Jag kan inte riktigt sluta älta det här med Steve Jobs.
I Walter Isaacsons officiella biografi om Applegrundaren – som släpps i USA den 24 oktober och som jag ska recensera för UNT så fort jag hunnit lägga vantarna på ett exemplar och plöja – beskrivs bland annat hur det kommer sig att Jobs alltid bar svart polotröja och jeans.
Det visar sig att han vid ett besök hos Sony i Japan i början av 80-talet – Jobs var besatt av Sony i början av sin karriär – fick vetskap om att den berömde modedesignern Issey Miyake hade formgivit en sorts arbetsuniform åt dem som arbetade på Sony. Jobs tyckte att det lät utmärkt och föreslog att Miyake skulle göra en uniform åt Apples anställda också, eftersom det skulle öka sammanhållningen på företaget. Väl hemma blev idén föga förvånande nedröstad av Apples anställda, men hos Jobs hade ett frö i stället såtts om att han kanske åtminstone borde ha en egen uniform. Han hade sett att Issey Miyake själv brukade bära en polotröja som Jobs gillade, och frågade om han inte kunde tillverka några åt honom.
Miyake skickade över ett hundratal, nog för att räcka en livstid. Resten är modehistoria.
Snurrig morgon. Tage fick för sig att gå upp 04.15, Johanna sprang till jobbet med min dator i väskan (vilket dock förde med sig det goda att jag fick anledning att dra igång min älskade gamla Powerbook) och jag lyckades med nöd och näppe få en väldigt tjurig son att ta sin tupplur tills jag skulle göra en hastigt bestämd telefonintervju för Internetworld.
Nu är dock ordningen återställd och jag borde väl gå och väcka barnet så att han inte sover bort hela dagen och pajar ännu en natts sömn. Det är så dubbelt det där, samtidigt som jag vet att jag verkligen borde ruska liv i honom är det ju också så obeskrivligt fridfullt att jag i detta nu tillåts ligga i sängen med datorn och bara vara.
Nåväl.
Fick för övrigt den här bilden skickad till mig från min pocketförläggare i går, tagen på Pocketshop på Centralen. Mer sådant!
Jag jobbar i dag. Sitter på kontoret och känner mig som en vanlig vuxen, dricker kaffe, lyssnar på Pallers och försöker få någon struktur på mitt första större jobb för Internetworld, en e-handelshistoria på totalt 8000 tecken.
Att det är söndag, att solen skiner höstigt vackert utanför fönstret och att jag var tvungen att vända hem igen för att hämta nyckeln när jag kom fram första gången kan vi ju försöka ignorera.
Vi är i Gästrikland, ettårskalas hos Tages kusin i Gävle i går, i dag häng i Sandviken och senare Gävle igen för vidare färd ned mot Stockholm i skydd av kvällens mörker.
Jag och Johanna har spenderat de Tagefria stunderna på förmiddagen – han har suttit klistrad vid sin farmor sedan halv sju i morse – med att äntligen gå till botten med problemen som fått min blogg att krascha vissa pc-användares datorer. Jag kollade ju på det där för någon månad sedan och trodde att problemen redan hade lösts eftersom jag inte hörde något mer i ärendet vare sig från min pappa eller Johannas mamma (som var de två jag visste hade problemen). Men efter att i går på ettårskalaset fått höra att min pappa löst problemet genom att helt enkelt sluta läsa min blogg, och sedan Johannas mamma löst problemet genom att byta webbläsare från Internet Explorer till Firefox, förstod jag att det var dags för en djupdykning – jag vill ju för guds skull inte få dåligt rykte bland alla Internet Explorer-lovers där ute.
Johanna, som besitter mest hjärnkapacitet av oss två i de här frågorna, lyckades till sist hitta boven i mitt drama. Det är på något sätt kopplingen till Facebook som drar igång ett script som låser datorn, och vi jobbar nu på att hitta en alternativ lösning – jag vill ju för guds skull inte bli av de Facebookgillningar jag lyckats dra ihop.
Men summa summarum: Alla ni pc-läsare som känt er mobbade – ni kan komma tillbaka, jag bits inte längre!
Eftersom jag är i det närmaste obildad inom poesins område och endast läst Tomas Tranströmer när jag pluggade litteraturvetenskap ska jag inte göra mig långrandig om årets nobelpristagare, men det här citatet från Olof Lagercrantz penna år 1954 som Nils Svensson på Svensk Bokhandel snappat upp är ju fantastiskt roligt:
Jag fick en känsla av att han skulle kunna bli något. Jag föreslog att vi skulle gå ut och supa nån dag. En Coca Cola kanske, sa han.
För att förstå Steve Jobs betydelse behöver jag inte se längre än till Tage. Ändå sedan han var sju-åtta månader har han varit djupt fascinerad av sina föräldrars iPhones och sedan inköpet i våras också iPad. I början var den rolig bara för att den lyste och hade ikoner i glada färger, senare ville han se på Teletubbies på den. Men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar förstå hur de fungerade. Hastigheten och säkerheten han besitter nu, ett och ett halvt år gammal, när han sveper runt bland klippen han tycker om på Youtube är närmast läskig att se. Han väljer, startar, tappar tålamodet om klippet saknar musik och backar tillbaka, väljer nytt, tittar, byter, fram och tillbaka, upp och ner i rullistorna med klipp, stänger Youtube, sveper runt bland apparna, hittar någon av de vi laddat ner speciellt åt honom, startar, vet precis var han ska klicka för att undvika distraktioner som förfrågningar om köp av tillägg i spelen och dylikt, spelar, trycker bort, väljer nytt, sveper tillbaka, Youtube igen, nya klipp. Han slår katten på nosen i Talking Tom tills den ramlar (hans mormor har lärt honom), han dukar bordet i Toca Bocas Tea Party och han tittar på fina Muminfilmer och skräniga Gummibjörnsvideor med förskräcklig smurfhitzmusik.
Steve Jobs drevs av en passion att skapa upplevelser framför datorn som vem som helst kan bemästra. Användarupplevelsen var A och O, it just works och till och med ett barn ska kunna sköta den. I ärlighetens namn blir vi ibland lite bekymrade över hur bra vårt barn kan ratta Apples produkter och sätter honom på svältkur i några dagar till hans stora förtret.
När man startade Apples datorer möttes man under lång tid av en symbol bestående av en datorskärm i vilket man kunde se ett leende ansikte speglas. Jag har svårt att se att något annat datorföretag än Apple skulle ha kommit på den tanken. Människan och maskinen i glad symbios.
Att Steve Jobs avled dagen efter presentationen av iPhone 4S är på något sätt passande. Det går inte att komma ifrån tanken att han kämpade för att hålla sig vid liv tills den var presenterad. Utifrån att vi nu vet att personerna som stod på scenen och presenterade telefonen med all sannolikhet visste att deras grundare bara var dagar från döden, går det att se den på något sätt glädjelösa och för Apple rätt strikta presentationen i ett annat ljus. En plats fanns tydligen reserverad på främsta raden som aldrig fylldes, kanske en gest för att visa att någon var saknad.
Jag har spenderat de tidiga morgontimmarna med att försöka hålla Tage någorlunda glad och nöjd medan jag tittat på CNN som kastat ut sin ordinarie tablå och bara kört Steve Jobs-tributes. Tekniksajter som Boing Boing och Wired har plockat bort sina ordinarie förstasidor och skapat vackra specialsidor i stället, och även bland traditionell media dominerar nyheten, New York Times har just nu sex-sju texter kring dödsfallet i topp, och även i Sverige dominerarnyhetenallarikstidningarnas sajter.
Men vadå, var inte Steve Jobs bara en kille som drev ett datorföretag? Nej. Han var en visionär i samma liga som Henry Ford och Walt Disney, en företagsledare som under fem decennier definierade, förändrade och ständigt drev datorbranschen framåt. På sjuttiotalet skapade han tillsammans med Steve Wozniak Apple 2 som kom att revolutionera hur en dator såg ut och fungerade, på åttiotalet skapade han Macintoshen som tog datorn in i den vanliga människans liv, på nittiotalet kom han åter till företaget och skapade iMacen som återigen drev datorutvecklingen i en ny riktning och på nollnolltalet presenterade han iPoden för en först oförstående men med tiden allt mer fascinerad omvärld, en produkt som banade väg för iPhonen som kom att förändra mobiltelefonbranschen i grunden. Tiotalet? Ja, även där hann han introducera iPaden, som nu är på väg att på nytt omdefiniera datorbranschen.
Frågan är vad han skulle ha hunnit uträtta om han inte ryckts bort blott 56 år gammal.
Okej, nu är det dags att göra frukost åt familjens yngste Steve Jobs-anhängare (även om han nog mer föredrar produkterna före mannen än så länge). Jag lämnar er med det djupt rörande tal Steve Jobs höll för Stanfords studenter 2005, året efter att han fått sitt första cancerbesked. Livet och döden är ämnena han talar om. Rätt passande.
Väcks av att min forne chef Micke vidarebefordrar en TT-flash till min telefon: Steve Jobs har dött, 56 år gammal.
Dödsbud om natten alltså. Den värsta sorten.
Cult of Mac (och en hel del andra sajter) reciterar Tim Cooks mejl som skickats ut till Apples anställda. Jag tar mig friheten att klippa in det här.
Team,
I have some very sad news to share with all of you. Steve passed away earlier today.
Apple has lost a visionary and creative genius, and the world has lost an amazing human being. Those of us who have been fortunate enough to know and work with Steve have lost a dear friend and an inspiring mentor. Steve leaves behind a company that only he could have built, and his spirit will forever be the foundation of Apple.
We are planning a celebration of Steve’s extraordinary life for Apple employees that will take place soon. If you would like to share your thoughts, memories and condolences in the interim, you can simply email (sorry, you need Javascript to see this e-mail address).
No words can adequately express our sadness at Steve’s death or our gratitude for the opportunity to work with him. We will honor his memory by dedicating ourselves to continuing the work he loved so much.
Sällan har väl så många varit så besvikna och sura i twitterflödet som mellan klockan 19 och 20.40 i kväll. Eller ja, det ska vara senast Apple presenterade en ny produkt och inte levde upp till ”förväntningarna” då, förväntningar som skruvats upp de senaste månaderna av spekulativa nyhetsartiklar och blogginlägg som skrivits med det enda syftet att de genererar många klick.
Så det blev en telefon som ser likadan ut som den förra. Att den invändigt är helt omgjord och uppdaterad med vassare komponenter spelade ingen roll, den hade ingen femma i namnet utan var bara en iPhone 4S, ett påhängt S enligt samma modell som 2009, då 3GS-luren ersatte 3G:n. Folk blev för den delen lika sura den gången.
Därefter gick den för övrigt och slog försäljningsrekord. Samma sak lär hända med 4S-modellen.
Vad jag tror att många inte tänker på, eller kanske inte vet, är att Apples iPhone 4 trots att det snart är 15 månader sedan den började säljas, än i dag är världens bäst säljande smartphone. Så sent som i dag kom siffror som gör gällande att Apple nu säljer flest telefoner inom det smarta segmentet av alla tillverkare, trots att de bara saluför en enda modell, till skillnad från konkurrenterna som oftast har en produktportfölj bestående av en ziljon varianter. Apple behöver helt enkelt inte skynda ut en telefon med ny design på marknaden med alla extrakostnader det medför i tillverkningsprocessen, konkurrenterna kommer ändå inte i närheten av deras nivåer.
Det är lite som de bisarra ryktena som gör gällande att Apple ska släppa iPad 3 i år. Varför i hela friden skulle de göra det, när ingen annan tillverkare ens är i närheten av att kunna leverera en produkt som erbjuder samma användarupplevelse som iPad 2?
Det vore ju bara ren idioti.
Kommer jag själv att köpa mig en 4S? Osäker. Det beror på hur mycket iOS5 påverkar kameran i den gamla 4:an positivt när det kommer till snabbhet, ger uppgraderingen en hastighetsökning i sig själv väntar jag nog till nästa uppdatering.
Jag är osedvanligt peppad inför kvällens Applepresentation. Inte för själva telefonen i sig – jag blir allt tröttare för var dag som går på alla mer eller mindre korkade spekulationer och har nog hur som helst tänkt behålla min nuvarande modell till nästa års modell – men jag har väldigt stora förhoppningar på iOS 5, den nya funktionen Assistant och hur det egentligen blir med iTunes Match, kommer musiken att kunna strömmas eftersom de på allvar börjat känna hotet från Spotify eller måste den trots allt laddas ner, till exempel. Dessutom är jag intresserad av att se vad som händer nu när Apple TV 2 ska släppas officiellt i Sverige – får vi tillgång till något vettigt material och kommer Airplayfunktionen att utvecklas ytterligare? I sådant fall blir det nog åtminstone ett nytt Appleinköp i år, burken väntas ju bara kosta 1150 kronor, det kan nog även min numera något decimerade inkomst klara av.
Det enda vi kan vara säkra på gällande kvällen är att Twitter kommer att fyllas av hashtags liknande #applefail och att det kommer att suckas över att det finns andra telefoner med mycket bättre teknisk prestanda, större skärmar och mer (samt utbytbart) minne. När allt är över kommer någon att skriva VAR DET ALLT???!!!! och skriva #fail #fail #fail några gånger till för säkerhets skull eftersom de läst alla dessa mer eller mindre korkade spekulationer och plussat ihop dem till en helhet och varit övertygade om att det var det, plus one more thing, som Apple hade lovat att presentera. Att Apple själva inte yttrat ett endaste ord om kvällens event och vad de tänker presentera – bortsett från det sedvanligt kryptiska och symbolladdade inbjudningskortet till pressen – spelar ingen roll. Heller inte att Apple aldrig har varit ett företag som satsat på att ligga i prestandamässig framkant utan alltid strävat efter en användarmässigt överlägsen totalupplevelse som fler än geeksen ska ta till sina hjärtan. Vi som tenderar att uppskatta Apples produkter och tjänster lär även efter kvällens händelser få finna oss i att kallas lurade. Det hör liksom till.
Efter att mitt eget förlag Sockerförlaget gav ut pocketversionen av ”Dannyboy & kärleken” sommaren 2006 har jag i fem år styrt över min bokutgivning själv. Att nu pocketupplagan av ”Vi har redan sagt hej då” kommer ut på annat förlag ställer till det lite för mig i huvudet. När jag surfar in på exempelvis Adlibris eller Bokus och ser en liten detalj jag skulle vilja ändra på på bokens sida, måste jag ta ett djupt andetag och säga nej Daniel, det där är faktiskt inte din business längre, du är bara författare, lägg dig inte i! och surfa vidare som om inget hänt.
Och se, det fungerar. Ett tag.
Sedan mejlar jag förlaget och ber dem kontakta Adlibris i stället.
Två saker så här de lugna minutrarna då Johanna tagit med sig Tage till Konsum:
1. Den 17 oktober ska jag för första gången i mitt liv bära smoking (jag föredrar som bekant frack) och gå på middag i Blå hallen i Stadshuset, eftersom Bokhora är nominerade i den publika klassen i Kunskapspriset. Det hela firas med en stor rojalistisk baluns, tydligen ska kronprinsessan vara där om jag förstått det hela rätt. Hur som helst, om man röstar på Bokhora tillräckligt mycket så vinner de priset och får förutom äran en kvarts miljon kronor. Det skulle jag tycka var väldigt roligt. Så rösta! Fotnot: Man behöver inte skriva en motivering och tävla om biljetter för att delta, rösten är redan avlagd när den sidan kommer upp.
2. Under vår årslånga vistelse i Tyskland tänkte jag nästan dagligen på det här megaidiotiska tilltaget som tyskarna envisas med, nämligen att nyttja sig av toalettstolar byggda med en platå i, en platå som får effekten att det helt enkelt luktar förjävla äckligt när man går på toaletten, eftersom det man fått ur sig inte dyker ner i vatten som på civiliserade toaletter, utan ligger helt fritt och gottar sig tills man behagar spola. Nu har hur som helst vår Berlinvän Johanna, eller rättare sagt hennes man Richard, vågat fråga en toalettförsäljare varför de gör så här. Svaret är minst sagt häpnadsväckande.
Och nej, dagens två bloggpunkter är på intet sätt relaterade.
