Dagarna går. Ledighetens sista vecka, vi kämpar oss framåt, går varandra på nerverna ibland, har det väldigt fint ibland.
I dag tog vi kyrkbåten över till byns gamla begravningsplats, som ligger på den udde där Torneälven och Vittangi älv rinner samman, belägen så att de döda skulle få det svårt att ta sig ner till själva byn om de vaknade. Att älvarna är isbelagda åtminstone sju månader per år och det alltså borde ha varit enkelt att ta sig ner under de perioderna verkar de inte ha tänkt på, eller så kunde de inte ta sig upp när det var tjäle i marken, vad vet jag.
Vi har besökt den nya begravningsplatsen som ligger en kilometer söder om byn längs Torneälven ett flertal gånger, men jag hade aldrig gjort den här färden tidigare, inga av Johannas närmare släktingar är begravda där så det har inte funnits något direkt orsak att bege sig dit.
Men en utflykt i sommarsolen är så klart skäl nog. Det visade sig vara en vacker plats, tydligt slumrande men ändå vid påtagligt liv, vi möttes redan vid ankomsten av en ren med de största horn jag sett, som lugnt traskade omkring på området. Vi promenerade omkring, läste på gravstenar, slogs med mygg, blev guidade av kyrkvaktmästare Bengan som även lät oss gå ner i kryptan under kapellet samt letade slutligen upp Johannas pappas morfars grav, då det var den närmaste släkting Johanna kunde komma på som låg där.
En fin dag.
