Ja, som ni som surfar in här ser så är det lite upp och ner nu, med konstig blogroll till höger och dubbla sidospalter och andra mystifikationer. Det beror på att det är den tiden på året igen, då det gamla sjunges ut och jag dansar det nya in genom att bygga om sajten. Började så sakteliga i går kväll, stångade näsan blodig mot en transparens i det nya tema jag valt som är helt uppåt väggarna mysko, fortsätter väl stångas i kväll är det tänkt.
Hur som helst. Fram tills jag är färdig så kommer det gamla bygget att se lite halvmysko ut. Men sedan blir det fint, lite mer tillbaka till ursprunget av hela anrättningen.
Hittade på tal om inget annat ett fint klipp med skådisarna/musikerna Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitt där de sjunger ”What are you doing New Year’s Eve?” medelst ukulele, vilket ju även (i en annan version) var Morgans bidrag till låtkalendern förra veckan.
Vi besökte Sveriges nordligaste – och troligen också nyaste – bokhandel i går när vi åkte in till Kiruna. Utbudet var ur personlig synvinkel till belåtenhet. Johanna har skrivit mer utförligt om besöket hos Bokhora.
På vägen tillbaka, strax efter Svappavaara, var vi blott meter från att krocka med ett par älgar som rusade över vägen vilket var väldigt läskigt.
I dag är dagen då jag måste börja ta tag i mina återstående föräldrabokstexter om inte deadlinen ska köra helt i diket. Och eftersom Johannas föräldrar jobbar i dag måste jag dessutom ta tag i det NU när Tage tar sin lunchlur.
Och genast infaller den vanliga matt- och lojheten. Jag är fan inte skapt för skrivande.
Vi har åkt vidare till Vittangi nu. Tage åker spark med sin morfar och har fått en egen dator. Tillsammans med kassaapparaten han fick av farmor är den nog favoriten bland de nya prylarna.
Under hela december har det varje dag presenterats en ny låt till soundtracket till ”Vi har redan sagt hej då”, som i och med detta ska stängas igen, läggas till handlingarna och förpassas till arkivet – det finns ju nya böcker att skriva och andra ämnen att dryfta.
Betyder det här att jag aldrig kommer att skriva om roman #2 i den bloggen igen? Knappast. Men jag tänker i alla fall mentalt förpassa romanen till det förflutna, den finns som inbunden (nåväl åtminstone mjukband), e-bok, ljudbok och pocket. Cirkeln är sluten, formaten har ju tagit slut.
Jag kommer att sammanställa låtlistan och publicera den i sin helhet i mellandagarna, och i samband med det skriva lite mer om hur jag tycker att det blev. Men jag kan redan nu berätta att jag är oerhört nöjd med utfallet, och flera gånger under resans gång varit nära tårarna när jag läst de fina motiveringar som kommit in. De har betytt väldigt mycket för mig. Så alla ni som ställde upp – tack!
År 2006 var mitt liv som mest lik Filips tillvaro i ”Vi har redan sagt hej då”. Året före, månaderna innan min första roman ”Dannyboy & kärleken” skulle ges ut, hade jag på grund av att jag var en feg usling kraschat och därefter återigen kraschat något som kanske hade kunnat bli ett fint förhållande om jag hade vågat. På något sätt fick det där dubbelsveket mig att snurra in i en nedåtgående spiral där jag började rusa i motsatt riktning bara tillfälle gavs, så fort en relation brände till, så snar
Nej rättelse – så fort en relation började bli ljummen om jag ska vara ärlig.
Egentligen har jag väl ingen aning om det var det som var orsaken till att allt blev som det blev. Men det var i alla fall därefter det började på allvar.
Våren 2006 gavs The Concretes andra album ”In colour” ut. Det är deras mest kommersiella skiva och den ackompanjerades av påkostade videor och tanken var att de skulle bli stora på riktigt i England och inte bara kreddiga i indiekretsar. Bland puritaner sågs skivan som en sell out, men jag har alltid varit lite för kommersiell för mitt eget bästa och föll pladask. Och allra mest föll jag för albumets sista spår ”Song for the songs”.
Det är inte en låt som på något vis kännetecknar handlingen i ”Vi har redan sagt hej då”, till skillnad från mycket av min favoritmusik går den dessutom i dur och texten är rätt svår att få något grepp om, gränsar nästan till nonsens, vilket väl i och för sig mitt liv kanske var just då också men att hävda att de sakerna skulle ha ett samröre vore en rejäl efterhandskonstruktion.
Så varför då?
Jag minns en av de finaste scenerna från ”Cityakuten”. Seriens centralfigur Mark Greene är döende i cancer och vandrar för sista gången ut från County General där han möter John Carter vid ambulansinfarten. Han ger sin forne medicinstudent och numera kollega en avskedskram, fortsätter att gå men vänder sig tillbaka igen. ”Now you set the tone Carter”, säger Dr Greene innan han vandrar in i tv-historien. ”You set the tone”.
Mitt bidrag till låtkalendern är helt enkelt min favoritlåt från min favoritskiva från det år som verkligen inte var mitt favoritår. Men det var året som formade hur ”Vi har redan sagt hej då” skulle komma att bli.
Och ”Song for the songs” satte tonen.
——
He has a voice you can’t stop listening to
’cause it touches like a lover
Then the strings come in and ask you not to mind
As he says farewell to caroline
I loved a crazy man from mexico
Because he managed to get all
The questions wrong
But the daughter of a summer month in black
She got her heart broken really, really bad
Then there’s the couple with the marching band
The wife she really wanted out
And the horns were shining brighter than the lights
As she was pleading, then leaving for the night
Utan min vän Morgan Sturesson skulle ”Vi har redan sagt hej då” aldrig ha blivit av. Eller – det skulle den kanske på något sätt, någon gång, någonstans – men under de år då romanen skrevs var han tveklöst den som närmast daglig basis fick höra mig beklaga mig över tillvarons och relationernas förjävlighet och förgänglighet. Lägg därefter till faktumet att han en gång i tidernas begynnelse, eller åtminstone våren 2000, startade det handelsbolag tillsammans med mig som senare skulle transformeras till vårt lilla anspråkslösa bokförlag Sockerförlaget som även kom att bli romanens första hem, och ni har en person som varit en väldigt viktigt del i att färden nådde sitt mål.
Det är knappast en hemlighet att handlingen i ”Vi har redan sagt hej då” kulminerar på nyårsaftonens tolvslag. ”Jakten på det perfekta nyårsfirandet är till sitt väsen nästan identiskt med jakten på den perfekta partnern” resonerar huvudpersonen Filip strax innan han släpas från den ena nyårsfesten till den andra samtidigt som han helst vill vara med någon annan, någon annanstans.
På någon av de här festerna kanske någon fått för sig att slänga på en julskiva från föregående år med ommixade klassiker, så kanske ackompanjeras huvudpersonens tankar av att Ella Fitzgerald sjunger ”What are you doing New Year’s Eve?”.
——
Wonder whose arms will hold you good and tight
When it’s exactly twelve o’clock that night
Maybe it’s much too early in the game
Ah, but I thought I’d ask you just the same
What are you doing New Year’s Eve
Maybe I’m crazy to suppose
I’d ever be the one you chose
Out of a thousand invitations you’d receive
Ah, but in case I stand one little chance
Here comes the jackpot question in advance
What are you doing New Year’s Eve?
Jag träffade Eric Rosén en hel del under de år då jag skrev ”Vi har redan sagt hej då”. Det var mestadels på barer i Sofoområdet – Nada, Pet Sounds och andra små vattenhål i trakterna kring och på Skånegatan. Jag håller det som troligt att någon av de scener i romanen som utspelar sig i barmiljö tonsatts av Eric, han spelade ofta skivor främst på Nada och även om Filip i romanens fiktion endast en gång besöker Sofokvarteren (med ödesdigert resultat), så säger det inget om hur verkligheten såg ut.
Att han nu är med och lägger musik även på slutresultatet känns därför väldigt fint.
Det finns ett tillstånd Filip befinner sig i som träffar mig väldigt mycket, ett tillstånd jag befunnit mig i alldeles nyss, eller kanske i någon mån befinner mig i fortfarande. Det finns en inställning han har till hela kille-tjej-krogen-psykologin som också träffar mig väldigt tydligt i hur jag en gång upplevde det där. Dessutom återkommer Gullmarsplan som geografisk plats i såväl Filips fiktiva liv som i mitt verkliga som i låten som jag väljer.
Slår man ihop Alexis Weaks ”Farväl Gullmarsplan”, från precis det år då ”Vi har redan sagt hej då” utspelar sig, med precis de delar jag relaterar till i boken och dividerar med två, då hamnar man ungefär i den känsla jag får när jag läser romanen.
Vi har inlett helgfirandet med att åka tåg till Sandviken i går seneftermiddag, Tage höll låda i timmarna två.
Sedan vandrade vi från stationen genom ett vintervackert Sandviken hem till Tages farmor. Där höll han låda i ännu timmarna två innan han kraschlandade i farmors säng.
I dag är jag intervjuad hos bokbloggen Enligt O. Bland annat så dryftas en del intressanta saker om mitt tidigare samt kommande skrivande. Kolla in vetja!
PS. Linda Odén som driver Enligt O har även varit med i min låtkalender. DS.
Dan före dan före dan före dan! Det är årets mörkaste dag, vad passar då bättre med ett bidrag till låtkalendern som i mina ögon handlar om årets bästa svenska pop? Karin Berg, kommunikatör och strateg till yrket och även personen bakom Facebookgruppen Enbokcirkelföralla, står för valet – ”Satan i gatan” med Veronica Maggio.
Men vänta nu ett förbannat ögonblick säger alla de 20 som tidigare deltagit i den här låtkalendern i kör, det är ju mot reglerna!
Och ja, det är faktiskt sant, i mejlet jag skickade ut med förfrågningar om att delta skrev jag klart och tydligt att det bara fanns en regel – låten som skulle väljas fick vara utgiven senast 2009, eftersom det är då romanen utspelar sig. Och dagens låt (och albumet med samma namn) är inte ens från 2010, den är som jag nämnde inledningsvis från i år.
Så what the fuck? Jag gör helt enkelt ett undantag eftersom jag fick ont i magen när jag hörde Veronica Maggios skiva första gången i vintras, ont eftersom jag kände igen min roman så väl i det hon sjunger och för att jag tycker att det är förbannat bra. Faktum är att Karin till och med först valde en annan låt men skrev att hon egentligen hade velat välja Maggio, och att det var jag som då sa byt, ta henne, det blir perfekt!
Så skyll inte på någon annan än mig.
Karins motivering:
Jag älskar Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Nu är den gjord efter den tid då boken utspelar sig men den passar så fint till hela boken. Som om de är gjorda i samma mall. Skivan andas kärlek, sex och kärlekssorg. Eller snarare ilska efter att ha blivit dumpad som i låten ”Satan i gatan”, precis som Filip kände ett tag.
En annan av låtarna som också passar mycket bra till boken är ”Mitt hjärta blöder” som påminner mig mycket om Filip och hans förhållande till sin så kallade knullkompis. Hon har egentligen ett förhållande, men ligger med honom ändå och han utnyttjar henne, till viss del, när han inte vill vara ensam. Jag ser hela albumet ”Satan i Gatan” som ett soundtrack till ”Vi har redan sagt hejdå”. Ett soundtrack över Filips liv. Just då. Som om Veronica Maggio hade läst boken innan.
Jag kan för den delen inte låta bli att bjuda på en liten kuriositet gällande min egen relation (nåja) till Veronica Maggio. Jag intervjuade henne i samband med att hennes album ”Och vinnaren är …” släpptes våren 2008, och vi hade stämt träff vid Dala Deli i Vasastan. Jag och min kollega som skulle filma intervjun för vår webb-tv var på plats först och ställde oss för att vänta utanför. När hon kom några minuter senare sträckte jag fram min hand för att hälsa, men hon gav mig i stället en väldigt hjärtlig kram, vilket jag inte alls var beredd på. Min kollega följde då vårt exempel och initierade en omfamning, något hon inte alls var med på utan i stället bara sträckte fram sin hand, vilket skapade förvirring och en något underlig stämning inledningsvis.
Så vad låg bakom – min otroliga charm? Tyvärr inte. En bit in i intervjun visade det sig att hon hade misstagit mig för någon annan, hon trodde att vi hade träffats på en fest och redan var bekanta, därav omfamningen.
Vilket får mig att komma till slutsatsen att jag inte är den enda killen i dryga 30-årsåldern med rakad skalle i Stockholms innerstad som jobbar med media.
