Författare och skribent
I dag:
Jobbat, blivit intervjuad av SVT:s Nordnytt (sänds i morgon tror jag), bråkat med Ejda för att hon drar Tage i håret så hårt att han håller på att gå sönder, skrivit om House of Cards tredje säsong på TVdags, bråkat med Ejda för att hon hällde ut vällingen med flit i soffan, beställt en bok om Apples tidiga historia samt bråkat med Ejda för att hon vägrade gå och lägga sig.
Mycket bråk i den där lilla kroppen just nu.
Jag var med en kort sväng i radion i dag i P1:s Kulturnytt, de gjorde en uppföljning av gårdagens inslag där Adlibris vd Johan Kleberg lade ut texten om det här med maxpris på 99 kronor på e-böcker igen (jag skrev för ett par veckor sedan här i bloggen om när han pratade om det första gången).
Det av mitt samtal i går med reportern som kom med var det här med att bokbranschen vill få ned e-boksmomsen från 25 procent till de 6 procent som fysiska böcker har sedan år 2002. Branschen har länge slagits för det här, en bok är en bok är en bok menar de, och det är en ståndpunkt som är lätt att sympatisera med, men jag tror ändå att de kommer att få väldigt svårt att få igenom det. Dels har det från EU kommit direktiv om att e-böcker inte ska ses som varor utan tjänster, och sådana tillåts inga sänkta momssatser på (om jag förstått det hela rätt så är resonemanget att en e-bok klassas som en tjänst och inte som en vara då den kräver en annan fysisk produkt för att kunna tillhandahållas, som en läsplatta exempelvis, e-böcker är alltså tjänster som ger läsplattor ett värde och ingen produkt i sig).
Ett annat problem, som var det jag valde att prata om i radion, är att det här är ett område fyllt av gränsproblematik. Vad är en e-bok? Ja, så länge den kommer i formen av en epub-fil som säljs hos Adlibris är det väl inga problem, men om man publicerar den som en app då, som säljs i App Store och Google Play, är det en e-bok då? Och om man lägger in lite kringgrejer i appen som extramaterial, som en videotrailer eller ett litet spel eller ett quiz om handlingen, är det då fortfarande en e-bok? Och om man kommer från andra hållet, det vill säga att man har gjort en sjusärdeles bra app utifrån en populär barnboksfigur men vill slippa den 25-procentiga ordinarie momsen på appar och lägger in en berättelse om den här barnboksfiguren i appen, är det då okej att sätta 6-procentig moms på den i stället? Jag tror att Skatteverket ser med rätt skeptisk blick på en sådan utveckling.
Det här har redan inträffat i musikvärlden. Även tidskrifter fick sänkt moms till 6 procent år 2002, och för fem år sedan kom The Ark på att det vore mycket smartare att ge ut en tidskrift och skicka med en gratis cd på köpet, än att ge ut en skiva på vanligt vis och tvingas lägga 25 procents moms på priset. Således gavs deras album In full regalia ut som en tidskrift, något som inte uppskattades av myndigheterna, såväl förvaltningsdomstolen som kammarrätten gav Växjögruppen bakläxa och de åkte på en skattesmäll på en halv miljon kronor.
I grund och botten tycker jag att differentierade momssatser känns mer och mer omotiverade överlag eftersom det blir så godtyckligt och gränsdragningarna ofta känns otidsenliga. EU-domstolens resonemang att allt digitalt ska ha den högsta momssatsen blir mer ohållbart för varje dag i takt med att allt mer digitaliseras, och att överhuvudtaget hålla på och belöna vissa branscher med subventionerad moms och inte andra känns helt enkelt orättvist. Så varför inte ha säg 15-procentig moms på precis allt?
Det var ungefär vad jag sa i intervjun, eller åtminstone ville få fram (vi pratade en del om Amazon och huruvida vi ens kommer att få någon rejäl e-boksrevolution i Sverige också). De cirka två – rätt svamliga – meningar som kom med i sändningen lät inte riktigt lika färdigtänkta dock.
Well well, det är väl vad tio minuters förberedelsetid och inspelning över telefon i bilen på parkeringen utanför Coop i Kiruna när jag var lite stressad för att hinna köra hem och hämta barn på dagis i tid ger.
Andreas Ekström skriver intressant i dag om den ökande fragmentiseringen av vår mediekonsumtion, att vi i allt större utsträckning levereras skräddarsydda sökresultat och nyhetsflöden, anpassade efter vad exempelvis Google och Facebook tror att vi vill läsa.
Att vi bara ser den verklighet vi vill se, och med allt mer förfinade algoritmer hjälps att göra det, är tveklöst ett problem som på sikt riskerar att bli skadlig om vi inte lär oss att hantera det. Tyvärr finns det väl inte så stora tecken på att vi gör det, snarare verkar det som att utvecklingen accelererar, lex antivaccinrörelsen.
Men vi måste ju, för internet är inte på väg någonstans. Hoppas jag verkligen.
En liknande diskrepans mellan olika sorters verklighetsuppfattning tycker jag mig ha sett tydligare och tydligare de senaste åren gällande stad kontra landsbygd, innerstad kontra förort, hur vi allt mer tappar kontakten med de världar vi själva inte rör oss i rent fysiskt, trots att nätet egentligen ger oss fantastiska möjlighet att binda oss samman. Hur det hotar att få allt att krackelera.
Spännande sammanställning hos Cornucopia, om hur landets bruttonationalprodukt ser ut om man delar upp den i regioner och län. Uppdelat i riksområden återfinns landets högsta bruttoregionalprodukt, bakom Stockholm, i området övre Norrland. Uppdelat på län återfinns Norrbottens län på andra plats bakom Stockholm, med Västernorrlands län på fjärde plats efter Västra Götalands län som trea.
Onekligen en intressant törn på den gängse bilden av Norrlandslänen som tärande på samhällskroppen.
En efter en försvinner de nu, ”mina” gamla tidningar.
Mina första år på TT Spektra jobbade jag som in- och utrikesredaktör, vilket innebar arbete på en redaktion som på eftermiddagar och kvällar gjorde färdiga in- och utrikessidor till landsortstidningar runt om i Sverige. Eftersom TT Spektra (under ursprungsnamnet Avisa) från början var en sorts avknoppning från den socialdemokratiskt ägda tidningskoncernen A-Pressen som gick i konkurs i början av 1990-talet, så var en hel del av de tidningar vi levererade sidor till socialdemokratiskt knutna på ett eller annat sätt. Dessa tidningar har på de flesta orter i landet där det funnits mer än en morgontidning alltid varit den svagare, inte sällan hållen under armarna delvis av presstöd.
Gårdagens besked att Folket i Eskilstuna läggs ner till sommaren gör att tre av de tidningar jag var med och ritade sidor åt på daglig basis nu är borta. Örebro-Kuriren försvann redan 2005, Dagbladet i Sundsvall lades ner för ett par månader sedan.
De lär tyvärr komma att följas av fler, och det kanske relativt snart, nu har proppen gått ur, fler av de stora koncerner som numera äger de här små och ofta väldigt hårt kämpande andratidningarna kommer att våga lägga ner dem, första steget är ju redan taget av någon annan.
Jag tycker inte att det är någon skandal att det sker, det finns så klart gränser för hur länge något kan tillåtas blöda pengar, men sorgligt är det likafullt, jag är min digitala livsstil till trots en papperstidningsromantiker, jag tycker att de fyller syften som nätsajter och surfplatteupplagor ännu inte lyckats ersätta.
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Det har töat extremt mycket här de senaste dagarna, i dag var det åtta grader varmt i skuggan mitt på dagen, vilket fick den lustiga konsekvensen att vi drog barnen som vanligt på deras rattkälkar till dagis i morse, men när jag skulle hämta dem på eftermiddagen fanns inte längre ett spår av snö på vägarna, med följden att vi fick gå hem.
Hemma på vår gård var dock läget ett annat. Vår uppfart, som tidigare bestått av hårt packad snö, förvandlades redan i går till en sörja av cirka 15-20 centimeter mjukt kladd, som var helt omöjligt att köra i. Jag försökte ta sats för att komma upp när vi återkom hem på kvällen efter att ha varit och ätit blodpalt hos mommon och moppan – vår uppfart är nämligen verkligen en uppfart – men det var helt meningslöst. Bilen fick stå kvar nere på gatan i väntan på bättre tider.
Dessa tider har nu infunnit sig, efter att jag spenderat närmare fyra timmar av den sena eftermiddagen och tidiga kvällen åt att skotta bort nämnda sörja med en skyffel. Att använda plogen var det inte tal om, snön var alldeles för tung och plogvallarna alldeles för höga för att ens lyckas få snöplogen över om jag hade orkat, så jag är rätt mör nu. Men bilen står i alla fall uppe på gården igen, och fortsätter blidvädret i morgon så hinner nog dessutom uppfarten bli rätt ren under dagen.
Villaliv. Vem hade anat att det skulle innebära så mycket gratisträning.
Är du föräldraledig och boende i Stockholmsområdet? Är du inte alls föräldraledig men råkar vara ledig på tisdag förmiddag nästa vecka (14/4) och är intresserad av småbarnsliv och hur familjens ekonomi förändras när ni får barn? Då tycker jag att du ska ta och bege dig till Södermalm, närmare bestämt till Akademibokhandeln Skrapan, där jag, Johanna och Jenny Rosander-Ney ska prata om våra böcker När två blev tre samt Mamma pappa pengar – En ekonomihandbok för föräldrar. Klockan elva drar det hela igång, jag antar att vi håller på ungefär en timme. Kom kom, det blir roligt och informativt!
Ejda ”diskar”. Det vill säga ägnar större delen av tiden åt att hälla ut vatten på golvet.
Men när hon är nöjd och pysslar med sitt ett tag, är jag nöjd.
Skogsbrukardag i dag igen. Jag och Johannas stockholmssysters sambo tog varsin skoter med kälke och körde de sju kilometrarna genom skogen till den lilla sjön Pysäjärvi, där vi lastade på vinterns sista lass med ved och körde tillbaka till byn.
Det var min första skogsfärd av det här slaget som turledare, tidigare har jag bara åkt med svärfar Roger som ju kan de här skogarna som sin egen bakgård samt dessutom är något av en MacGyver, så det har bara varit att följa efter och låta honom hantera eventuella problem längs vägen. Men nu var det jag och en besökande stadsbo, så det var bara att mönstra upp och ta befälet.
Nu är det visserligen inte strapatsfylld vildmarksöverlevnad vi pratar om, men det kräver i alla fall så pass bra kunskap om närområdet att man kan styra rätt i det virrvarr av skoterleder och fria spår som skogarna är fyllda av den här tiden på året, samt kunskap om hur man spänner fast last med spännband och kedjor ordentligt.
Två andra spännande moment vi utförde: Skottade bort en brant plogvall så vi kunde passera över E45:an med tungt släp samt lyfte ena skotern till rätt köl efter att den vält i en kurva i en brant nedförsbacke där släpet pressade skotern framåt ner i lössnön vid sidan av skoterspåret.
Och allt gick bra! Du hanterar ju det här som en infödd Vittangibo, sa gästande Thomas när vi var klara, ett omdöme som infödda Vittangibor så klart skulle fnysa åt, men det känns fint att jag nu skaffat så mycket baskunskaper om skogsliv att jag kan imponera på stockholmare.
Långfredagen ägnades åt stughäng i Rovasuando. Vi åkte skoter, pulka, lekte gömma kycklingen och åt varmkorv och souvas i pitabröd.
Jag låg inte fullständigt på latsidan när jag var i Mexiko, utan skrev även ett par rätt långa texter till TVdags. Först fick jag ur mig en text om den avslutande säsongen av Parenthood, och till i början av den här veckan skrev jag om vad jag hoppas på, och inte minst är rädd för, gällande den kommande minisäsongen av Arkiv X.