Författare och skribent
Jag är inte en person som brukar ha huvudvärk särskilt ofta, men i dag vägrade den lämna mig i fred. Lite sömnbrist, mycket stress inför bokavslutningen. Jag har inte riktigt styrsel på finalavsnitten känner jag, det är för mycket som måste falla på plats på för kort tid.
Å andra sidan börjar jag känna igen den här känslan nu. Att det aldrig kommer att gå att få ihop. Men så gör det det till sist, på något jäkla sätt, trots huvudvärken.
Måtte det bara bli ett bra sätt.
Som jag anade följdes gårdagens urladdning av en arbetsdag i dag som gick i ett helt annat tempo, jag kom nästan ingenstans, bortsett från att jag tog beslutet att dela jättekapitlet jag nämnde i går i två delar, och spränga in det som var tänkt att följa efter i mitten i stället. Det är en positiv sak med parallella handlingstrådar, de går att laborera med och kan placeras på olika ställen efter behov, det är betydligt svårare om man bara följer ett skeende och en person.
Ny skrivardag i stan i morgon, behöver en produktiv dag igen. Den blir dock kortare än vanligt, vi har utvecklingssamtal för Ejda klockan fyra så jag måste ta två-bussen hem.
Klockan ringer 06.00. Släckdags.
Ny skrivdag i Kiruna i dag, och i ljuset av det blogginlägg Lisa Bjärbo skrev i går om hennes disciplin (eller snarare ickedisciplin) när hon skriver – och den text hon länkade till där den amerikanska författaren Rachel Aaron förklarar hur hon lärde sig att skriva mer än 50 000 tecken per dag, varje dag, är det så klart inte mer än rätt att jag skriver lite om vad dagens teckenmängd landade på.
Jo, tackar som frågar: 21 214 tecken, vilket jag banne mig tror är ett personligt rekord.
Nu är det visserligen inte bara guld och gröna skogar och pukor och trumpeter som omgärdar det här – cirka 17 000 av de där tecknen hamnade i ett och samma kapitel, vilket är 7 000 fler än jag helst vill att kapitlen ska landa på maximalt, men jag hade extremt svårt att nå fram till slutpunkten jag ville landa i på ett kortare vis. Nu måste jag inleda morgondagen med att läsa igenom allt och (förhoppningsvis) hitta saker att skära ner, för att resten av avsnittet ska gå att få ihop på ett vettigt vis utan att jag spränger maxgränsen allt för mycket (avsnitten ska totalt ligga på cirka 50 000 tecken). Min ordrikedom i dag kommer alltså att straffa sig i morgon.
Och angående den där texten som den amerikanska författaren skrev, så … tja, visst, den har helt klart sina poänger och är läsvärd, och jag skulle helt klart kunna dra upp min skrivmängd rejält om jag var bättre på att planera vad jag ska skriva, var jag skriver och hur jag gestaltar det (vilket är essensen av hennes teser) men 50 000? Jag tror att min hjärna skulle börja självantända redan vid hälften.
Efter att jag hade sagt upp mig från TT och vi ännu bodde i Stockholm frilansade jag främst inom kultur och nöje samt skrev en del om teknik i min roll som journalist. Efter flytten till nordligaste norr har det dock blivit en betydligt bredare palett när det gäller de regionala jobben, och särskilt när det gäller uppdrag för kundtidningar kan jag väl numera titulera mig allmänjournalist.
Jag har visserligen sedan jag började skriva Virus för Storytel dragit ner ganska rejält på frilansandet till förmån för författandet, men en del journalistuppdrag tar jag fortfarande på mig.
Ett rätt roligt jobb förra sommaren, som nu finns i tryckt form, var till årskatalogen för organisationen Svensk Camping, som förutom presentation av i princip landets alla campingplatser även innehåller varsitt reportage från de fyra regioner organisationen är uppdelad i. Artikeln jag skrev för den nordliga regionen döptes till Pärlor på väg till porten i norr, och är en campingroadtrip längs E45:an med start i Östersund och mål i Karesuando. Jag stod för såväl text som foto, och så här blev resultatet:
En rolig detalj i sammanhanget är att dragarbilden på Tage när han hoppar i Baksjön vid Saiva Camping i Vilhelmina samtidigt som ett sällskap kanotister paddlar förbi ute på vattnet, är en ren ögonblicksbild som jag tog med min iPhone SE. Det går att lyckas helt okej med enkla medel om tillfället är rätt.
Sorteras under ”Upprördhetsattacker vi inte anade att Toy Story skulle framkalla”.
Vi ser Toy Story 2. Ejda blir lite frågande när jag och Johanna skrattar åt scenen i hisschaktet när Buzz slåss mot ärkefienden Zurg, och Zurg avslöjar att han är Buzz pappa strax innan han faller mot vad som verkar vara hans död.
– Ja, alltså, vi skrattade för att det var en ganska rolig blinkning till Star Wars, när Luke Skywalker får veta att Darth Vader är hans pappa.
– Men han föll ju! Dör Darth Vader?
– Öhm, ja, inte så som i Toy Story-scenen, men ja, han dör. Senare.
– DÖR DARTH VADER?! Varför då?!
– Tja, han … är ju ond.
– MEN HAN HAR JU EN GOD SIDA! Han har ju GOTT inom sig också!
Åkte in till Kiruna med 06.40-bussen i morse, tänkte skriva järnet dagen lång, sista bussen hemåt går klockan 17 på fredagar (16.40 övriga vardagar).
Hamnade dock åter i en svacka, egentligen för att det jag skrev kändes värdelöst, utan snarare för att det blev för krångligt, jag rörde till ett scenario, blev omständlig och tvingades till sist inse att jag var tvungen att backa och göra om, göra enklare.
Förhoppningsvis blev det bättre. Hann dock inte riktigt få till slutpunchen trots att jag skrev så att fingrarna glödde på mobilen under bussresan hem, då jag egentligen hade tänkt ta en tupplur, på grund av trött. Som följd av det ligger jag nu till sängs redan klockan 23.11, redo att släcka lampan.
Två kvällar kvar till midnattssol, för övrigt. Mörkläggningsrullgardinen jobbar hårt.
Såg tidigare i kväll någon som skärmdumpat ett citat från Financial Times där en person i insatt position inom EU uttalade sig om GDPR, och uttryckte förvåning över att i princip varje företag man någonsin varit ens i närheten av på internet nu skickar mejl till en och berättar om sina förändrade integritets- och databaspolicyer. En feltolkning av det nya direktivet, menade den här personen, så var det inte tänkt att företag ska behöva göra.
Jag har inga belägg för att den här personen hade rätt. Men om så är fallet, tja, då finns det onekligen en viss humor som ligger här och skvalpar någonstans, med tanke på de bisarra mängder mejl i det här ämnet som skickats de senaste dagarna.
Någon borde göra en uträkning på det totala antalet.
De senaste två åren har Storytel haft en ljudkalender i december, en Storytel Original-serie i 24 halvtimmeslånga avsnitt som publicerats ett avsnitt per dag till skillnad från standarden med 10 entimmesavsnitt som alla släpps samtidigt. Fjolårets kalender Dalagatan 14 av författarduon Karina Berg Johansson och Magnus Nordin lyssnade jag på dag efter dag, och tyckte att det var en rätt trevlig mordhistoria med vissa övernaturliga inslag.
Nu rapporterar Boktugg att Storytel i år tar konceptet ett steg längre och skapar ett writers room där fyra författare som sedan tidigare skrivit Original-serier tillsammans ska utveckla och skriva serien utifrån en grundberättelse som Storytelredaktionen själva föreslagit, alltså mer liknande den metod som ofta används när manus till tv-serier skrivs. Författarna är Karin Janson (Byvalla), Felicia Welander (Önskebrunnen), Carl V Andersson (Deadline) och Magnus Abrahamsson (pod-såpan Livet x 3 åt Storyside).
Min förläggare Anna Öqvist Ragnar intervjuas i artikeln, och säger följande om författarna:
– Vi har jobbat med dem tidigare och de har visat att de är bra på att samarbeta, hålla deadlines, har en gnistrande fantasi och en förmåga att hålla ihop en historia, att tänka i både korta och långa bågar samt att de skriver med mottagaren i bakhuvudet hela tiden.
Personligen inbillar jag mig att jag skulle ha oerhört svårt att skriva i grupp, jag tycker det är jobbigt att överhuvudtaget diskutera min text med någon innan den är klar (jag klarar ju inte ens av att be om hjälp gällande research), men det ska bli väldigt spännande att ta del av resultatet i december. Och roligt att de vågar tänka nytt!
I morse när jag vaknade kände jag mig närmast deprimerad över att det går så extremt segt med boken plus att det aldrig händer något.
Det är så klart visserligen en lögn, det händer en hel del i den, men det … tja, tickar inte, eller det kändes i alla fall inte så i gryningen.
Men så fick jag ihop närmare 15 000 tecken i dag, fartfyllda tecken, med ett par rätt bra cliffhangers.
Jag är ännu långt från mål, men en bra dag är ju ett bra (om än litet) steg mot målet, eller hur?
Tipsrunda i sportklubbens regi för tredje måndagen i följd, fjärde och sista gången nästa vecka. Barnen fick tio av tio på sina frågor, jag bara åtta av tio på vuxenfrågorna, bland annat missade jag på antal SM-guld Charlotte Kalla tagit, jag gissade på alternativet 32, men rätt svar var 28. Illa.
Efteråt gick vi till lekparken, Ejda och ett par dagiskompisar spann runt i snurrgungan så länge att jag ville kräkas. Själva brydde de sig föga, dock.
Eftersom Tage alltid tycker att det är spännande att tänka på att det finns en hel del klipp på Youtube där jag och Johanna är med (han sitter ibland och tittar på gamla avsnitt av vår saligen insomnade litteraturkanal DJtv), är det väl lika bra att jag publicerar inspelningen av det där framträdandet jag gjorde på Berättarfestivalen i Skellefteå förra månaden. Visserligen brukar han ju inte läsa min blogg, men jag kan ju tipsa honom.
Jag hade förberett föreläsningen dagen innan på datorn, bara för att finna denna tvärdöd på morgonen (en effekt av att jag tappade en hel kaffekopp ner i tangentbordet under New York-vistelsen i fjol, men till skillnad från tidigare gånger när den vaknat igen efter någon timme eller dag var den denna gång tvärdöd för evigt). Situationen räddades i sista stund av att en av de andra föreläsarna hade en lightning till hdmi-adapter med sig som jag fick låna, så jag kunde koppla in min iPhone och dra igång Keynote på den efter att ha fiskat upp själva filen från iCloud Drive. Rent visuellt märkte alltså publiken ingen skillnad, men att jag inte kunde se skärmen med mina punkter på samtidigt som jag talade (lite svårare att snegla ner på en 4,7-tumsskärm jämfört med en på 12), gjorde att jag hamnade lite snett några gånger. Tyckte jag själv i stunden i alla fall.
MEN. Nu när jag tittat ett par minuter här och där under den dryga halvtimmen föredraget håller på känns det inte så farligt. Och alltid kan väl snacket intressera någon (mer än Tage). Så – här kommer det, under den klatschiga rubriken ”Digital värld – Hur påverkas språket i en roman främst avsedd att lyssnas på och inte läsas?”:
Utedag i det lilla. Ägnade förmiddagen åt att kratta de delar av gräsmattan som inte hanns med förra helgen eller i veckan, samt fyllde skottkärran med ett par lass jord som bildat högar efter att Johanna grävt ett litet avrinningsdike. Lagom tills jag var klar blev det i princip storm, så det var i sista stund som lövhögarna jag byggt upp hann ner i sina sopsäckar.
Därefter körde vi ut till Rovasuando och hängde i stugan i några timmar med kidsens mommo och moppo. Ejda har bestämt att moppon ska bygga en trähäst åt henne, så dagen avslutades med att han och jag med spännband surrade fast en tjock meterlång stock som ska bli hästens kropp i en trädstam och bar den mellan oss likt ett fällt bytesdjur från stugan bort till bilparkeringen. Moppon försökte under promenaden övertyga Ejda om att hästen han ska tillverka är en hingst och inte det sto som Ejda beställt – allt för att han ska slippa bygga även det föl som beställningen innefattar.
Men känner jag Ejda (och hennes moppo) rätt står det nog snart såväl ett sto som ett föl på vår gård, redo för omvårdnad.
