Månad: februari 2012

Hej då morfar

På morgonen när jag skulle resa till New York för en tvåveckorsvistelse för fyra år sedan, ringde mamma och berättade att mormor hade dött under natten. Dödsfallet var inte oväntat, hon hade varit sjuk ett tag och låg inlagd på sjukhus, men det var så klart ändå ledsamt. Jag reste ändå, jag stod bokstavligt talat i hallen och var i färd med att sätta på mig skorna för att åka till Arlanda när hon ringde och begravningen låg några veckor in i framtiden, men jag minns att det var med en klump i magen jag flög västerut.

I natt hände det igen. I morse vaknade jag och såg att mamma skickat ett sms sent i går kväll efter att vi lagt oss där det stod att morfar var inlagd på sjukhus och att det nog inte var långt kvar. När jag ringde hem till henne nu på morgonen var det redan över, morfar hade somnat in i natt. Ännu en gång var jag utomlands.

Morfar hade också varit sjuk ett tag och tappat gnistan den senaste tiden, eller ja, egentligen blev han väl sig aldrig lik efter att mormor dog, även om han knotade på och envist vägrade medge eventuella krämpor in i det sista.

Åldern tar ut sin rätt. Det är bara några veckor sedan Johanna begravde sin farfar uppe i Vittangi, hon satt vid hans sida när han dog, något hon även gjorde när hennes morfar dog för ett antal år sedan. Jag skrev om det då, att döden känns mer närvarande där uppe, den tillåts ta plats på ett annat sätt än jag är van vid. Visserligen var det en slump att hon var där när hennes morfar och farfar avled, de dog båda kring juletid, men jag kan inte låta bli att känna att det på något sätt ändå känns typiskt och helt i linje med det jag skrev, att jag när mina morföräldrar dog var på väg till eller redan befann mig en halv värld bort. Och det känns sorgligt.

Hej då morfar.

Hantverk

Går man längs stranden här nere tar det sisådär fem sekunder innan en så kallad beach boy är framme och vill att man ska köpa något av honom. De kan sina saker, jag har redan känt mig tvingad att köpa två giraffer, en sköldpadda, en elefant, ett armband, en brevkniv, en guidad färd med glasbottenbåt för att se fisklivet kring korallreven och en tripp till naturreservatet Haller Park (djuren jag köpt är alltså hantverksfigurer i trä, jag har inte införskaffat några levande giraffer).

Besöken nere på stranden kommer knappast att göra mig ruinerad, men det finns däremot en reell risk att Tages rum kommer att vara nedlusat med afrikanskt hantverk när vi kommer hem. För jag utgår ifrån att det är där de kommer att hamna, varken jag eller Johanna är särskilt intresserade av prydnadssaker.

På första raden

Emma twittrade till mig i går: Har du sett att din bok sitter i skylten på Hedengrens?

Och nej, det hade jag ju inte, Hedengrens ligger förfärligt långt bort just nu, och därför bad jag henne ta en bild, vilket snart skedde. Tack för det!

Hedengrens hade min bok fint exponerad även i samband med originalutgivningen för rätt så exakt två år sedan. Jag tror inte att den satt i skyltfönstret, men däremot stod den framställd på ett centralt placerat bord och såg fin ut, vill jag minnas. Det gjorde mig glad, Hedengrens är ju ändå Hedengrens.

PS. Boken ”Besatta” längst till vänster har jag recenserat i UNT tidigare i veckan, och Johanna har skrivit om den på Bokhora i dag.

Nya kompisar

Här är de, sköldpaddorna vi spenderar stora delar av dagarna vid nu. Tages namn för dem är toora.

På eftermiddagen i dag välte en av dem när vi var där, halkade på en bit mango, sköldpaddornas motsvarighet till bananskal. Jag antar att den hade lyckats vända tillbaka sig själv till sist, men den såg så sorglig ut där den låg och sprattlade att jag klev över muren och vände tillbaka den. Tog ingen bild dock, tyckte det kändes taskigt när den befann sig i en så utsatt position.

Fel kille

Ju mer jag tänker på det, desto mer ångrar jag hur positiv jag till stora delar var till Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs” i min recension i UNT.

Som biografi över personen Jobs är den välskriven, men allt fler av dem som sitter på djup kunskap om Apple som företag vittnar om hur illa boken skildrar bolagets filosofi. Isaacson verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av att försöka förstå vad det är med Apple, och den prägel Jobs satte på företaget, som möjliggjort den remarkabla resa bolaget gjort de senaste 15 åren, när de gått från att vara blott månader från konkurs till att vara världens nu i särklass högst värderade företag, med en skattkista på över 700 miljarder kronor i buffert.

Senast ut i raden att skriva om problemen är John Gruber, som i en lång text kritiserar boken på flera avgörande punkter. En sak han kritiserar var jag delvis inne på själv i min recension, Isaacson verkar så mån om att framstå som självständig från sitt intervjuobjekt samt rädd för att falla för Steve Jobs väldokumenterade ”reality distortion field”, att han helt enkelt väljer att inte tro på mycket av det han säger, utan i stället lyfter fram vad andra har att säga i vissa avgörande frågor.

Det hade inte behövt vara ett problem om Isaacson varit insatt i ämnet han skriver om, men när det handlar om datorteknologi i allmänhet och historien om hur Mac OS X växte fram i synnerhet – grunden för Apples framgångar med iPhone och iPad i dag – är det tyvärr uppenbart att han inte är kunnig och heller inte bryr sig så mycket om att försöka lära sig.

Röster har höjts för att Isaacson med tiden borde skänka det stora råmaterialet från intervjuerna med Jobs till forskarvärlden, och tveklöst vore det en välgärning. Den stora boken om Apple och Steve Jobs väntar fortfarande på att bli skriven.

Och på tal om kritik av Walter Isaacsons bok – missa inte John Siracusas dissekering ”The wrong guy” i podcasten ”Hypercritical”.

Ny kunskap

Dag fem.

Rutinerna börjar sätta sig, och Tage har badat så mycket att det i dag på eftermiddagen faktiskt tog stopp, han ville inte mer, drog med mig till receptionen i stället där jag fick sitta och titta på medan han sprang nedför en rullstolsramp gång på gång på gång på gång. Han är rätt vass på det nu, rullstolsramper.

Han har också lärt sig lite nya ord. Han går exempelvis runt och pekar på hotellets tyska ägare och säger tanten! varje gång han får en chans. Kanske tur att hennes svenska är obefintlig.

Sanden mellan tårna

En av de tre restaurangerna på vårt hotell har ett sandgolv. Alltså tog vi med Tages hink och spade när vi gick dit för att äta middag i dag. När han tröttnade på att sitta var det bara att lyfta ner honom, så var han upptagen med att gräva medan vi för en gångs skull fick äta upp i lugn och ro.

Värt resekostnaden bara det.

Semesterschema

Frukost, insmörjning, bad i timmarna två, fajt för att få upp Tage ur vattnet, klädombyte på rummet, lunch, sovtajm för Tage (eventuellt också hans föräldrar, ny insmörjning, bad i timmarna två (inkluderar halvtimmes motionssim för mig), ny fajt för att få upp Tage ur vattnet, ombyte och häng på hotellrummet, middag på buffé- eller strandrestaurangen, välling för delar av familjen endera i vagnen utomhus eller i sängen på hotellrummet, sovning för Tage och surf- och arbetsstund för mig och Johanna.

Och så börjar vi från början igen i morgon.

Simhud mellan tårna

Dag nummer två har börjat, vi hängde på stranden i morse, tidvattnet drog sig hela tiden längre utåt, jag försökte förklara för Tage varför stranden blev bredare och bredare, men något säger mig att förklaringen gick över hans huvud.

Något som han inte kunde missförstå var dock nu ska vi gå upp Tage, sällan har han väl blivit så förbannad. Så fort han kommit upp till hotellet ljusnade dock humöret när han såg poolen, och sprang genast och hoppade i. Sällan har jag sett honom så förvånad som strax därefter, när han upptäckte att han inte kunde ”simma” utan sina armflytdon. Han sjönk som en sten tills hans pappa kom i för att hämta upp honom från botten. Det fick honom dock inte att tappa modet, efter att armpuffarna kommit på plats plaskade han runt i en timme innan han till sist accepterade uppklivning.

Det är väl det den här semestern kommer att handla om för mig och Johanna antar jag. Badvakteri.