsdisken på Amsterdams centralstation och det var strul med att få fatt i sittplatsbiljetter på de sträckor där det krävdes och jag såg framför mig sjuttiotolv stressiga byten med griniga barn där vi skulle tvingas rusa mellan överfyllda, svettiga regionaltåg för att lyckas ta oss hem, kände jag en stund att fuck it, vi åker ut till Schiphol och flyger hem i stället.

Det gjorde vi så klart inte (men jag kollade faktiskt vad det skulle ha kostat med så kort varsel – över 12 000 kronor). Och trots att en del av regionaltågen vi tvingades ta verkligen var överfulla, lyckades vi få platser att sitta på hela vägen.

Så: Nästa sommar Östeuropa då, antar jag?