Månad: september 2011

Vi har redan sagt hej då – nu i pocket!

Hepp! I dag på morgonen har Massolit Förlag skickat ut följande pressmeddelande:

Kritikerrosad relationsroman nu i pocket!

I början av förra året gav Daniel Åberg ut ”Vi har redan sagt hej då” på eget förlag. Boken fick ett strålande mottagande av kritikerna, men fick inte riktigt den spridning den förtjänade. Massolit Förlag är därför stolta över att ge ut pocketutgåvan av ”Vi har redan sagt hej då” med släppdatum 22 september. Det är en berättelse om trettioårige Filip som inte haft en flickvän på fem år. Det handlar om en generation som vägrar att omfamna vuxenlivet. Om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om otrohet. Om kärlek. Och om alla jävligheter som känslor för med sig.

Daniel Åberg är född 1975 och bor i Stockholm, där han arbetar som frilansande kulturjournalist. Han debuterade som författare 2005 med ”Dannyboy & kärleken” (Forum). ”Vi har redan sagt hej då” är hans andra roman.

Missade du att läsa ”Vi har redan sagt hej då” när den kom i fjol? Maila till forlaget@massolit.se så ordnar vi ett recensionsexemplar!

Vad nu!? undrar kanske vän av ordning, skulle han inte ge ut den själv i pocket också? Jo, så var tanken, men så började jag fundera i banorna kring att det ju vore rätt skönt om man kunde samarbeta med något etablerat förlag, som hade bättre distributionskanaler och större möjlighet att få ut pocketen i alla de kanaler de säljs genom nu för tiden, som jag som egenutgivare skulle ha svårt att nå fram till (originalutgåvan av ”Vi har redan sagt hej då” har i princip bara gått att köpa via nätbokhandeln eller här på min sajt). Och så såg jag i senvåras att Unni Drougge skulle ge ut resterande delar av sin Berit Hård-trilogi på Massolit, och frågade henne vad det var för filurer egentligen, kanske skulle de vara intresserade av ett samarbete? Mejla dem vetja, svarade Unni, de är jättetrevliga. Och på den vägen är det.

Nu var de visserligen inte intresserade av en samarbetsutgivning, men de ville gärna ge ut den i pocket på egen hand om de fick. Jag hade redan börjat mina egna förberedelser, varit på möte med Pocketgrossisten och sonderat terrängen hos Pocketshop, men så tänkte jag – ärligt talat, har jag inte slitit nog med den här förbannade romanen nu? Vore det inte väldigt skönt att låta någon annan ta hand om den sista pusselbiten? Svaret blev, jo det vore det.

Någon kanske tycker att jag skadeskjuter mitt egenutgivningsprojekt när jag inte för det hela vägen in i mål på egen hand. Tja, jag vet inte. Jag har helt på egen hand gjort samt låtit publicera originalupplagan. Jag har helt på egen hand skapat e-boksversionen. Jag har helt med egen röst läst in samt gett ut en ljudbok. Och det är fortfarande min egen produkt som de nu trycker och distribuerar. Massolit har visserligen gjort ett nytt omslag (som jag enligt tidigare känt mönster även bråkat lite kring tills jag fick det som jag ville), men inlagan, alltså själva romantexten, har de inte rört överhuvudtaget, det är jag som på egen hand har putsat och därefter levererat tryck-pdf:en till dem. Det räcker för mig.

Jag har en lite otålig son vid min sida som inte tycker att jag är så kul när jag skriver på datorn, så jag hinner inte plita ner mer om det hela nu, jag återkommer senare i veckan. Men slutsatsen är som följer:

Jag är jätteglad att Massolit ger ut min roman i pocket, och att den nu får möjlighet att nå fler än den skulle ha gjort om jag själv gjort det. Tack för det!

PS. Boken ges ut rent konkret på torsdag, men den går redan nu att förhandsbeställa via Adlibris och Bokus, till exempel. Do it! DS.

Det var visst jag och inte du, men hur är det nu?

Pappa! Johannas mamma! Nu har jag plockat bort några grejer i högerspalten som eventuellt startar jobbiga skript. Någon skillnad i vad som händer när man surfar in från era pc-burkar?

Ja, det här är alltså en uppföljning på mitt felsökarinlägg från tidigare i veckan, om någon undrar vad jag håller på med.

E-böcker, biblioteken och fysikens lagar

Det här med e-böcker och bibliotek.

I dag har vi en situation där en del av landets bibliotek i perioder känner sig tvingade att stoppa utlånen av e-böcker eller inskränka vilka som får låna dem, eftersom biblioteken betalar 20 kronor varje gång en fil lånas, och bara har budgeterat för ett visst antal utlån. När taket så är nått – stopp för låntagarna.

Det här är en situation som hotar att eskalera i takt med att utlåningen av ökar, eftersom det inte direkt är så att biblioteken får mer pengar att röra sig med över tid. Kontentan blir att bibliotek både vill och inte vill satsa på e-boksformatet, eftersom ju mer de marknadsför och populariserar tjänsten, desto mer gräver de sin egen finansiella grav. Utbudet finns, efterfrågan finns, men ekonomin säger stopp och belägg.

Det här är så klart en ohållbar situation, och omförhandlingar mellan de inblandade parterna sägs pågå. Ett alternativ som det ibland höjs röster för, och som är poppis i USA, är att man helt enkelt låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker. Biblioteken får köpa in ett antal exemplar av varje e-bok, och råkar de tre ”exemplar” som finns av en viss titel vara utlånade, ja då får man snällt ställa sig och köa tills den tidigare låntagaren lämnat tillbaka sin fil (om de därmed även måste lämnas tillbaka rent fysiskt över disk framgår inte).

Genom att blunda för att en fil kan kopieras i all oändliget, kan man alltså komma undan problemet. Att resultatet blir en sorts hittepåvärld där digitaliseringens fördelar göms undan är en annan femma.

Jag är föga förvånande inte så förtjust i den lösningen. Låt mig till och med säga att om den införs så emigrerar jag fan i mig.

Hur ska man då lösa problemet? Jag vet inte exakt. Men en sak jag ofta funderar över är just e-boksersättningens storlek. Vore det verkligen kontroversiellt om den helt enkelt radikalt sänktes? Den ersättning som författare och förlag får dela på för e-böcker är ju närmast gigantisk i jämförelse med den traditionella biblioteksersättningen för pappersböcker?

Ta mig själv som exempel. Varje gång ett fysiskt exemplar av mina romaner lånas ut på ett bibliotek får jag i teorin 76 öre. Jag skriver i teorin, för i verkligheten har jag aldrig fått en krona. Det finns nämligen en popularitetsnivå man måste komma över för att komma i fråga för ersättning, ens böcker måste lånas ut minst 2000 gånger under ett år. E-boksersättningen är dock mer demokratisk och exakt till sin form och kickar in redan vid första lånet, och av de 20 kronor som biblioteken betalar går 10 till förlaget, och Elib tar andra halvan. Därefter är det upp till förlag och författare att bestämma hur fördelningen dem emellan ser ut, jag tror författarna brukar få runt 25 procent.

Om vi bortser från att jag själv äger förlaget som gett ut båda mina e-böcker, och säger att jag hade fått 2,50 kronor per utlån i stället för 10 som nu är fallet, kan vi ställa upp följande räkneexempel:

Om mina fysiska böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 1580 kronor i ersättning.

Om mina e-böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 5 000 kronor i ersättning.

Min fråga är enkel – kan man inte bara skapa en ersättningsmodell för e-böcker som mer ligger i nivå med den för fysiska böcker? Vari ligger logiken att författare och förlag ska få mycket högre ersättningar för utlån av e-böcker? Ja, jag vill minnas att ersättningsmodellen för e-böcker räknades ut på ett sätt som ansågs vara logiskt en gång i tiden (jag har fått den förklarad för mig någon gång har jag för mig), men nu överensstämmer den helt enkelt inte med verkligheten längre.

Så – sänk ersättningen. Ni kan säkert räkna ut någon smart och någorlunda rättvis modell som gör såväl författare, förlag, distributör som bibliotek nöjda. I början lär resultatet bli att författare och förlag får mindre e-boksersättning, men i takt med att e-böckerna tar en större del av den totala utlåningskakan, lär ersättningen ändå öka.

Hellre det än att biblioteken ska behöva tvingas ljuga för sina låntagare och säga att en datorfil bara kan lånas ut åt en person i taget, för att de bara har ett ”exemplar”.

Fångad på bild

I och med att ”Vi har redan sagt hej då” snart kommer i en finfin pocketutgåva tänkte jag att det var bäst att skaffa lite nya pressbilder, jag förväntar mig stor täckning på den här utgivningen i media.

Nej, det gör jag nu inte, pocketutgivningar går det tretton på dussinet, men jag ville ändå skaffa några nya, mer professionella pressbilder i samband med utgivningen. Och dessutom – även om jag är snudd på evigt ung så började de gamla kännas en smula nattståndna, tagna år 2005 på Kanarieöarna samt 2006 på Snotty som de är.

Och nu är framtiden här – uppladdad och redo på pressidan! Fotografen är den fantastiskt duktiga och trevliga Sara Arnald, som kom hem till oss en tidig lördagsmorgon härom veckan och plåtade mig dels framför den tredje upplagan av vår smått berömda (somliga skulle säga ökända) färgsorterade bokhylla, dels mot den vita väggen i Tages rum samt på gatan utanför.

Okej, slut på meddelandet. Låt nedladdningarna börja.

Det är inte jag, det är du. Eller kanske tvärtom.

Ungefär 54 procent av er som brukar besöka min blogg är Windowsanvändare. Nu undrar jag, händer det att ni får ett felmeddelande när ni surfar hit? Jag har nämligen fått en indikation om att så kan vara fallet. Men eftersom jag bara hört det från en enda person, och det rent statistiskt borde vara så att ni är uppåt hundra Windowsanvändare här en vanlig dag, undrar jag om det månne kan vara något som bråkar i den andra änden, och inte hos mig.

Felmeddelandet, som yttrar sig vid användning av Internet Explorer (vilken version vet jag inte, men en relativt ny i alla fall), ser ut som följer: Stop running this script. A script on this page is causing Internet Explorer to run slowly. If it continues to run, your computer might become unresponsive.

Någon mer som är drabbad? Eller någon som vet vad det kan vara på min sajt som kan tänkas trigga det här, om det nu är jag som är boven?

Logik schmogik

Vinkade av Tage och Johanna vid Arlanda Express i morse, de åker till Vittangi en vecka för att hänga med mormor och morfar, jag stannar kvar i stan, försöker jobba så mycket som möjligt samt fixa med lägenheten, det är dags att få den helt i ordning nånjävlafuckinggång, om uttrycket tillåts.

Han har sovit väldigt dåligt de senaste nätterna, han är förkyld och har snurrat, bökat och ideligen vaknat till gråt och jämmerdal vilket gjort den egna nattsömnen snudd på ickeexisterande. Det i kombination med att vi spenderar i princip hela hans vakna tid tillsammans, Tage och jag, gör att mitt behov av egentid just nu är rätt stort. Min kropp skriker efter att få skrota runt, att få sova ostört till klockan halv åtta på morgonen, att få anpassa min tillvaro efter mig själv och ingen annan om så blott för några dagar.

Och så står jag där, när dörren till tåget är på väg att stängas mellan oss och han håller Johanna i ena handen och vinkar frenetiskt mot mig med den andra med sitt bångstyriga guldlockehår, sin gråa hoodie, sina blåa små jeans och snabba skor. Står där och känner tårar bränna och vill bara springa ombord, slita honom av tåget och ha honom vid min sida för evigt, sömn eller ingen sömn, egentid schmegentid.

Det är inte mycket logik inblandat i det här med att vara förälder, direkt.

Siktat på Pocketshop: Författarego

Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.

Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.

Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.

Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?

Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.

Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.

Ridå.

Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.

Amazon och Apple redo att äta hela kakan

Amazon har länge ryktats ha en pekdator/tablet/surfplatta//ipaddödare/kalladetvadfanduvill på gång, och en lansering i höst har varit en riktig lågoddsare. Nu verkar det dock som att den kommande plattan blir en sorts hybrid mellan en ”traditionell” surfplatta (i den mån en bransch som i praktiken funnits bara i ett och ett halvt år sedan den första iPaden släpptes kan kallas traditionell) och en läsplatta, det vill säga deras egen Kindle. De senaste uppgifterna säger sju tums skärm och en gammal och rätt hårt ommodifierad version av Android under huven, som inte blir så särskilt kompatibel med den övriga, redan rätt fragmenterade Androidvärlden. Det blir helt enkelt den nya generationens Kindle, för en lite dyrare penning.

Det här kommer nog i första hand inte att innebära ett hot mot Apples flaggskeppsprodukt, utan generellt en breddning av Kindlens kundbas. Det lär dessutom betyda att det blir än svårare för andra tillverkare att ta sig in på pekdatormarknaden, eftersom Apple och Amazon om de här uppgifterna stämmer har en ypperlig chans att dela upp marknaden mellan sig. Amazon tar bottensegmentet – surfplatte-Kindlen sägs landa på 250 dollar – och Apple tar toppsegmentet (iPaden kostar från 400 dollar och uppåt i dag).

Vad som blir kvar åt de övriga? Not so much skulle jag tro.

Rena sandlådenivån

Minglade på Bokhoras femårskalas i går. Dels kom någon fram och sade att vi för mänsklighetens väl och ve bör komma igång med DJtv igen, men fick även via ombud höra att det på ett av landets större bokförlag ansågs att min blogg var bra att läsa för att jag hade så bra branschbevakning.

Roligt att höra att mina ytterst sporadiska iakttagelser från sandlådan, bokstavligt talat, fortfarande är uppskattade. Ska försöka höja frekvensen lite.

Och när det gäller DJtv så är svaret egentligen detsamma. Vi ska, mellan besöken i lekparken, göra vårt bästa.