Månad: april 2017

Inte världens bästa pappa

Jag lyckades med konststycket att misstaga starttiden på ett kalas med två timmar i dag, så att vi anlände först när de andra barnen gick hem, och födelsedagsbarnet med familj var på väg bort. Jag var inte så poppis hos sju- och fyraåring efter det. Med all rätta, bör väl tilläggas.

Bara en dag kvar. Därefter en (mycket kort) natt. Börjar jag känna lite resfeber? Absolut.

Ta fyr

Den här påskhelgen har verkligen varit botten ur skrivarsynpunkt. Inte för att det egentligen saknats tid – sällan har vi väl gjort så lite påskiga saker som dessa dagar även om jag Jesu återuppståndelse till ära åt tre ägg på lunchen i dag – men jag har hamnat i en svacka. Där det egentligen borde ta fart inför finalen trampar jag vatten, har problem med att knyta ihop trådarna och kommer inte på hur jag ska omvandla dem till stubintrådar och lyckas tända på.

Otroligt enerverande.

Natten var i alla fall inte stormig

Vill få iväg så mycket jox som möjligt innan vi sticker, därför gjorde jag klart årets bokslut redan i dag och sände in deklarationen, en hel månad innan det normalt sker (brukar vanligen begära de två veckors uppskov man kan få genom ett enkelt telefonsamtal). Kändes på något sätt nästan perverst att vara så tidigt ute.

Däremot inte en rad Virus skriven i dag. Men vi åt god påskbuffé hos mommon och moppon på kvällen och Ejda avslutade dagen med att berätta en sjusärdeles historia, som inleddes med:

Det var en gång en bajskorv som hade många härliga vänner. Hon hade också en syster som brukade stänga in sig i en garderob och lyssna på musik på en iPad. Deras mamma var död, och det var en mörk natt.

Bortsett från de härliga vännerna lät det som början på en psykologisk rysare med potential.

Vi när en sosse vid vår barm

Jag tror det började med att vi vid något tillfälle berättade för Ejda att Tage är döpt efter Tage Erlander, och förklarade vem han var och vad som gjorde honom speciell. Sedan kom vi att prata om Olof Palme, berättade att han blev mördad och att vi kan gå och titta på platsen där det skedde och därefter besöka hans grav (Adolf Fredriks kyrka där han ligger är ju bokstavligen ett stenkast bort).

Nu frågar hon ofta om hon kan få se dem på bild, och jag har därför ständigt ett par flikar i Safari öppna med bildsöket redo. I går byggde hon ett monument åt Olof Palme av tvättkorgen, ”eftersom jag tror det är hans födelsedag”.

Tolv år senare: Dannyboy & kärleken som ljudbok!

Det tog sin runda stund, men i dag, exakt tolv år och en vecka efter att min debutroman Dannyboy & kärleken gavs ut i inbunden form, kommer den nu som ljudbok.

Inläsare är skådespelaren Dag Andersson, och efter att ha hunnit lyssna på den första timmen i morse när jag körde bil in till Kiruna måste jag säga att han gör ett fantastiskt jobb, han levererar verkligen berättelsen med perfekt tonträff och jag vet inte ens om det är tillåtet eftersom det är min egen roman, men jag fick rysningar av välbehag flera gånger. Hurra för det.

Lustigt nog har även Dag Andersson läst in min käre vän Peter Fröberg Idlings Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma (okej, det är visserligen tre inläsare på den boken, men Dag är en av dem). Några av er minns så klart också att det finns ytterligare en koppling mellan Peter och Dannyboy, redan i oktober 2007 bloggade jag om hur omslagsbilden till romanen blev verklighet, och avslöjade att det är han som har tagit fotot.

Ljudboken ges ut av förlaget Storyside, som ägs av Storytel, men till skillnad från min Storytel Original-serie Virus är INTE Dannyboy & kärleken en Storytelexklusiv titel, den kommer även att dyka upp hos streamingtjänster som Bookbeat och Nextory och även att kunna styckeköpas från Adlibris och Bokus om man gillar att äga. Vet dock i skrivande stund inte exakt när den kommer i en del av dessa kanaler, det har tydligen varit lite köbildning hos distributören Axiell Media/Elib, kanske blir det först efter påsk. Återkommer i den frågan. Men här är länken till Storytel (där den också finns som e-bok).

Jag är oerhört glad för att det här pinsamma hålet i min litterära utgivning nu täpps till. Jag har genom åren lekt med tanken på att göra en inläsning själv liknande den jag gjorde med Vi har redan sagt hej då, men när chansen kom att få en ”riktig” ljudbok till stånd behövde jag exakt noll sekunders betänketid.

Det här innebär att det nu går att lyssna på mina verk som en sammanhållen (nåja) berättelse om Iris, för jo, det är ju samma kvinnliga huvudperson i såväl Dannyboy & kärleken som Vi har redan sagt hej då, och Iris är jämte Amanda (som också har en viktig biroll i Vi har redan sagt hej då), den som har den tyngst bärande rollen i Virus.

Sugen på att veta mer om hur mina romaner hänger ihop och varför ett Bamseplåster symboliserar diametralt olika saker i Dannyboy & kärleken och Virus, trots att det medverkar i nästan identiska scener? Klart ni är! Till i dag har jag skrivit ett mustigt inlägg i Storytels blogg om just detta plåster, och en hel del annat. Trevlig påskläsning!

Och lyssning, så klart.

En vecka kvar

Det börjar sakteliga närma sig avfärd. Om ganska exakt en vecka har vi precis – om allt går som det ska, peppar peppar – precis landat på Newark och står redo att påbörja vår New York-vistelse (eller ja, vi står väl troligen i kö till visumkontrollen, de brukar ju vara hopplöst långa i USA).

Ejda räknar ner närmast minut för minut, Tage tar det lite mer laid back, men är så klart också väldigt förväntansfull. Jag sa det häromdagen till Johanna, att vi verkligen får se till att göra den här långsemestern bra, för nivån Ejda lagt sina förväntningar på är skyskrapehöga. Riktigt vad hon förväntar sig är dock mera oklart. Snart får vi dock börja köpa plats för extrabagage, hon har redan krävt att stora resväskan tas upp till vardagsrummet och hon har börjat fylla den med innehåll från pysselskåpet.

Bäva månde säkerhetskontrollen.

Nygamla hyllmeter

Vi hamnade hemma hos en pensionerad lärare här i byn i dag, som inför en flytt till lägenhet beslutat sig för att skänka bort i princip alla sina böcker till dem som vill komma förbi och botanisera bland hyllorna och välja ut.

Vi var inte nödbedda, och fick med oss fyra kassar därifrån, däribland en i princip komplett Vilhelm Moberg-utgivning, Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi, en del Sara Lidman och tre romaner av Per Gunnar Evander, som jag alltid har haft lite dåligt samvete för att jag har läst så lite av, trots vårt gemensamma ursprung i trakterna kring Sandviken. Karln har ju skrivit över 30 romaner, men med dessa tre (genombrottsromanen Det sista äventyret från 1973 var en av dessa) kommer jag i alla fall att mer än fördubbla min Evanderläsning, tror jag har läst två av hans böcker tidigare.

Johanna skrev lite mer om vårt besök på Bokhora.

Ready for take-off

Det är åtta dygn plus en kort natts sömn innan resan till New York tar sin början, men den här donnan har redan packat klart.

Utdrag ur packningen: Pussel, vattenkanna, Nalleman, sandsil, pennor, block och Vaianapysselbok.

Saker jag hittills sagt nej till: En uppblåst ballong och ett Frost-skrin större än väskan.

Engelsktalande

Ejda: Jag är lite orolig för att resa till New York, pappa.
Daniel: Men varför då, lilla vän?
Ejda: Tänk om jag inte kan prata med mommo och moppa längre när vi kommer hem, om jag bara kan engelska då, och de inte förstår mig längre?

——

Det kan ju ha sin grund i att jag i något skämtsamt ögonblick sa till barnen att jag och Johanna enbart kommer att prata engelska med dem efter att vi landat i USA, och att de därför måste lära sig språket snabbt. Kanske måste sluta skämta med dem, helt enkelt.

Den där moppon

Försökte ta igen lite skrivande i dag, barnen åkte med mommon och moppon till stugan vid halv tio, jag stannade hemma och anslöt först några timmar senare. Det var vackert ute, sol på älven, barnen åkte pulka nerför backen och tolkade efter skotern på en liten slinga runt udden, skrattade så de tjöt. Sedan fick jag filma moppon när han skulle hoppa med en gammal Yamaha-skoter som nog sett fler jordsnurr än jag själv gjort, gick väl så där.

Ejdas kommentar till sin morfars hopp: Den där moppon. Det ska sägas med en tydlig suck i slutet, något hon gör med perfektion. Hon har haft anledning att träna, om man så säger.

Stockholm i mitt hjärta

Gud, vad kan man egentligen skriva efter en sådan här eftermiddag? Jag satt och bråkade med en trilskande epub-fil (mer om det en annan dag) de två första tredjedelarna av arbetsdagen, och när jag äntligen fick tid att sätta mig framför Virus-dokumentet hann jag knappt ens leta upp vart jag slutade i går innan första flashen plingade till i mobilen.

Det blev inget mer arbetat efter det.

Som så många andra är jag genuint stolt över hur Stockholm verkar ha reagerat på händelsen. Det kändes konstigt att känna sig delaktig i skeendet, trots att jag var så långt bort och inte har haft staden i min vardag på så länge nu. Men just de där kvarteren, de cirka fyrahundra metrarna mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Åhlénshuset vid Mäster Samuelsgatan, jag nötte ju dem dagligen under tre eller fyra års tid, jag minns inte exakt i skrivande stund vilket år jobbet flyttade till Söder och jag började promenera Odenplan-Slussen tur och retur varje dag, men jag gick ju där, söderut på morgonen, norrut på kvällen. Drottninggatan är under rusningstid knappast ett mysigt ställe den där mest centrala sträckan, men på morgnarna innan butikerna öppnat och folk mest promenerar till sina arbeten och skåp- och lastbilar står och lastar ur varor inför dagens kommers, då tänkte jag faktiskt ofta det, att gatan ändå har en identitet och ett liv bortom faktumet att det Sveriges mest centrala shoppingstråk.

Nu lär man väl aldrig se på varutransporter där på samma sätt. Usch.

Men stockholmarna, med hashtaggen #openstockholm och Facebookkompis efter Facebookkompis som i dyningarna av att människor strandsattes när kollektiv- och regionaltrafiken stängdes bjöd ut sina hem, erbjöd skjuts och i största allmänhet räckte upp sina händer och sa om någon behöver hjälp, bara pinga till eller kom.

Det var väldigt fint att se.