Summerade likt de flesta andra året på Instagram genom Best nine. Borde väl egentligen göra som några andra jag sett och verkligen gå igenom flödet manuellt och välja de nio personliga favoriterna och inte bara låta en tjänst plocka ut de nio som fått flest likes, men frågan är om jag hinner innan året är slut.
Men de nio som valdes ut speglar ändå året som gått. Lite Vittangi genom bilden på renarna på vift mitt i byn (min enda bild som passerat 100 likes, om nu det är en bedrift), glädjen i att nästan lyckas göra en strike i en bowlinghall på en tvärgata till Broadway, avresan från Arlanda till New York, förvåningen när vi fann en Fem myror-affisch på väggen i en random asiatisk sylta på Lower East Side, den inslagna mekaniska hästen som nu – uppackad – förgyllt Ejdas liv i en vecka, ett halvt konferensrum som Storytel döpt till Virus efter min serie, en brinnande middagshimmel under en joggingrunda strax före jul, en väldekorerad tårta när jag fyllde 42 och en av de fina (och många) promenaderna längs pirerna nedanför Brooklyn Heights, och som jag minns det var det här den första, en helgdag när det fortfarande fanns lite aprilkyla i luften.
Just tiden i New York sammanfattas väl dock bäst av Ejdas egen bildserie, som blev ett mycket uppskattat blogginlägg i samband med att vi skulle resa hem igen i juni.
Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.
Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.
Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.
Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.
Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.
Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.
Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.
Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:
• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.
• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.
• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.
• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.
Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?
Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.
Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.
——
(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).
Kolla vad som kom med posten i dag. En liten kartong med Virus 2 i pocketformat!
Boken som sådan var dock allt annat än liten åtminstone med mina tidigare mått mätt. Sidantalet uppgår till 420, jämfört med första säsongen som låg på knappt 340 och mina tidigare böcker som bara varit cirka 240. Fint!
Utan att avslöja alltför mycket för er som ännu inte hunnit igenom de tre Virus-säsonger/böcker som hittills publicerats, så kan jag berätta att viruset som slår ut civilisationen i en rasande fart är en laboratorieprodukt (detta avslöjas redan i första säsongen), en farsot med ursprung i ett verkligt virus som förstärkts i syfte att ge forskare en möjlighet att ligga ett steg före naturen vid händelse av en verklig pandemi.
Självklart kommer detta virus på villovägar och tar sig ut i samhället, med förfärande resultat. Exakt hur detta har gått till – och vilket virus som har muterats – avslöjas i säsong tre och den kommande fyran.
Att ett sådant här scenario mycket väl skulle kunna inträffa i verkligheten skvallrar artikeln Risky mutant virus research can once again receive government funding som jag läste hos The Verge i går kväll som sänglektyr. För nu har det amerikanska hälsoministeriet beslutat att slopa det förbud som gällt i tre år gällande finansiering av forskning där målet är att göra virus mer kraftfulla. Anslag till forskning där syftet är att mutera virus för att göra dem farligare ska nu efter genomgång av en granskningsnämnd åter tillåtas.
Ett stycke i artikeln är värt att citera i sin helhet:
These controversial experiments are called ’gain-of-function’ experiments, and their risks and benefits are fiercely debated. On the one hand, tweaking a virus to make it more contagious might help scientists understand what lets a virus like bird flu, for example, make the jump from infecting birds to spreading among people. But if one of these enhanced viruses were to infect the general public, they could cause a potentially deadly, human-made pandemic. Such a breach isn’t out of the question, Sharon Begley reports for STAT News: government labs have mishandled dangerous materials like anthrax, bird flu, Ebola, and smallpox in the past.
En Harvardforskare i epidemiologi som citeras skräder inte med orden, utan säger att detta ”entails a unique risk that a laboratory accident could spark a pandemic killing millions”.
Bortsett från att det i min historia rör sig om miljarder människor och inte miljoner, är det här exakt vad som händer i Virus.
Att jag har haft lite mer tid för annat etter att jag lämnade in Virus-manuset har nog mina kollegor på TVdags-redaktionen märkt. Efter att i princip nästan inte ha skrivit en rad där under hela hösten, har jag den här veckan fått ur mig tre texter. Två om HBO Nordics fortgående problem med att få ordning på sin tjänst, och en om mina barns åsikter om årets julkalenderJakten på tidskristallen, där Ejda dessutom avslöjar sin kärlek till R Kellys ”I believe I can fly”. God läsning!
På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.
När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.
Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.
Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.
När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.
Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.
Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.
I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!
(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).
Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.
Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.
Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.
Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.
Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.
Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.
Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.
Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.
Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.
Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.
Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:
Vad skiljer den nya versionen från den gamla? – Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter. Letton fyller fem år i år. Ska ni fira? – Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.
Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.
Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.
Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.
Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.
Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.
En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.
På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.
Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.
Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.
Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.
Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.
