Månad: april 2018

Valborgsarkivet

Jag hajar alltid till den 30 april nu för tiden. Jag har på något sätt helt kommit att glömma bort hur viktig den här dagen varit under en stor del av mitt liv, hur den under ett antal år var årets främsta helgdag, och då inte bara under de fyra år jag verkligen bodde i Uppsala, utan även under hela 00-talet när jag likt en noggrant ställd klocka tog pendeln upp från Stockholm tidigt på förmiddagen och fröjdade mig i andanom dagen lång.

Här i nordligaste norr har jag i stället för att omfamna Valborg i år mest irriterat mig på den, tycker att det är ett otyg att skolorna är stängda eftersom det ger missnöjda barn som tvingas till fritids och dagis när flertalet av deras kompisar får vara lediga. För jag ser inte varför jag skulle vara ledig från att arbeta i dag, bara för att det ska tändas en eld nere vid älven klockan sju i kväll.

Men så står jag i köket och diskar undan frukosten och hör min gamla Uppsalakompis Christer Engqvist, som till skillnad från mig förblev Uppsala trogen och kom att bli Sveriges Radio-journalist, rapportera i P1 från Fyrisån där förberedelserna inför årets forsränning pågår för fullt och han intervjuar några studenter om dagens planer efter att de tagit sig igenom forsarna, hur de i sitt ungdomliga övermod är helt övertygade om att de utan problem kommer att orka kalasa från målgång (forsränningen är till skillnad från resten av Uppsalavalborg rätt strikt alkoholfri) fram till sent i natt.

Och som vanligt hugger något till. Inte direkt saknad, mer ett vemodigt konstaterande hur avstånd i kombination med hur livet obönhörligt rullar vidare får minnet att blekna. Eller nej för den delen, minnena har inte bleknat och stryk inläggets inledning för jag har inte glömt – de finns där allihopa – men de har blivit inaktiva, arkiverade. Och det är så klart precis som det ska.

Men jag unnar mig i alla fall dagen till ära några minuters bitterljuvt vältrande i minnen.

Okej, så där – slutminnat. För den här romanen skriver sig verkligen inte själv.

Den nya cykeln

Ejda har varit motsträvig att växla upp från den tolvtummare hon använt sedan hon lärde sig cykla sommaren för två år sedan, trots att hon så uppenbart vuxit ur den. Vi har försökt få henne att överta Tages avlagda sextontummare, försökt peka på att flera av hennes årskamrater redan har sådana, och att hon därtill är längre än flera av dessa barn, hon borde verkligen byta upp sig. Och hon har också cyklat på den ett par gånger, men sedan alltid återvänt till den trygga orangeblåa tolvtummaren med motiveringen att den andra är stor och läskig.

I slutänden visade det sig dock att skon klämde någon annanstans – den hade fel färg och saknade stöd. När hon i dag fick nys om att grannflickan mittemot skulle sälja sin sextontummare var vi raskt där med 150 kronor, och en sadelsänkning senare hojade Ejda glatt omkring på gatan, innan vi drog ut på byn och hon stolt visade upp sitt nya åk för såväl kusiner som morföräldrar.

Själv fick jag punktering halvvägs och fick fortsätta resan på en lånecykel, men det var det värt.

Glädjen i en ny cykel (och i att plocka skräp från gatan).

Ett inlägg delat av Daniel Åberg (@_danielaberg)

Midnatt råder

Ännu är inte midnattssolen här, men med fem minuter kvar till det nya dygnet syns ännu en tydlig gul rodnad längs den norra horisonten från fönstret i Ejdas rum.

I ärlighetens namn är jag inte helt såld på midnattssolen. Som koncept absolut, det är en häftig grej, men i praktiken … nja, jag är ju i grund och botten av åsikten att det ska vara mörkt om såväl kvällar som nätter, så jag skulle nog gärna nöja mig med ljussituationen som råder i säg höjd med Östersund eller Örnsköldsvik, där det åtminstone blir ett par mörkerliknande timmar även mitt i sommaren.

Att man aldrig ska kunna vara nöjd.

Välkomna till Stall Älgbacken!

Sedan Ejda blev besatt av leksakshästar från tyska Schleich för några månader sedan har hon också blivit besatt av att titta på Youtubeklipp med sagda leksakshästar, det är en hel subgenre. Hon inleder varje morgon på samma sätt – kommer ner till vardagsrummet, greppar fjärrkontrollen till Apple TV:n, startar Youtubeappen, väljer röstsök och skriker: Leksakshästvideor! Och så rullar det igång.

Det var så klart bara en tidsfråga innan hon själv, under mitt överinseende, skulle vilja börja göra egna videor. Och nu finns resultatet – Youtubekanalen Stall Älgbacken.

Än så länge är det jag som får filma, och jag sköter även eventuell klippning, hantering och publicering. Hon är dock mycket noga med vad filmerna ska ha för omslagsbilder, och hon förbereder grundligt inför inspelningarna och ställer upp scener i sitt rum och tänker ut och instruerar i förväg hur jag ska filma. Stringensen i berättelserna är väl inte alltid hundraprocentig, men jag måste ändå säga att med tanke på att de flesta av de videor hon tittar på verkar göras av tjejer som är ungefär dubbelt så gamla som hon själv, så sköter hon sig utmärkt.

Tre filmer är hittills publicerade och en fjärde – inspelad utomhus! – kommer i morgon.

Fin understreckare om ljudbokens historiska koppling

Det grämer mig lite att jag hade missat litteraturforskaren Alexandra Borgs fina understreckare i Svenska Dagbladet i lördags kallad Ljudboken tar litteraturen tillbaka till dess ursprung, som delvis handlar om det jag skrev om i min debattext som DN publicerade i går tisdag. Flera av sakerna hon tar upp är desamma, även om hon med sin forskning som bas – och det större utrymme som understreckarna erbjuder – går betydligt djupare än jag gjorde (och ens skulle ha kunnat, hon besitter betydligt större akademisk kunskap i ämnet än jag gör).

Fast på ett sätt är jag ändå glad att jag upptäckte hennes text först i går, för hade jag sett den redan helgen som gick, hade jag också gått omkring och svurit över att min egen text genom att den ännu låg opublicerad hos DN förlorade en del av sin fräschör.

Nåja. Och en del av sakerna hon nämner är faktiskt sådant som jag var inne på när jag intervjuades till DN-reportaget om ljudböcker för några veckor sedan (ett reportage som Alexandra Borg också var intervjuad i), som det här med att det knappast är en ny företeelse att lyssna på litteratur, utan snarare så att det som i dag framhävs som den sanna litteraturupplevelsen – den tysta, koncentrerade läsningen – är ett relativt nytt påfund.

Varför ignoreras ljudboken i den löpande rapporteringen om litteratur?

Jag kunde inte riktigt hålla mig. När jag var på väg hem från Skellefteå för ett par veckor och satt på bussen mot Bastuträsk för byte till tåg mot Boden och senare Kiruna, drog jag iväg ett mejl till DN och frågade om de kunde tänka sig vara sugna på en till debattext om det här med ljudboken. Min tes var att utbudet för ljudböcker inte är så illa som det framställs, och att orsaken till varför den här bilden finns dels står att finna hos ljudboksaktörerna själva, men kanske allra främst i den ignorans för formatet som sådant som jag ofta tycker mig ha mött i mer litterära kretsar.

Och en sådan text ville de absolut ha, vilket jag tycker hedrar dem, kritiken handlar ju delvis om deras egen redaktion. Texten sändes in redan på morgonen förra måndagen, men under veckan nådde ju Nobelspektaklet sitt crescendo och sedan kom Aviciis tragiska bortgång, två händelser som möblerade om tidningsspalterna rejält, så jag tror att texten legat några dagar längre än det ursprungligen var tänkt. Därför står det också förra veckan på ett ställe där det med facit i hand borde ha stått häromveckan.

Man tycker ju att jag som garvad gammal nyhetsbjyråjournalist borde veta bättre än att skriva saker som i går eller i morgon eller liknande i en text som man inte har en aning om när den kommer att publiceras eller läsas, men uppenbarligen inte.

Hur som helst, texten kom i dagens tidning och hade fått rubriken Varför ignorerar kritikerna ljudboken?, vilket i ärlighetens namn kanske inte riktigt är det jag menar då det för tankarna till att jag skulle vilja att de ska recensera ljudböcker, och det är inte vad jag efterlyser i texten. Men okej, rubriken jag har satt på det här inlägget – som mer speglar det jag verkligen efterfrågar – är rätt så omständlig och föga braskande.

Nåväl. In och läs!

Litterärt, norrländskt sommarmöte i Dalkarlså?

Jag är ju sedan ett år tillbaka vice ordförande i Norrländska Litteratursällskapet, Norrlitt vardagligt kallat. Varje sommar arrangerar vi ett sommarmöte öppet för norrländska författare och allmänt litteraturintresserade. Årets möte går av stapeln på natursköna Dalkarlså folkhögskola i Robertsfors kommun i Västerbotten den 5-7 juli. Det bjuds bland annat på författarsamkväm, workshops i dagarna två, släppfest för Provins #2 2018 samt utdelning av den fina utmärkelsen Norrlands litteraturpris. För att inte tala om att vi även slängt in en föreläsning av mig om att skriva för ljud.

Anmälan är nu öppen. Varför inte ta och komma, vetja?

Sista minuten

Jag har åtminstone fått en del skrivet under helgen, om än inte riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Målet var att avsluta ett avsnitt så att jag kunde börja på fräsch kula veckan som kommer, men det skulle kräva att jag får till slutknorren i kväll, och nu är klockan 23.26, så det känns föga troligt.

Lördag

Skrev lite. Hjälpte Tage göra en stop motion-film med sin Darth Vader-figur. Fixade lite i Ejdas rum. Jobbade på bion – matinén Mästerdetektiven Sherlock Gnomes på schemat – innan middag och Tillbaka till framtiden 2-introduktion för Tage, tyvärr orkade han inte hela filmen, vi får kolla klart i morgon. Avrundning med Designated Survivor, där Michael J Fox dök upp igen i en gästroll, vilket ju alltid är mysigt.

Långsamhetens olov

För första gången på jag vet inte hur länge lyckades jag i dag skriva så långt som jag föresatt mig. Att det är ett undantag är så klart oroande, det uppstår alldeles för mycket motstånd i den här berättelsen och jag vet inte om det är ett dåligt tecken eller inte.

Jag är alltid extremt dålig på att bedöma mitt eget skrivande under själva processen, det är först när jag ser helheten som det faller på plats, eller isär.

Vore mycket dåligt om det blev det senare.

No sleep … to the Brooklyn!

I dag är det exakt ett år sedan vi inledde fjolårets två månader långa New York-vistelse. Tanken svindlar. När jag berättade det för Ejda i morse när vi var på väg till dagis blev hon helt gråtmild. Jag sa-a-knar New York, kom det efter ett tag. Jag kan inte annat än att hålla med.

Rubriken? Ejda och Tage såg Husdjurens hemliga liv sisådär 200 gånger i fjol, eftersom den utspelar sig delvis i Brooklyn och flera platser syntes i filmen som vi passerade närmast dagligen. Vid ett tillfälle i filmen är Beastie Boys stenhårda låt No sleep till Brooklyn med, och Ejda skanderade under en period refrängen med höjd, knuten näve varje gång tillfälle gavs. Dock vägrade hon att sjunga den på något annat sätt än No sleep … to the Brooklyn!

Tages fascination för Taylor Swift föddes för övrigt genom samma film, då den inleds med hennes dänga Welcome to New York, som blev något av vårt anthem under månaderna där.

Vår i luften

Vi nådde 12,1 grader sent i dag på eftermiddagen, det har varit riktigt varmt ett antal dagar, även om det ännu är minusgrader om nätterna. Snön ligger fortfarande mer än halvmeterdjup på gräsmattorna men vägarna är i stort helt rena och vår uppfart likaså (det senare krävde dock att jag ägnade 2,5 timmar av måndagskvällen åt att hyvla bort ett närmare två decimeter tjockt istäcke från sagda uppfart, så går det när man stundom slarvar med snöskottningen om vintrarna).

De bara vägarna innebär att kidsen nu är ute och hojar mest hela kvällarna. Ejda skulle egentligen överta Tages gamla 16-tumscykel redan i fjol, men håller enträget fast i 12-tummaren hon lärde sig cykla på som treåring och nu vid fem definitivt är för stor för. Nåja, det ger väl sig. Tage var på kalas och cyklade hem själv, han blev en halvtimme sen för att han och en klasskompis tränade på att stegra samt cykla i full fart in i snödrivor.

Dagens ungdom.