december 2011 - Sida 2 av 4

Soundtrack of our novel #20: Det kanske kommer en förändring

I dag står Isabelle Ståhl för bidraget till låtkalendern. Isabelle har trots sina blott 23 år ett cv som jag skulle ha dödat för vid samma ålder, ärligt talat är jag nog fortfarande avis när jag tänker efter. Hon är litteraturredaktör för Nöjesguiden, skriver regelbundet krönikor i Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad och Norra Skåne, medverkar då och då i P1 och skriver för en herrans massa andra tidningar på frilansbasis. Utöver det är hon lärare på Skrivarakademin och pluggar filosofi på C-nivå. Dessutom driver hon en egen blogg och twittrar.

Puh.

Ja, plus att hon har valt en låt då. ”Det kanske kommer en förändring” av Kent, en b-sida till singeln ”Generation ex” från 2008.

Isabelles motivering:

Det finns en särskild slags melankoli som man bara kan drabbas av i tunnelbanevagnar och längs motorvägar vid ikeakulisser när det regnar och man kommer ihåg.

Jag påmindes om Kentlåten ”Det kanske kommer en förändring” när jag läste ”Vi har redan sagt hej då”, kanske för att den har samma sorts vardagliga melankoli, något trasigt och rådvillt, fantomsmärtor som man blivit så van vid att man inte minns hur det var att leva utan dem.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, Gadgette, Fashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
”The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
”Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
”Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
”The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)

Leda till något ont

Jag älskar att det har dykt upp alternativa förslag på bidrag till låtkalendern, här har bloggen Anko vurmar slagit ett slag för att Säkerts ”Det kommer bara leda till något ont” borde återfinnas i listan. Och det kan jag ju som jag tidigare har nämnt hålla med om, eftersom det är en låt som ligger som ett sorts grundfundament för hela romanen.

Hur som helst – kul! Fler förslag mottages gärna.

Soundtrack of my novel #19: The 2 of us

Till skillnad från i min första roman ”Dannyboy & kärleken” innehåller inte ”Vi har redan sagt hej då” särskilt mycket musik, det finns få referenser till låtar, artister eller konserter. I en episod reflekterar dock huvudpersonen Filip kring en intervju han nyligen gjort med Suedes sångare Brett Anderson där denne nämnt den förvåning han känt när han en dag insett att han faktiskt var lycklig, något han aldrig trott skulle inträffa. Något senare leder minnet av intervjun till att Filip minns hur han och en kompis när de gick på gymnasiet drömt om att vara just Brett Anderson, hur de längtat till Londons nattgator där livet ständigt pågick, långt bort från den stillasittande småstadstillvaron de själva befinner sig i.

Mattias Dahlström, till vardags musikkritiker på Dagens Nyheter, filmkritiker på Helsingborgs Dagblad och redaktör för Filminstitutets engelskspråkiga tidning Swedish Film, har tagit fasta på Suedespåret när han har valt bidrag till låtkalendern. Mattias, som i den här bloggen ofta gått under namnet DN-Mattias efter våra år tillsammans som schlagerutsända världen över, har valt ut ”The 2 of us” från Suedes mest bombastiska, dramatiska och i mina ögon bästa album ”Dog man star”.

Mattias motivering:

Uppenbart val? Ja, kanske det. Filip funderar ju en hel del kring en Brett Anderson-intervju i ett kapitel av ”Vi har redan sagt hej då”. Men, hej, då får jag väl vara den som slår in öppna dörrar.

Mycket av det jag förknippar med Suede förknippar jag också med ”Vi har redan sagt hej då”. 90-talet inte minst, som både i ”Dannyboy & kärleken” och ”Vi har redan sagt hej då” har ett slags bitterljuvt nostalgiskt skimmer kring sig. Decenniet då allt till synes var enklare och roligare. Inte minst man själv. Jag försöker motarbeta de där känslorna så gott det går, jag hade fram till i dag när jag satte mig ned för att välja en låt till kalendern över huvud taget inte lyssnat på Suede, eller något annat ur den så kallade brittpopvågen, på säkert tio år. Jag vill vidare, jag vill tro att saker blir om inte bättre så i alla fall annorlunda (och att det kanske i sig är bättre). Inte minst tycker jag det är en grundregel som musikkritiker att hela tiden sträva framåt.

Samtidigt så visade en snabb Spotifylyssning att jag kunde hela ”The 2 of us”, vartenda ord, varenda storslagen, på gränsen till pompös, ton, utantill. Fortfarande.

En slags ständigt undanglidande urbanitet tänker jag också på, där man snor runt mellan barer och fester och allt är bara, både fysiska och mentala, avstånd. ”I heard you call from across the city”, som Brett sjunger. Följt av någon slags självömkan – eller bara självinsikt? – när baren stängt, den alldeles för dyra taxin kört en hem och man till slut bara har sina egna tankar som sällskap: ”Lying in my bed, watching my mistakes”.

Men allra mest tänker jag på längtan efter att det ska bli ”The 2 of us”, trots alla de där tvivlen man har inom sig. Jag tänker på hoppet om något större. Och rädslan för något större. Allt det där som genomsyrar både Suedes första två album och ”Vi har redan sagt hej då”.

Förbannat fin och träffande motivering om ni frågar mig.

Soundtrack of my novel #18: Indestructible

Fjärde advent! Och officiellt inne på sista låtkalenderveckan, med sju bidrag kvar till julafton. Denna ljuständardag står Ingrid Olsson för låtvalet. Ingrid är prisad barn- och ungdomsförfattare och hennes senaste bok ”Jag vill bara att du gillar mig” kom tidigare i höstas och handlar om tio personer som befinner sig i samma rum under en och samma tidpunkt, ett klassrum i en gymnasieskola.

Värt att notera: Ingrid är två år yngre än vad jag är, och har ändå hunnit ge ut tio romaner. Sätter ju hela det här ”skapa en låtkalender för att till sist lyckas ta sig förbi roman nummer två”-ojandet från mig i ett lite annat perspektiv.

Ingrid Olssons bidrag är ”Indestructible” av Robyn.

Ingrids motivering:

För mig finns den största dramatiken i det lilla. De små ögonblicken som sker inom människor och mellan människor. Det är sånt jag gillar att skriva om och det sånt jag gillar att läsa. Och jag gillade verkligen ”Vi har redan sagt hej då”! Det är just en roman om det lilla som är så stort. En stor liten roman om kärlekens oro. Kärleken är enkel och fantastisk men tvåsamheten knepig.

Jag är inte säker på att huvudpersonen Filip kommer att gilla det, men jag tänker ge honom låten ”Indestructible” med Robyn. En peplåt, en spark i baken. Kom loss nu för fan! Det gör han ju till slut men det är på tunnelbanan, nyårsnattens tolvslag på fyllan. Och det är försent. Han har tvekat sönder något som skulle ha kunnat bli något fint. Det gillar jag. Lyckliga slut finns bara i Hollywood. Förlåt Filip, men hurra för slutet.

Soundtrack of my novel #17: Dancing with myself

I dag riktar vi åter blickarna österut i låtkalendern, den här gången till Åland och Liz Lindvall som är reporter på Ålandstidningen och bloggar på XIT, som tidigare var en åländsk nöjestidning på papper men numera enbart är en nättidning. Just nu är även Liz aktuell med boken ”Livet i Mariehamn”. Låten hon har valt är ”Dancing with myself” i Nouvelle Vagues version.

Liz motivering:

Ljudet av skramlade vinglas ute i en stökig bar är det som inleder Nouvelle Vagues låt ”Dancing with myself”. Samma ljud som jag hör i mitt huvud mellan raderna i Daniel Åbergs bok ” Vi har redan sagt hej då”. Det är ljudet av trängsel vid baren en fredagsnatt med dånande musik i öronen, höga hus med lägenheter där ingen känner varandra och en taxi hem genom ett dimmigt Stockholm alldeles för sent. Men det är också ljudet av blyga hej, förväntan, jakten på kärlek, väntan på sms som aldrig kommer och en krossande besvikelse. En ensamhet, som känns som störst tillsammans med andra människor. När låten sedan sätter igång breder sig en kaxighet ut över boken i min hand. Musiken känns lättsam, glad och cool, precis som jag upplever att huvudpersonen Filip känner sig de dagar han lyckas övertala sig själv att det går lika bra att dansa med sig själv. Det finns också en nonchalans i låtens titel som passar honom så bra. Och där bakom låtens glättighet lurar en tomhet som också Filip upplever, ensam i duschen i undran vad han fan håller på med.

Affischnamn

Alltså det här med att Benny Andersson i dag gick vidare i sitt tonårstrots mot måndagens beslut att bygga om Slussen och nu vill att han plockas bort som affischnamn för Stockholm på Arlanda är ju bara för konstigt.

En annan grej som är konstig är att ingen reporter som intervjuat honom i det här ämnet ens verkar ha kommit på tanken att säga Men vänta nu Benny, det här du påstår med en papegojas envishet om att det nu ska byggas en motorväg rakt genom stan, det är ju rent trams.

Det rör sig alltså i verkligheten om en cirka 150 meter lång bro mellan Södermalm och Gamla stan, en bro som förutom bil- och bussfiler även innehåller promenad- samt cykelfält i båda riktningarna. Inget annat.

Du får gärna tycka att det inte är en bra idé att bygga en sådan bro om du vill, men försök inte demonisera något du ogillar genom att ljuga folk rakt i ansiktet genom att hävda att det är en motorväg.

Soundtrack of my novel #16: The blower’s daughter

Fredagar är veckans stora filmdag. Vad passar då bättre än att låta den eminenta filmkritikern Emma Gray Munthe stå för dagens bidrag?

Emma har valt ”The blower’s daughter” av Damien Rice till min låtkalender, och motiveringen följer nedan. Först vill jag dock nämna att Emma driver bloggen Shoot me while I’m happy, vanligen twittrar som @GrayMunthe men nu i dagarna är en av dem som twittrar på Stadsmissionens projekt Betalvägg för hemlösa, där man till en kostnad av 25 kronor får tillgång till twitterkontot @betalvaggen. Ett hedervärt projekt väl värt att stödja.

Emmas motivering:

För mig är det Damien Rice ”The blower’s daughter” som sammanfattar ”Vi har redan sagt hej då”. Det av några olika anledningar:

1) Jag har själv haft den som bakgrundsmusik på väg ut ur ett uselt förhållande/på väg in i ett annat, bättre/dumpad på julafton/ensam med BiB-hjärtesorg/självömkan.

2) Den är med i fantastiska ”Closer” (se om ni inte redan gjort det!) och jag minns en ungefärlig ordväxling om just den i min och Orvar Säfströms recension i ”Filmkrönikan”. Orvar gav filmen en tvåa med motiveringen att huvudkaraktärerna hade ickeproblem och var banala. Jag kontrade med ett förvånat “Men människor ÄR ju banala?!” och gav filmen en femma. För så är det ju. Vi larmar och gör oss till, skapar problem och ickeproblem, gråter, glömmer, börjar om och larmar och gör oss till igen.

And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her skies

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

And so it is
Just like you said it should be
We’ll both forget the breeze
Most of the time
And so it is
The colder water
The blower’s daughter
The pupil in denial

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

Did I say that I loathe you?
Did I say that I want to
Leave it all behind?

I can’t take my mind off you
I can’t take my mind…

’Til I find somebody new

Soundtrack of my novel #15: Creep

Till dagens bidrag till låtkalendern vänder vi åter blickarna mot vårt grannland i öster, och låter Jeanette ”Peppe” Öhman motivera varför ”Creep” av Radiohead är en låt som sammanfattar min roman. Peppe var till nyligen chefredaktör på den finlandssvenska populärkulturtidningen Papper, som sorgligt nog utkom med sitt allra sista nummer för några veckor sedan. Hon twittrar under det något svårstavade namnet @peppepeppepeppe, bokdebuterade tidigare i år med den fina föräldraboken ”Livet & barnet”, har den privata bloggen Livet & Helsingfors och driver även en blogg om föräldraskap hos Hufvudstadsbladet.

Peppes motivering:

Jag upplever ”Vi har redan sagt hej då” som melankolisk och lite bitterljuv. Stämningen i boken fick mig genast att tänka på Radioheads ”Creep”. Huvudpersonen Filip tycker ibland själv att han är en ganska otrevlig typ. Samtidigt som han så gärna vill vara tillsammans med Iris motarbetar han sig själv. ”Creep” gör mig lite vemodig och samtidigt lycklig.

Soundtrack of my novel #14: Don’t you (Forget about me)

I dag står författaren Sandra Gustafsson för bidraget till låtkalendern. Sandra har gett ut böckerna ”Maskrosungen” och ”Svedd”, har en blogg här och finns även på Twitter som @SandraG. Sandra har valt ”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds.

Sandras motivering:

Mitt låtval, och det kom blixtsnabbt, är Simple Minds ”Don’t you (Forget about me)”.

För mig handlade boken mycket om att göra avtryck, att finnas kvar även när man lämnat, eller kanske ännu mer: att vilja finnas kvar.

Även om ett uppbrott sker med buller och bång och skrik och tandagnissel, så vill vi ha kvar en plats, vi vill vara den som gjorde skillnad, som betydde mest och vi ska ha känts, upplevts och i och med det alltid bekräftas genom den personen vi lämnat eller blivit lämnad av: vi satte spår, vi har en plats och vi finns kvar.

”Don’t you forget about me
Will you stand above me
Look my way, never love me
—
Will you recognize me
Call my name
—
As you walk on by
Will you call my name
When you walk away

Oh, will you walk away
Will walk away
—
Don’t you forget about me”

Soundtrack of my novel #13: Go now

Luciadags! Vi har redan hunnit se Tage gå i sitt första luciatåg någonsin nu på morgonen – han var utklädd till pepparkaksgubbe.

Men det hör inte riktigt till det här inlägget.

Vad som hör hit är i stället låtkalendern, som i dag har hunnit fram till nummer tretton. Dagens bidrag kommer från Kerstin Ydrefors som driver bokbloggen Eli läser och skriver, och låten hon har valt är ”Go now” av The Moody Blues.

Kerstins motivering:

Jag har alltid varit svag för melankoli, i de flesta former det kan uttrycka sig.

”Vi har redan sagt hej då” tycker jag är lite melankoli i bokform, lite sorgligt, lite humor, ett lite annat sätt att se på världen.

Steget var för mig inte långt till att koppla ihop ”Vi har redan sagt hej då” med The Moody Blues, och vilken låt skulle passa bättre än ”Go now”? När jag läste scenen i tunnelbanan kunde jag höra ”Go now” i bakhuvudet och ledsamheten kramade verkligen om mitt hjärta. Det finns både sorg och hopp och en hel del tveksamhet i ”Go now” och det tycker jag finns i ”Vi har redan sagt hej då” också, men kanske framförallt finns det så mycket känslor att dyka ner i, förundras över, vara glad åt och sörja över.

Soundtrack of my novel #12: Cheek to cheek

I dag står min hustru Johanna för bidraget till låtkalendern, hon har valt ”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights. Efter att hon skickat motiveringen till mig i fredags utväxlades följande mejlkonversation:

Från: Daniel Åberg
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:00:46
Till: Johanna Ögren

Pysen! Vilken väldigt fin och samtidigt sorgsen motivering. Bu för hur det var i början. Love you

Från: Johanna Ögren
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:02:12
Till: Daniel Åberg

Fast nu är det inte så! Det är ju det viktiga.

Från: Daniel Åberg
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:12:14
Till: Johanna Ögren

Nej men ändå. Bu för hur jag var då (men hurra för hur VI är nu).

Från: Johanna Ögren
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:13:55
Till: Daniel Åberg

Du är ju alltid långsammare än jag, så.

Johannas motivering:

Jag är naturligtvis mycket stolt över min makes bok. Det är jag. Men jag ska inte heller sticka under stol med att det också är svår läsning. För jag VET det här med fiktion kontra verklighet etc, men det finns många drag av min man i den här romanen. Jag tror att det var mycket för min skull som han bytte namn på huvudpersonen, som hette Daniel i ett tidigt utkast jag läste. Daniel och Iris kom för nära Daniel och Johanna. Men det här vet jag faktiskt inte, för jag har aldrig frågat.

På originalutgåvan av boken är det jag och Daniel som syns på omslaget. Och Tage. Han är 15 veckor gammal och ligger i min mage. Jag har en röd peruk och hade det varit några år tidigare, hade jag inte behövt låtsas ha den där sorgsna minen.

År 2008 genade jag ofta över den lilla parken mellan Fredhäll och Kristinebergs t-bana. Jag som ALDRIG lyssnar på musik hade Sahara Hotnights på ständig repeat på min iPod. Och sorgen och ilskan gungade ikapp med orden.

Face to face, cheek to cheek
You hear the pounding beat
Don’t care what´s on my baby’s mind
Face to face, cheek to cheek
Let’s leave it just like this
Right after all is said and done

Kanske gjorde Iris detsamma.

Förutom att skriva motiveringar som ger mig ont i hjärtat så är Johanna grundare av Bokhora, Gadgette och driver den privata bloggen Fashionista. Hon är dessutom @jossibaloo på Twitter.

Soundtrack of my novel #11: Ride on

Dagens bidrag till låtkalendern kommer från finlandssvenske Mathias Rosenlund som är verksam som ungdomsarbetare, litteraturskribent och snart även debuterar som författare om allt går väl här i världen. Hans blogg heter Pärlgränden 8 och han twittrar under namnet @00mathias. Mathias har valt låten ”Ride on” av Christy Moore.

Mathias motivering:

Mitt val av Christy Moores ”Ride on” för den här låtkalendern kan vid första genomlyssningen verka lite udda. Den mest uppenbara diskrepansen är att ”Ride on” är en folklåt, en sång med rurala teman, medan Daniels roman är en utpräglat urban berättelse. Versraden ”Ride on, see you / I could never go with you no matter how I wanted to” ger dock uttryck för en rotlöshet som jag tycker att också finns i huvudpersonen Filip i ”Vi har redan sagt hej då”. Det som får mina tankar att vandra från boken till Christy Moores låt är den gemensamma grundtonen: det är en ton som är lite tragisk, lite sorgsen. Sinnesstämningen är svår att fånga, men ändå något att känna igen sig i. Filip har levt ett liv som har gjort att han helt enkelt inte kan anknyta till andra människor på ett djupare plan. Åtminstone inte innan det vackra slutet på boken.