Månad: juni 2016

Vädrigt

Ursäkta mig den billiga ordleken, men dagens väder – vidrigt. I detta nu har vi cirka 1 plusgrad, hård vind på gränsen till storm, snöblandat regn och allmän jävlighet. Att vi för tio dagar sedan hade värmebölja med 26-gradig värme och barnen ägnade sig åt livsfarliga åkturer i en vattenpreparerad rutschkana där de på grund av för hög fart bokstavligt talat flög över badbassängen vi placerat under rutschkanan känns overkligt. Ja, filmbevis finns, men då den innehåller glada, nakna barn skulle jag väl åka dit för barnpornografi om jag tillgängliggjorde den här, så jag låter det bero. Ni får tro mig på mitt ord.

Morgonens mer påpälsade gårdsbild bör dock klara alla sedlighetsfilter. Ejda var väldigt stursk hela morgonen, hon skulle absolut inte åka bil till förskolan utan gå, men några sekunder efter att jag tagit nedanstående bild gav hon upp och skrek BIIL! Ingen av oss övriga i familjen blev särskilt ledsen över den helomvändningen.

1,5 plusgrader, hård blåst och kladdig yrsnö. Kul sommarväder.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Måste dock säga att NSD:s mycket dramatiska rubrik om morgonens väder inne i Kiruna – ”Här slår snösmockan till”, är oerhört mycket mer dramatisk än det beskedliga videoklipp de låter ackompanjera artikeln.

Ett avbrutet lopp är inget lopp

Det blev verkligen ett antiklimax med dagens 6 juni-lopp.

Jag vet ärligt talat inte vad som hände, men efter bara drygt två kilometer av loppets femton (i visserligen något högre tempo än jag vanligen brukar springa i) gick jag totalt in i väggen. Jag blev underligt varm i hela kroppen, tappade all kraft och kunde inte ta mig fram en meter till så länge jag sprang. Att gå var inga större problem, jag promenerade i någorlunda normal takt ytterligare ett par kilometer innan jag vände hemåt mot målet vid fotbollsplanen med svansen mellan benen. Tage och Ejda, som jag inbillade mig skulle bli ledsna över att jag kastat in handduken eftersom de var på plats för att heja fram mig (och springa barnloppet på 1,5 kilometer) noterade knappt ens att jag kom åter, de var allt för upptagna med att:

1) Äta hamburgare
2) Cykla med sina kompisar

Total flopp, med andra ord.

Jag har känt en förkylning ligga och lura långt bak i halsen de senaste tre-fyra dagarna, men den har inte brutit ut, och gjorde det heller inte senare under dagen. Jag känner mig på det stora hela rätt normal.

Men springa kan jag uppenbarligen inte.

Barnen däremot, sprang som gaseller båda två under sitt lopp. Önskar nästan att jag hade struntat i att starta själv så jag kunnat se dem springa i stället.

Kangos

Vi körde ner mot Junosuando och Kangos i dag, det finns en blomsterbutik i ett växthus strax utanför Kangos där vi införskaffade blomster till blomlådorna på barnens lekstuga. Gick därefter bet på att hitta ett söndagsöppet café i regionen, med resultatet att vi i stället körde de sex milen hem igen och handlade en massa Ben & Jerry-glass på Konsum och tog med hem till kusinerna som eftermiddagsfika.


Utflykten straffar sig i detta nu, Ejda sov tjugo minuter i bilen på vägen dit och är programenligt nu helt omöjlig att få att gå och lägga sig, trots att klockan snart är kvart i tio på kvällen.

I morgon är det 6 juni-loppet här i byn, 15 kilometers motionslopp som jag sprungit två av de tre nationaldagarna vi bott här. Jag har kolhydratladdat hela helgen inför tävlingen, men känner nu tyvärr en begynnande förkylning göra sig påmind, så jag får väl se hur det blir. Bu.

Järnnätter

Efter den veckolånga sommarvärmen har nu årstiden visat sig från sin mer korrekta sida, med dagliga toppar på sju-åtta grader nattemperaturer ner mot och kanske under nollstrecket att vänta den närmaste perioden, och följaktligen avslutade jag och Johanna lördagskvällen med att gå ut och täcka över blomrabatterna med skyddstäcken.

Det hårda stormandet – som bland annat förstörde vårt stora verandaparasoll på fredagen – har dock mojnat en aning. Alltid något.

Stor och liten

På flygplatsen, ner mot Stockholm för dygnslångt besök, inte mycket mer än transporter, ett möte, mingel, sova och åka tillbaka i morgon förmiddag.

I dag gick lämningen som en dröm, men senast jag reste iväg själv freakade Ejda ur totalt på morgonen, hon vägrade lämna hallen på förskolan på hela förmiddagen, väntade bara på att jag skulle komma tillbaka och först när de skulle äta lunch accepterade hon att lämna sin post vid dörren, knorret i magen blev väl till sist högre än kärleken till pappan.

Lilla Po. Så stor och samtidigt så liten nu, med cykelhjälmen ständigt bakochfram och tre nätter i rad utan olycka på natten efter att hon nu även lämnat nattblöjan därhän.

Och Tage, älskade lilla stora unge, alltid drömmande om ännu en ny Minecraftmod och sin framtid som Youtuber.

De finaste är ni.

Våra cyklister. Femtio procent av dem har till och med hjälmen rättvänd.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Mellan hägg och

Jag har ägnat min fria tid de senaste dagarna till att befria vår gård från tre väldigt vildvuxna och bångstyriga syren”buskar”, och ja, fnuttarna fyller sitt syfte för de var mer av arten träd och alls inte särskilt roliga att såga ned.

I kväll körde jag dock hela klabbet med syrener till tippen med släpet, jag var tvungen att surra ner dem med tre spännband för att inte ekipaget skulle svämma ut över hela E45:an. Nu pryds jag av härliga små skärsår på båda underarmarna som svider rätt rejält efter all kvisthantering.

Tomheten som nu breder ut sig på gräsmattan i västlig riktning utanför köksfönstret kommer att ta lite tid att vänja sig vid. Men att vi kan röra oss fritt på alla sidor av huset – win!