december 2011 - Sida 3 av 4

Tillbaka till medeltiden

I september skrev jag ett inlägg om e-bokens framtid och de förhandlingar som pågår mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten framöver. Ett rent ut sagt genomidiotiskt förslag som ibland förts fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren ”återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu läser jag i dagens Sydsvenskan att det är exakt den linje som Svenska Förläggareföreningen förespråkar. Ja men vad oväntat.

Soundtrack of my novel #10: Against all odds (Take a look at me now)

I dag är det inte bara Nobeldagen, utan också den dag då ”Vi har redan sagt hej då” inleds, även om året i boken är 2009. Romanens ”första” kapitel, som har nummer sex, startar med att Filip står och väntar på Iris för deras första dejt några minuter i sju på kvällen just den 10 december. Platsen är tunnelbaneuppgången på Sankt Eriksplan, och fiket de går till är Bönor och blad en bit upp på Sankt Eriksgatan i riktning mot Karlbergsvägen. Varken tunnelbanestationen han väntar vid eller cafét där Iris berättar sin historia är namngiven i romanen, men det var de platserna jag föreställde mig när jag skrev.

Okej, inget av det här hör egentligen inte till saken, jag ville bara nämna att i dag är en speciell dag.

Hur som helst, i dag står min vån Josefine Hådell för låtbidraget. Josefine har en väldigt sällan uppdaterad blogg – men när det väl skrivs något är det alltid fint – och twittrar också alltför sällan under namnet @joseping. Hon är även en tredjedel av Maktministeriet, där även Fredrik Wass och Julia Skott som redan bidragit till låtkalendern återfinns. Det finns därtill rykten som gör gällande att Filips vapendragare Amanda i ”Vi har redan sagt hej då” är baserad på Josefine, men i det finns ingen sanning, faktum är att jag inte ens kände Josefine när jag skrev det kapitel i vilket Amanda första gången dyker upp.

Josefine har valt låten ”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service.

Josefines motivering:

Den här låten tänker jag illustrerar hur det är att, av dumhet, feghet, passivitet eller något annat, låta något fint glida en ur händerna. Den handlar om ögonblicket när man inser vad man just missat och det efterföljande, desperata försöket att få det tillbaka. Helt enkelt, känslan av att inse något viktigt när det precis är lite, lite för sent.

Valet av Postal Services version är, förutom att den är bra, också en liten vink till romanförfattarens svaghet för musik av mer elektroniskt slag.

Eftersom det inte finns någon video till Postal Services version, bjuder jag på lite Youtubegodis från 80-talet med Phil Collins originalversion i stället.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)

Soundtrack of my novel #9: It’s only you

Bidrag nummer nio i låtkalendern levereras av läraren Linda Odén, som också driver bokbloggen Enligt O och på Twitter heter @LindaOde. Linda har själv en kalender i sin blogg där hon intervjuar en bokrelaterad person per dag, och en av dem som hon intervjuat är jag, så håll utkik efter mina svar. Känner jag mig själv rätt lär jag väl länka härifrån också, uppmärksamhetstörstande som jag är.

Lindas bidrag till låtkalendern är ”It’s only you” av Salem Al Fakir, en låt från hans första album från 2007. Jag hade inte någon direkt relation till Al Fakir vid den tiden, men har lyssnat mycket på honom det senaste året. Faktum är att det till stora delar beror på att hans ”Keep on walking” spelades i taxin på väg till sjukhuset när vattnet hade gått och Tage skulle födas, något som Johanna överhuvudtaget inte minns men som är ett av mina starkaste minnen från den där tisdagseftermiddagen i mars när allt började. Jag har inte kunnat släppa honom sedan dess. Al Fakir alltså. Eller ja, inte Tage heller för den delen.

Lindas motivering:

Suedes ”Animal nitrate” finns ju redan med i boken, annars hade den passat bra. Jag väljer i stället ”It’s only you” av Salem Al Fakir, som känns som en lagom deppig låt som passar stämningen i boken. Filips första riktiga kärlek är allt han kan tänka på, men en glad kärlekslåt hade inte passat. Jag sökte i stället efter en lite mer nedtonad låt. Det finns ju en part II av Salem Al Fakirs sång också, men någon part II blir det väl inte för Filip och Iris?!

Det finns ett svar på den frågan, och det är ett svar som jag inte tror att någon skulle bli riktigt klok på om jag gav det nu. Men om ett år, ja, då är jag förhoppningsvis klar med något för mig väldigt annorlunda som besvarar just det.

Soundtrack of my novel #8: The end of a love affair

Dagens bidrag till låtkalendern kommer från Peter Fröberg Idling, som inte bara är rosad författare till ”Pol Pots leende” utan också är den person som vid sidan om min hustru vet absolut mest om mig. Frågan är till och med om han inte vet mer, eftersom vår vänskap går tillbaka ända till 1996, då vi var redaktörer för våra respektive studentnationers tidningar i Uppsala. Faktum är att jag tror att helgen som gick markerar 15-årsjubileet för när vi blev vänner på riktigt, då det var under ett osedvanligt blött veckoslut i början av december 1996 då vi förirrat oss till Lund som vi blev som ler och långhalm. Därefter har det rullat på, och på de ställen i mina romaner där det finns ekon av verkligheten är risken/chansen rätt stor att Peter befunnit sig vid min sida. Peter är för övrigt personen som, redan flera år innan jag började skriva den, döpte min första roman till ”Dannyboy & kärleken”, möjligen var det också så att han var den förste som kallade mig Dannyboy, men det låter jag vara osagt.

Hur som helst.

Peters bidrag till låtkalendern är ”The end of a love affair” av Stina Nordenstam. Även denna låt är precis som gårdagens synnerligen välvald utan att han kanske anat det (även om han mycket väl vet att jag gillar Stina Nordenstam). För precis som det i går fanns en del ekon av Annika Norlin i ”Vi har redan sagt hej då”, så finns det ännu mer Stina Nordenstam, även om det aldrig skrivs ut. Faktum är att hela romanen föddes ur en tanke som började gro i mig efter att ha lyssnat väldigt intensivt på Nordenstams låt ”Sharon & Hope” under en period.

So very Dannyboy, tänkte jag när jag blev tillfrågad att bidra med en låt till den här julkalendern. Och fylldes därefter av en lekfull entusiasm inför uppdraget. Men när jag väl började rannsaka mig själv, min läsning av romanen och min musiksamling tog det stopp. Jag insåg att jag inte alls sammankopplar läsning och musik. Att reducera en roman till en låt tycks mig omöjligt, eftersom den förra rymmer så mycket mer och är så mycket mer komplex än den senare. Så jag fick helt enkelt använda soundtrack-metaforen som en klivsten över till filmens värld och föreställa mig ”Vi har redan sagt hej då” som en film. Och, frågade jag mig, vilken musik skulle jag vilja höra när eftertexterna börjar rulla? Det vore kanske mer i tiden med något som helt bryter av mot slutscenen i den av nyårsfyrverkerier upplysta tunnelbanevagnen, men jag skulle ändå anse Stina Nordenstams ”The end of a love affair” vara en helt adekvat ljudfond när jag sedan sitter där i mörkret, uppfylld av vad jag just har upplevt.

För övrigt finns det nog få saker jag önskar så hett när det gäller mitt författande som att det han skriver i slutet av motiveringen någon gång blir sant.

Soundtrack of my novel #7: Long lost penpal

Det sjunde bidraget till låtkalendern kommer från Jessica Andersin. Hon är finlandssvensk, bloggar om böcker på Bokbabbel, jobbar till vardags i bokhandel i Helsingfors samt går på Twitter under namnet @jeslunds. Vi har träffats en gång, dock vare sig i Stockholm eller Helsingfors, utan på barncafét Onkel Albert i Berlin där vi hade stämt träff i våras (ja, det var vi som hade valt ställe, inte Jessica och hennes sambo som var där på semester).

Som bidrag till låtkalendern har hon valt en av Hello Saferides allra första låtar, nämligen ”Long lost penpal”. Jag tycker att det är ett passande val eftersom det finns lite Annika Norlin i ”Vi har redan sagt hej då”, visserligen inte Hello Saferide, men Säkert-frasen kommer bara leda till något ont återkommer i lite olika variationer flera gånger i romanen.

Jessicas motivering:

Jag tänker mig att Iris lyssnar på Hello Saferides låt ”Long lost penpal” en hel del. Lite sådär omedvetet, den skulle inte nå upp på hennes Topp 10 eller ens Topp 20-lista, men ifall man hade tagit sig en närmare titt på hennes playlists i iTunes hade man upptäckt att den faktiskt finns med på de flesta. Och det är inte så konstigt egentligen, för den (låten) är fin. Småmelankolisk och fin.

Blast from the past

Här jobbar man hårt på att göra en 24-delars kalender vars syfte är att lägga roman nummer två till handlingarna, och så visar det sig att det fortfarande finns lite liv i ettan. Kul!

Soundtrack of my novel #6: If I were a boy

Det sjätte bidraget till låtkalendern för ”Vi har redan sagt hej då” kommer från Malin Nordlund som driver bloggen Malins bokblogg. Malin har valt ”If I were a boy” av Beyoncé och låten är tillägnad romanens kvinnliga huvudperson Iris.

När Beyoncés låt ”If I were a boy” kom ut hade en av mina bästa vänner en situation som påminner om den Iris har i ”Vi har redan sagt hej då”. Hon träffade en kille som det klickade med, men han strulade hela tiden till det för dem. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle satsa på dem, om han var redo för en seriös relation och så vidare. Hon väntade hela tiden tålmodigt eftersom hon så klart var kär, och hon kunde helt enkelt inte släppa honom. Någonstans trodde och hoppades hon hela tiden på att han skulle våga satsa, att det skulle bli de två.

Men till slut orkade hon inte mer. Hon var tvungen att ta ett riktigt jobbigt beslut och bryta all kontakt dem emellan tills känslorna svalnat. När hon till slut nådde den här vändpunkten sa hon till mig att texten i Beyoncés låt faktiskt stärkte henne i sitt beslut. Hon lyssnade mycket på den och kunde identifiera sig med texten. Jag tänkte faktiskt en del på min vän när jag läste din bok, och när Iris känner att nu får det vara nog – då passar slutraderna i Beyoncés låt så väl ihop med hur jag tror att hon tänker. Det går bara att vänta så pass länge.

48 timmar Bryssel (2)

Jag åkte som sagt till Belgien i helgen för att hälsa på Jocke och Fanny. Jag tog några bilder.

Soundtrack of my novel #5: Nineteen

Att Fredrik Wass är svag för den kanadensiska tvillingduon Tegan and Sara kommer inte som någon överraskning om man har följt hans privata blogg Kajen ett tag. Jag skulle tro att den låt som är dagens bidrag i låtkalendern, ”Nineteen”, har bäddats in som Youtubeklipp där både en och två gånger.

Till vardags är Fredrik en av landets mer tongivande skribenter inom sociala medier-området, han driver bloggen Bisonblog och heter också @bisonblog på Twitter. Han har även en förkärlek för San Francisco, dit jag och Johanna reste för att hälsa på honom våren 2009 när han bodde där, något som bland annat resulterade i den här videon, som gör mig både tårögd och full i skratt varje gång jag ser den.

Just ja, en grej till. Fredrik intervjuade mig faktiskt om ”Vi har redan sagt hej då”, relationer och livet förra hösten, ett samtal som Fredrik själv kallade den viktigaste författarintervjun det här året. Kolla in för lite fördjupad kunskap!

Fredriks motivering:

För mig handlar ”Nineteen” om de blinda känslorna i ett nytt möte. När någon tar plats i ditt mentala liv över en natt och allt förändras. Känslan av vemod och saknad trots att ni precis träffats. Men också att vara på väg bort innan ni ens fick en chans. Det som var stort och starkt visade sig bräckligt och skört. Bitterljuvt.

Bokstavligt tolkat kan man tänka att låten handlar om när man var nitton år och stormande kärlek dominerade ens känsloliv. Bildligt talat handlar den kanske om den där nittonåringen som lever kvar inuti en själv, oavsett ålder. Hur man kan vara nitton om och om igen.

Jag har länge haft ”Nineteen” som en favoritlåt och jag tycker att den passar att illustrera ”Vi har redan sagt hej då” genom sättet som Filip hela tiden avbryter relationer innan de hinner brännas, men ändå fortsätter sökandet. Hur han är på väg bort redan från början, men trots allt står redo att försöka igen. Att känna något igen, även om han inte är förmögen att förvalta eller ens släppa fram känslorna på riktigt.

Soundtrack of my novel #4: It’s all been done

Fjärde person ut i låtkalenderstafetten för ”Vi har redan sagt hej då” är journalisten och redaktören och bloggaren och twittraren Julia Skott. Hon bjuder på lite toner från 90-talet genom låten ”It’s all been done” av Barenaked Ladies.

Julias motivering:

Det kändes nästan genast som en given låt till bokens soundtrack, kanske till och med lite väl övertydlig. It’s all been done before, liksom. Jag har gjort det här förut, du har gjort det här förut, vi har gjort det här förut.

Men om jag gör såhär, om du gör såhär, vad händer då? Om jag försöker?

Lite uttråkad, lite frustrerad, lite desperat.

Det var roligare förr.

Här kan man se videon, som av trist upphovsrättsanledning inte får bäddas in på externa sajter.

Soundtrack of my novel #3: Dom vet ingenting om oss

Tredje person ut i låtkalendern är skribenten Jessica Johansson, som driver bokbloggen Ord och inga visor och även finns på Twitter under samma namn. Låten som hon valt är ”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother. Eller egentligen är det väl Pengabrorsan som har gjort den, det var ju så han kallade sig när han gav ut sitt svenskspråkiga album, den gode Anders Wendin.

Jessicas motivering:

Precis som ”Vi har redan sagt hej då”, så känns ”Dom vet ingenting om oss” väldigt nutida. Jag vet egentligen inte varför låten känns så, vilket förstås inte låter särskilt bra i en sådan här motivering men jag råder alla till att lyssna på den och se om ni känner samma sak.

Jag tycker också att låten reflekterar kring samma ämnen som romanen. Sångaren och den han sjunger om befinner sig i en bubbla och struntar i vad alla andra tycker. Det är fint, precis som att ”Vi har aldrig sagt hej då” är en fin roman. Svårare än så behöver det
nog inte vara.

Bonuslåt: Tom Waits – ”Long way home” (en låt om att vara ensam, och om att inte vara ensam. Den passar också fint till romanens tema).

Och just det ja – Jessica låter hälsa att hon söker nya skribentjobb efter årsskiftet. Så se det här inte bara som ett inlägg i låtkalendern, utan också som en jobbannons!

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)

48 timmar Bryssel (1)

Jag kommer på mig själv med att vilja be om ursäkt på tyska. Jag stöter in i någon och ett schuldigung undslipper mig per automatik innan jag kommer på var jag är, att det kanske fortfarande är ett öppet sår att prata tyska i Bryssel, jag har för dålig koll på vad som försiggick här under kriget, vet bara att Belgien var ockuperat.

Hade ställt klockan på kvart över tre, men redan fem över vaknade jag och steg upp, så stor skillnad från halv fem-fem då jag vanligen brukar gå upp för att göra välling åt Tage var det ju inte. Jag cyklade upp till Centralen, tog flygbussen mot Skavsta, åttio minuter landsväg i totalt mörker men kunde omöjligt somna, satt och inbillade mig att föraren skulle somna vid ratten och att vi skulle köra i diket. Flyget lyfte kvart i sju, landning i Bryssel ett par timmar senare, ny flygbuss in mot staden och lite strulande nere i tunnelbanan som mitt besök till ära var belagd med strejk och bara gick med minimal trafik. Tog mig slutligen fram till EU-kommissionens högkvarter där Jocke mötte upp, han tog mig upp till de oändliga korridorerna för en titt. Såg inte Barosso dock.

Efter lunchen har jag promenerat längs turiststråken, den kissande ynglingen Manneken Pis var klädd i någon sorts byggjobbaroutfit vilket jag tyckte var lite sött, enligt Wikipedia är det tydligen vanligt att han då och då spexas till vid högtidliga tillfällen, kanske hade det med strejken att göra, det pratades om national demonstration day i högtalarsystemet i tunnelbanan. Började långsamt röra mig ner mot Jocke och Fannys hemkvarter vars placering jag hade fått utritat på en karta vilket kändes retro så här i Google Maps-tider, men som den gamla orienterare jag är brukar jag försöka undvika att använda gps:en så långt det är möjligt så det kändes ärligt talat rätt skönt.

Jag ser för övrigt Tage i varje pojke i tvåårsåldern jag möter på gatan. Jag saknar honom så det gör ont trots att det bara gått 14 timmar sedan jag stängde ytterdörren och smög iväg i den arla gryningen.

Slumpens krafter visade sig när jag ett par kilometer från deras hem plötsligt stod öga mot öga med Fanny på gatan, hon hade begett sig ut för att köpa en väggkrok och jag skrämde henne halvt från vettet när jag utbrast Men hej! rakt i ansiktet på henne. Då jag inte kände mig färdigturistad fortsatte jag efter några minuters samtal iväg på vidare äventyr. Nu sitter jag på ett café på Chaussée d’Ixelles och dricker en Hoegaarden. I kväll ska Jocke ta med mig ut på restaurang, han har bokat bord någonstans klockan åtta.

Om jag inte har tvärdäckat i deras soffa vid det laget.