Vi rear ut vår själ, allt ska bort

Det här tilltaget som Svensk Bokhandel bloggade om i går eftermiddag känns väldigt underligt. Är det sanktionerat från Pocketklubben och i förlängningen ägaren Bonniers? O i sådant fall, varför i hela fridens namn då? Mer mystisk bloggkampanj får man leta efter.

Kan inte sluta fundera på huruvida de där 30 000 böckerna som nu påstås vara slut någonsin existerade. En sajt som delar ut en sådan mängd böcker gratis, skulle den verkligen bara lyckas skrapa ihop 80 gilla-tummar? Tillåt mig vara ytterst skeptisk.

Ständigt detta barn

Skriver recension av ”The dictator” för UNT på Pause vid Greta Garbos torg, ett fik som trots ett modernt standardutförande är oväntat trivsamt. Två mammor kommer in med sina barn, två runt cirka tre och en ettåring, de sätter sig vid ett bord en bit bort och de håller låda å det grövsta, jag sätter i lurarna för att få lite arbetsro men får en intensiv längtan efter Tage i bröstet trots att det bara gått en och en halv timme sedan jag lämnade honom på dagisgården, han är i en väldigt kramig fas nu och ville först inte släppa mitt byxben innan han gick fram till den Bobby car han tycker så mycket om och satte iväg, vinkandes hej då i sin skinnjacka och toppluva, så liten och vuxen på en och samma gång så att hjärtat knyter sig.

Vi hade en väldigt mysig pappa/son-dag i går, vi var ute nästan fem timmar i parker och gjorde en cykelutflykt och efter att jag varit ute och sprungit framåt kvällskvisten duschade vi ihop innan han skulle gå och lägga sig och jag satt på golvet i duschkabinen och han fick sköta duschstrålen bäst han ville och höll på att skratta ihjäl sig när han upprepade gånger skulle rikta den mot mitt ansikte och jag skulle skrika hjälp! hjälp! hjälp! varje gång vilket inte var allt för svårt att lyda eftersom han närapå dränkte mig.

Jaha, nu tar batterierna i datorn slut också och inget strömuttag i sikte. Får väl gå hem och skriva klart då.

Om det här med Akademibokhandeln och Bokia

Akademibokhandeln och Bokia ämnar alltså att gå samman. Äktenskapet är inte fullbordat ännu, de har undertecknat en avsiktsförklaring vilket väl är att likna vid att man trätt på sig förlovningsringar, men nu när de bestämt sig lär det mycket till för att det inte ska bli av, affären ska väl granskas av Konkurrensverket kan tänkas eftersom det bildas en väldigt dominant jätte på den svenska bokhandelsmarknaden, men har det någonsin stoppats affärer inom kultursektorn i Sverige? Inte vad jag kan minnas.

Hur som helst, det finns säkerligen bra saker med det här, det är ju inte som att de kedjor vi har i dag frodas på marknaden och många av butikerna som berörs är i nuläget så övermaga sömniga att de kan må bra av en rejäl omskakning, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är trist att det nu blir ännu mer av samma i stället för variation.

Lasse Winkler lyfter flera intressanta frågor i sin ledare i Svensk Bokhandel gällande sammanslagningen, exempelvis vad som nu händer med Bokus, som ju liksom Akademibokhandeln ägs av KF och inte riktigt passar in i ekvationen. Bokias egen nätbokhandel Bokia.se – finns det någon som någonsin använt den? – läggs ner, men Bokus framtida öde är fortfarande okänt, kommer den månne att säljas av, och vem vill i sådant fall köpa den, med tanke på hur svårt de har att hävda sig mot Adlibris trots en på flera sätt funktionellt bättre nätbutik?

Lasse Winkler för den delen, han ska ju sluta på Svensk Bokhandel nu i vår. Jag är väldigt spänd på att höra vem som kan tänkas ta över, det är onekligen stora skor att fylla.

——

Uppdatering: Hans-Olov Öberg, chef för Kalla Kulor Förlag och tillika författare, ekonom och finansanalytiker, gör en intressant analys av köpet och pekar på hur svårt det kommer att bli att hitta lönsamhet i det hela.

Det här med att svara ja

Det här att jag spänner mig varje gång det ringer telefonförsäljare från något halvskumt företag och jag känner mig tvungen att tänka på varje ord jag yttrar så att inte meningarna – som de så klart spelar in – ska kunna klippas ihop till att låta som att jag beställer något. Är det bara jag som är paranoid?

I går ringde någon som sade sig samarbeta med Telia för att få mig att byta mobiloperatör, detta trots att jag redan har Telia vilket jag noga påpekade för henne men det tyckte hon inte spelade någon roll, ville jag inte gärna byta till en billigare operatör ändå? Och nyss ringde en kvinna från England som sade sig representera ett företag jag beställde trycksaker från å förlagets vägnar för ett par år sedan. Hon var väldigt mån att försöka få mig att svara ja på olika varianter av frågan Kommer du att beställa nya produkter av oss inom det närmaste året?

Människor. Varför håller vi på så här?

Om ”Vi har redan sagt hej då” hos Storytel

Jag fick en förfrågan från Storytel förra veckan att skriva om hur det gick till när jag spelade in min ljudbok i min egen källare. Jag har ju bloggat en del om det här i spalterna redan, men det är ju alltid roligt att få breda ut sig även på andra ställen. I dag är min text publicerad i Storytels blogg.

Jag är för övrigt en varm anhängare av Storytels streamingtjänst, prenumererar på deras single-abonnemang sedan flera år tillbaka. I detta nu lyssnar jag på ”Eld”.

Svensk Bokhandel snart endast för prenumeranter

Ett par Svensk Bokhandel-relaterade grejer så här på måndagen:

• Från och med nästa tisdag blir Svensk Bokhandel en betalsajt endast tillgänglig för tidningens prenumeranter (som pappersprenumerant får man automatiskt tillgång till sajten, därutöver kommer även ett specifikt digitalabonnemang att finnas). I grunden tycker jag att det är synd, jag är ju en ivrig förespråkare för den fritt tillgängliga webben, men jag kan förstå logiken bakom beslutet, SvB är en väldigt nischad produkt som i princip bara läses av bokbranschen och kulturredaktioner och de torde få in rätt stora delar av sina intäkter från prenumerationer, pengar de är beroende av att fortsätta få in. Visst kommer det bli trist för sådana som mig – jag brukar ju länka till grejer i SvB här i bloggen ibland vilket jag alltså inte längre kommer att kunna göra – men redan i dag har de en ganska strikt policy där bara mindre delar av papperstidningen läggs ut när nya nummer kommer, så skillnaden från i dag lär inte bli särskilt spektakulär. Och att branschmedia skriver om det här först nu trots att nyheten meddelades redan i SvB-numret som gavs ut för två och en halv vecka sedan, säger väl en del om hur nischad produkten är.

• Svensk Bokhandel anordnar dessutom just nu en webbomröstning om Sveriges bästa bokhandel på nätet. Alltså inte nätbokhandel, utan den fysiska bokhandel som har bästa nätsajten. In och rösta vetja (medan deras webb fortfarande är fri!).

På tal om det så kommer jag att debutera som frilansare i nämnda tidning om några veckor. Stay tuned.

Gräver där vi står

Vi testar nya grävutrustningen i parken bakom huset. Lägger sanden på lastbilsflaket, tömmer och börjar om.

Livet består av väldigt många sådana här stunder nu. Vad gjorde jag sådana här eftermiddagar förr? Ibland känns det som att jag har glömt hur livet var innan.

Fast när jag tänker efter minns jag. Efter att ha vaknat bakis masade jag mig oftast iväg till brunch med Josefine, Jocke, Morgan. Kanske blev det därefter en promenad, ofta längs Karlbergs sjö eller över till Kungsholmen med ett avslutande besök på Clas Ohlson i city med Josefine där någon ny sladd inköptes, det hörde på något sätt helgritualen till. Sedan gick jag hem, såg ett avsnitt av någon av mina serier men blev snart trött och gick och lade mig och sov. Vaknade när eftermiddagen övergick i skymning, desorienterad, ännu en helg passerad utan att något hade förändrats.

Livet ändrar sig ständigt nu, även om dagarna är mer inrutade än de någonsin varit. Jag gillar det.

Tårar

Läser Julias fina text om när hon tvingas fatta ett beslut kring sin sjuka katt. Kommer till raderna om insomningen hos veterinären och kan inte hålla mig från att börja gråta trots att jag sitter på café och jobbar.

Projicering. Att jag ser mig själv och mitt barn framför mig när jag läser. Det här med att vara förälder alltså, så många känslor man inte vet var de ska ta vägen.

Det här med att cykla

Som en del i mitt nya sunda liv har jag börjat cykla i stället för att åka kommunalt i så stor utsträckning som möjligt. Har till och med köpt hjälm, det känns lite viktigare nu när Tage finns att jag håller skallen intakt. Därtill har jag köpt en cykelbarnstol och en hjälm till honom också, så nu susar vi omkring på stadens gator som en dynamisk duo. Han är väldigt förtjust i ”kykla”.

Men. I går morse vid halv nio efter att ha lämnat Tage på dagis styrde jag min blå herrcykel norrut mot IDG i Vasastan för att ha redaktionsmöte med Internetworld. Det var första gången på rätt många år som jag cyklade i morgonrusningen. Och jag måste bara fråga – är det normalt att man under en cykelfärd från Skanstull till Vasastan blir vittne till två rätt ordentliga cykelvurpor?

Först var det en kostymklädd man som ramlade omkull i rätt hög fart på cykelbanan vid övergångsstället vid Tegelbacken när han körde in i trottoarkanten, och några minuter senare var det en annan man –som i ärlighetens namn såg ut att ha lite för avancerad cykelutrustning för sitt eget bästa – som av för mig okänd anledning slog en volt (alltså på riktigt) strax efter korsningen Vasagatan/Kungsgatan på väg upp mot Norra Bantorget. Ingen av dem skadades vad jag kunde se, även om kostymkillen skrapade hål på sina byxor, men det var mer tur än skicklighet att ingen annan körde på dem efter vurporna.

Man undrar ju, liksom.

Hundra dagar senare

Den här #blogg100-utmaningen som jag deltog i har nått vägs ände. Fredrik, som tog initiativet, har sammanfattat sina erfarenheter i ett inlägg.

Själv misslyckades jag skriva inlägg tre av de hundra dagarna, lördagar varje gång. Längre tillbaka i mitt bloggande, innan jag blev familjefar, var lördagar och söndagar dagar då jag ofta lade ut långa inlägg, texter jag skrev när jag vaknade en smula bakfull om helgmorgnarna. Eftersom Tage sällan vaknar senare än halv sex om morgnarna och heller inte har vett att fatta det här med helg=sovmorgon, finns det inte så mycket tid för det längre nu, vare sig bakfyllan eller skrivandet.

Min egen slutsats? Jag håller med Fredrik, konstant bloggande höjer kvaliteten överlag och sporrar till nya inlägg. Och jag ska försöka hålla i och åtminstone blogga fem gånger i veckan. Tiden då jag aldrig missade att blogga en dag kommer nog aldrig åter, men de kan ju minimeras i alla fall.