Utöver min medverkan i P4 Norrbotten i torsdags så har Virus även uppmärksammats i sydligaste Norrland. I fredags hade Arbetarbladet en artikel om min följetongs framgångar. Eftersom jag är uppvuxen med nämnda tidning känns det alltid extra fint när de uppmärksammar mitt skrivande.
I det nya numret av tidningen Skriva finns ett långt reportage om hur ljudboken förändrar litteraturen där bland annat jag, min förläggare Anna Öqvist Ragnar samt min TVdags-kollega Ida Kjellin (som också har en Storytel Original-serie på gång) har intervjuats.
Jag intervjuades om Virus i P4 Norrbottens förmiddagsprogram i går. En trevlig intervju, där jag för att få en lokal vinkel även tänkte högt gällande en lös tanke jag haft om att förlägga en framtida säsong av serien i Kiruna, givet de rätt speciella omständigheter staden bjuder på. Det gäller ju att bjussa den lyssnande publiken på något unikt.
Ja, förutsatt bland annat en sådan liten detalj att jag först måste få grönt ljus för fler än två säsonger, så klart.
För första gången sedan år 2009 kommer jag i år att bevista Bokmässan utan barn. Eller ja, till och med 2008 strikt talat, i slutet av september 2009 låg Tage i Johannas mage när vi traskade runt på mässgolvet, vilket så klart delvis även präglade det årets upplaga.
Men i år alltså. Jag ska ha ett samtal om Virus i Storytels monter på lördagen efter lunch – på timmen när om exakt en månad med andra ord. Jag har Björn Ranelid och Jan Guillou efter mig i schemat, så med lite tur bänkar sig Ranelids månghövdade publik tidigt och får sig till livs lite av mitt snack också. Ska försöka se till att någon tar lite foton på mig i slutet av mitt samtal, det torde kunna ge mycket bra publikbilder.
Jag beger mig dock ner redan på torsdagen och ämnar gå all in på mässeriet, så om någon är sugen på att boka in mig för ytterligare samtal i någon monter gällande e-böcker, ljudböcker eller bara böcker – var inte blyga!
Senast helt barnfria bokmässan, år 2008. Små var vi.
Det Adlibris enligt Kulturnytt gjort är att de dels kräver att mejladressen som anges när man skapar konto måste verifieras, samt att de säger sig rent generellt ha en ökad redaktionell närvaro på tjänsten, den ska alltså inte lämnas vind för våg vilket tidigare varit känslan utan man ska vara vaksam gällande misstänkt aktivitet.
Min spontana reaktion till detta måste tyvärr bli – öhm, är det allt? Verifiering av mejladress är något som är standard sedan hiskeligt många år på i princip alla sajter man kan registrera konto på, och knappast ett sätt att stoppa falska användare. Det är hur enkelt som helst att registrera en ny mejladress i antaget namn hos en mejlleverantör, sajna upp sig hos Boktipset med sin nya mejladress, klicka på verifieringslänken som dyker upp i mejlkorgen och sedan aldrig fundera över den där mejladressen igen, något jag själv nyss provade genom att skapa kontoprofilen Testar Testarson med en nypåhittad mejladress.
Kanske är det den andra delen – personalnärvaron – som är det viktiga, det får tiden utvisa. Hoppas bara att personalen kommer att få lägga lite tid på att fixa eget innehåll också och inte bara agera rastvakter, för att som nu på förstasidan ha en Boktipset tipsar-puff från 10 februari 2015 samt redaktionellt tipsa om böckerna Da Vinci-koden, Män som hatar kvinnor, Populärmusik från Vittula samt Ondskan under vinjetten Missa inte! känns sådär nytt och fräscht.
Vi drog till skogs, har sovit i stugan i Rovasuando, en natt som till stora delar tyvärr präglats av den något liberala öppna dörr-policy vi hade i går eftermiddag, myggen har surrat tätt här inne, trots att jag säkert slog ihjäl ett tjugotal före sänggång.
Tre dagar in på den nya boken/säsongen/whatever verkar det som att 8 000 tecken per dag är mitt modus operandi. Det är lite snålt, jag skulle verkligen behöva nå ett femsiffrigt medel för att undvika att hamna i akut tidsnöd framåt andra halvan av hösten, men låt oss hoppas att det beror på att jag fortfarande är i sommarläge. Vädret här i Vittangi har dock bestått av regn till stora delar den här veckan, så något uteliv har knappast dragit. Snarare en allmän seghet i kryp och kynne.
På tal om sommar så blev jag intervjuad av TT för några veckor sedan i min roll som tv-serieexpert, de skulle göra en artikel om Twin Peaks inför nästa års nystart, en intervju som genomfördes över telefon på Kulturhuset i Stockholm då Tage och Ejda yrade omkring på Rum för barn. Artikeln har dykt upp lite här och där i tidningar runt landet, här är den i Metros nätupplaga.
Första augusti, första dagisdagen, första arbetsdagen. Jag hade satt upp som mål att jag skulle nå 10000 tecken på Virus andra säsong denna premiärdag, men jag landade på 8000, vilket ändå får betraktas som godkänt. Men eftersom jag kallt räknar med att behöva skriva 50000 tecken per vecka för att hinna bli färdig i tid, och aldrig har varit mycket för att skriva på helgerna, får jag se till att nå det där 10000-strecket om vardagarna i fortsättningen.
Vi drog norrut till Karesuando i fredags eftermiddag, jag och Johanna, för att bevista Sveriges nordligaste kultur- och musikfestival – Dansklacken på Dosan i Karesuando.
Det var en väldigt sympatisk liten festival, driven av några eldsjälar som för några år sedan beslöt sig för att dra igång en alternativ verksamhet när Karesuando marknad lades ner. I takt med att festivalen vuxit från en till två och i år tre kvällar, har marknaden kunnat startas upp igen, om än i mindre skala än tidigare. I fjol besökte ett tusental personer festivalen, årets siffror har inte summerats än vad jag sett.
Kvällen då vi var där var Gabriel Kelley, folkmusiker från Nashville som förra hösten medverkade i Jills Veranda, huvudnumret.
Det fanns en festivalcamp för tältande, men eftersom vi lånat Johannas föräldrars husbil (och dumpat barnen hos dem), huserade vi i stället på en parkering fylld av husbilssemestrare precis vid Muonioälven mellan festivalcampen och Karesuando kyrka. Vi vågade inte riktigt gå all in på husbilslivet, när alla andra satt i campingstolar och samspråkade utanför sina bilar förfestade vi inne i bilen på en flaska vin och ostar i stället. Men nästa gång! Då.
Det var en mysig festival! Trots tal om regn sken solen större delen av kvällen, musiken var bra och omgivningen vacker. Jag är fascinerad av gränstrakter, och här bodde vi bokstavligen vid den svensk-finska gränsen, vi stod parkerade ett tjugotal meter från bron över älven mot Finland. På lördagen körde vi över en sväng till den finska delen av Karesuando, Kaaresuvanto, och köpte Muminläsk till barnen innan vi styrde kosan ner mot Vittangi igen.
Johanna plåtar musikern Lars-Ánte Kuhmunen.Nashvillefolkrockaren Gabriel Kelley var fredagens huvudnummer.När vi skulle promenera hem mot husbilen på natten låg dimman tät över vattnet.Delar av festivalcampen vid Muonioälven, fotot taget från brofästet över mot Finland.Muonioälven i sydlig riktning fotad från bron, Karesuando kyrka syns till höger.
