Månad: juli 2011

Pendeltåg och Upptåget FTW

Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.

Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.

Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!

Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.

Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.

Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:

Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).

Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.

För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.

UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.

Ett barn

Man har ett barn. Man ser bilderna från Utøya och läser ögonvittnesskildringarna och kollar NRK:s sändningar nonstop så länge att man precis före avfärd till ett på bröllop inser att vänta nu, har jag sett mina kostymskor sedan flytten? och efter en fruktlös uppochnervändning av de återstående flyttkartongerna konstaterar att svaret nej och man springer till Ringens köpcentrum och köper ett par nya med andan i halsen.

Men man har ett barn, och på något sätt jag aldrig kunde ana blir bilderna och texterna så mycket otäckare att läsa. Det gör fysiskt ont i magen när jag tänker på de föräldrar som i fredags kväll med stigande fasa tvingades vänta vid sina telefoner på livstecken. Den grad av växande förtvivlan när samtalet aldrig kommer, när det helt uteblir eller efter ett inledande hopp tystnar. När insikten obevekligt väller fram och det förlösande mirakelbeskedet aldrig kommer.

Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag tänker på det.

Man har ett barn, som när man känner det där fysiskt onda i bröstet lever loppan hos sin mormor och morfar hundratrettio mil norrut med nyinköpt plaskpool och rutschkana som han enligt uppgift vägrar gå upp ur trots att han fryser så att han blir blå.

Man känner att man älskar honom så mycket att det värker i bröstet och blir samtidigt förlamad av fasa när man inser vidden av de nya känslor hans existens har fött i mig. Det bottenlösa hål av potentiell sorg jag frivilligt accepterat att riskera om han skulle ryckas bort.

Det är en svår känsla att beskriva. Det är en svår känsla att känna.

Men så kommer en ny bildrapport via mms från mormor om barnets äventyr i smultronlandet och man glädjegråter en skvätt i toalettkön i sina nyinköpta skor på bröllopet som trots all sorg blev väldigt vackert.

Man känner att det är värt risken.

Slutet på en era

Den sista augusti, om cirka sex veckor, går kontraktet ut på vår Berlinlägenhet.

Tillbaka till Stockholm på heltid, vardag, rutiner – om än i en ny stadsdel – slut på camparidrinkar på balkongen med dunket från spårvagnarna som ljudkuliss när de passerar fyra våningar nedanför på gatan, slut på mina joggingrundor som alltid verkar bli 7,3 kilometer långa hur jag än beter mig, slut på kånkandet av barnvagnen de fyra trapporna upp och ner minst två gånger per dag i medel, slut på mina erbarmliga försök att låtsas kunna tyska, slut på mina och Tages dagliga exkursioner till stadens ändlösa utbud av fantastiska lekparker, slut på inköp av chockerande billig och stundtals underlig Lidlmat, slut på … ja, på ett år som innehållit fler flygresor än mina trettiofem tidigare år sammanräknade, ett år som många gånger varit väldigt slitsamt men samtidigt det mest annorlunda jag upplevt i mitt liv och alldeles alldeles underbart.

Jag kommer verkligen att sakna Berlin. Det här är första gången i mitt liv jag har bott utomlands och det har varit en upplevelse över förväntan även om det inte riktigt blev som vi väntat. Det blev en smula för mycket Stockholm trots allt, de 75-80 procent av tiden vi hade hoppats kunna spendera här nere blev i verkligheten runt 60, och med det blev tillvaron stundtals hattig, det är svårt att uppleva riktig vardag när man byter bostadsort var fjortonde dag, man planerar ständigt för nästa avfärd och landar aldrig helt.

Jag undrar för den delen hur det blir rent matematiskt, om Tage kommer att ha spenderat mer tid av sitt liv i Tyskland än i Sverige när vi är klara. Jag tror inte det, men då vi planerar att spendera så mycket som möjligt av augusti här i Friedrichshain, kan det kanske uppnås. Inte för att det spelar någon roll. Men det vore roligt på något sätt. Synd bara att han inte kommer att minnas något av det här året när han blir stor. Fast det är klart, det finns ju en del bilder som vi har tagit här nere. Sisådär 3 000, skulle jag tro.

Ska nog räcka tills han blir gammal och grå.

Mer om e-böcker i DN

Jag hade faktiskt missat att DN publicerat den andra delen i serien om boken och framtiden, jag förekom ju själv i del ett. Men så uppmärksammades jag på det nu i dag, genom ett inlägg av Tobias Nielsen på Volante. Ämnet är Harry Potter och JK Rowlings egensatsning på Pottermore. Kolla in vetja, om någon av er nu skulle råka vara lika efter som den här utlandssvensken och heller inte sett det ännu.

För övrigt håller jag med Tobias i det han säger i artikeln och i en kommentar hos mig, det är väldigt svårt att få något större snurr på försäljning på en egen sajt, läsarna vill ha en butik där allt finns, och det här tjoandet om inlåsning och eventuella kopieringsskydd som ofta får hård kritik bland mer nätaktiva, nja, det bryr sig nog inte så många om bara deras filer kan köpas och användas busenkelt på de prylar de har. Alltså som Apple gjort med sitt slutna ekosystem med iTunes store som nav. Och som Amazon gjort med sitt slutna ekosystem och sin Kindle Store som nav.

UPPDATERING: Jag ser att de i dag publicerat den tredje delen i serien också, som handlar om hur det kollektiva skrivandet möter en vår till följd av nätets möjligheter.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att skriva kollektivt på det här sättet. Visserligen jobbar jag nu på en bok tillsammans med Johanna, men texterna vi skriver till den är separata. Närmare än så tar jag mig nog aldrig kollektivet.

DJtv #69 – iPadspecial

Nämen!

Ett DJtv-avsnitt! Visserligen ett som inte handlar så där jättemycket om litteratur utan mest om iPad, och dessutom är Johanna i stort sett frånvarande av logistiska skäl, men ändå! Okej, vi kör:

Efter att under en vecka i New York levt endast med en iPad var en utvärdering på sin plats. Och eftersom iPad även är en utmärkt e-boksläsare kändes DJtv som ett lämpligt forum. Dessutom för att vi ska få den äkta DJtv-känslan: Johanna bjuder på ett bra tips på New York-litteratur.

PS. Det här avsnittet är inspelat på min iPhone 4, därefter redigerat i iMovie på iPaden och direkt uppsänt till Youtube. Vanligen brukar jag redigera i iMovie på datorn, därefter exportera filen och till sist sända upp den till Youtube. Tycker nog personligen att resultatet blev lite sämre, bilden känns ryckigare, sämre renderad. Ännu ett problem med iPaden, således.

Jag presenterar: Facit över svenskarnas e-boksvanor!

Inte särskilt många svenskar läser e-böcker ännu, men när de gör det, i vilken form läser de och på vilken plattform? Det slog mig att jag ju sitter på en del statistik i ämnet som kanske kan ge ett delsvar, i och med att jag håller koll på hur mina e-böcker har laddats ner från min sajt. Alltså satte jag min kära hustru på att i går kväll göra ett par fina Exceltårtbitar utifrån mina siffror. Här följer resultatet, med inledande förklaringar:

Min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” lades upp som fri e-bok i februari 2010, och har sedan dess laddats ner cirka 2500 gånger. Ursprungligen erbjöd jag bara en epub-fil samt en mobi-fil och inget annat. Efter några veckor påpekade dock en läsare att det gick att skapa epub-filer som är speciellt anpassade för iPhone och iPad, varefter jag även fixade en sådan. Den filen har sedan dess varit den i särklass mest nedladdade. Men eftersom den inte fanns med från dag ett blir siffrorna gällande de två epub-varianterna en aning skeva, hade alla tre filerna publicerats samtidigt hade troligen iPhone/iPad-tårtbiten dominerat. Hur som helst fördelar sig siffrorna som följer: 44 procent vanlig epub, 41 procent iPhone/iPad-epub samt 15 procent mobi.

Min debutroman ”Dannyboy & kärleken” lades upp i i slutet av mars 2011, och har alltså bara funnits tillgänglig i knappt fyra månader. Den har under den perioden laddats ner knappt 500 gånger. Här tillgängliggjordes de tre formaten samtidigt, och nedladdningsfördelningen bör alltså vara helt korrekt. Den särskilda iPhone/iPad-varianten av epubfilen leder stort på 47 procent, följd av den vanliga epub-filen på 31 och med mobi-filen på sista plats med 22.

Hur det kommer sig att mobi-procenten är högre för ”Dannyboy & kärleken” jämfört med ”Vi har redan sagt hej då” har jag inget definitivt svar på, men tidsaspekten kan spela in. Mobi, eller Mobipocket som formatet egentligen heter, är det format som Kindle kan tolka vid sidan av Amazons eget kopieringsskyddade format AZW. Antalet Kindlar som köpts av den e-boksläsande publiken i Sverige är med all sannolikhet betydligt större nu än det var i början av förra året då jag lade upp ”Vi har redan sagt hej då”. Därmed har troligen också intresset för mobi-filer ökat. Någon annan förklaring kan jag inte se, ja, förutom möjligen slumpen då.

Så, det var mina siffror. Någon med andra erfarenheter?

Utfallet av DN-artikeln om utfallet

Det har gått en vecka sedan jag intervjuades i DN i en liten artikel om mitt egenutgivningsprojekt av ”Vi har redan sagt hej då” och utfallet av det. Alltså inte mer än rätt att summera utfallet av artikeln i DN nu då. Så här:

Som journalist/författare ska jag inte sticka under stol med att jag blev väldigt glad att jag blev intervjuad och att det till och med blev en egen liten artikel plus bild om det jag åstadkom vid sidan om huvudartikeln. Hur mycket man än älskar att klaga på Dagens Nyheter – jag har gjort det åtskilliga gånger här i bloggen och kommer tveklöst att göra det igen – så går det inte att komma ifrån att det är Sveriges mest prestigefyllda dagstidning att förekomma i. Visserligen har jag i mitt tidigare liv som TT Spektra-journalist skrivit texter som publicerats i DN, men att vara objekt för en text är något annat än att skriva den. För mitt personliga ego var det alltså en väldigt trevlig upplevelse, särskilt eftersom tidningen i fråga (till skillnad från konkurrenten Svenska Dagbladet) inte skrev en ynka rad om min roman eller projektet som sådant när den kom ut i början av förra året.

Nåväl. Nog om mitt ego.

Utfallet då? Tja, inte så spektakulärt. Den senaste veckan har försäljningen av den fysiska boken visserligen totalt ökat något, men vi pratar om enstaka exemplar, vilket lika gärna kan vara en slump. Dessutom deltar ”Dannyboy & kärleken” i en sommarpocketkampanj hos Adlibris för tillfället (skynda fynda, kampanjen pågår bara veckan ut!) så det kan vara ringar på vattnet utifrån den också. När det gäller nedladdningen av de fria digitala utgåvorna är ökningen markant större, den har den senaste veckan ökat med hundratals procent, men jag får erkänna att jag hade trott på mer. Vanliga veckor puttrar i dagsläget nedladdningen på med runt tio exemplar i veckan, nu blev det i stället drygt 60. En kraftig ökning utan tvekan men sett till publicitetens omfång knappast hisnande. Vi pratar ändå om exponering i drygt 300 000 pappersexemplar och en länk till artikeln om mig från förstasidan på DN.se mellan tisdag och lördag. När det gäller antalet besökare i bloggen så dubblerades siffrorna på tisdagen, låg sisådär 20-30 procent över normalt på onsdagen och var sedan tillbaka på normala nivåer igen på torsdagen. När det gäller utlåningen på biblioteken av de digitala versionerna tycker jag det ser rätt normalt ut, den har stadigt lunkat på rätt bra i över ett år nu, tycker jag.

Summa summarum: En liten artikel i Dagens Nyheters kulturdel ska inte överskattas. Det ska rätt mycket till för att en pappersläsare ska resa sig från tidningen och gå till datorn, googla, hitta fram till bloggen och sedan ladda ner boken digitalt eller köpa den. Även på DN.se är steget till sökrutan längre än man kan tro, hade det i nätartikeln funnits en länk till min blogg eller ännu bättre till nedladdningssidan för böckerna hade troligen siffrorna sett annorlunda ut.

Men egot mådde som sagt bra. Det räcker för mig.

25 eller 6, det är frågan.

Rasmus Fleischer har gjort ett bra grävande om soppan med bokmomsen.

Förläggareföreningen anser alltså att en e-boks innehåll måste vara identiskt med den tryckta bokens för att kunna erhålla sexprocentig moms, vilket innebär att boken även måste finnas i fysisk form. En e-bok som är just bara en e-bok ska fortfarande ha 25 i stället för 6 procents moms. Och en e-boksutgåva som min egna ”Dannyboy & kärleken” ska alltså straffas med 25-procentig moms eftersom jag lagt in extramaterial i den som skiljer sig från den tryckta utgåvan.

Fundering: Hur ställer sig Förläggareföreningen till print on demand? Ponera att jag gör en e-bok som en epub-fil men också fixar en pdf som jag tillgängliggör hos nätbokhandlarna genom Publits eller Vulkans försorg. Jag har då fortfarande inte tryckt ett enda exemplar av boken själv men ordnat så att den kommer att att tryckas ifall någon får för sig att beställa den. Får jag lov att använda mig av den sexprocentiga momsen på e-boken då? Eller måste det på något sätt klargöras att den tryckta boken är den ”riktiga” utgåvan, och att e-boken är en sekundärprodukt?

Och ponera att jag skrivit en bok där jag upptäcker efter publiceringen att den innehåller några smärre fel, fel som är för små för att motivera ett nytryck av den fysiska utgåvan, men lätt ändras i e-boksutgåvan. Måste jag höja momsen på e-boken efter det ingreppet, eftersom utgåvorna inte längre är identiska?

Jag börjar ärligt talat tycka att det här med sänkt bokmoms, eller skilda momssatser överhuvudtaget i samhället, är en rätt dålig idé.

I nöd och lust

Vi packar upp dem. Kartong efter kartong. Sakteliga. Sak-te-li-ga.

Och medan detta sisyfosarbete fortskrider genomlider vi samtidigt vad jag skulle hävda är Tages jobbigaste period hittills. Han är, sitt vanliga gulliga anlete till trots, en riktig pain in the ass just nu helt enkelt. Otroligt frusterad och arg ofta, troligen över att vi inte förstår vad det är han försöker säga stora delar av tiden, han har ju lite svårt med talet. Lägg därefter till en rejäl nypa nyupptäckt trotsbeteende för att testa våra gränser – särskilt Johannas när det gäller att slita kläder ur de nya byråerna i sovrummet som vi inte hunnit barnsäkra ännu – och ni har en föräldraledighetsvardag som stundtals inte kan klassas som sommardröm.

Men så ser man honom sitta där, uppkrupen i en ännu ofylld bokhylla, mixtrandes med sitt stetoskop i godan ro. Så smälter man, och glömmer för ett ögonblick att man två minuter tidigare funderade på att stänga in honom i en garderob.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Hemma

Såg ”Super 8” på Rigoletto i går kväll, trevlig film, härlig Spielbergkänsla med många varm i magen-ögonblick trots den lite vuxenotäckare uppdateringen av ”ET”-temat.

Hur som helst.

Har inte vant mig vid Södermalm ännu, att styra kosan söderut från Kungsgatan efter bion kändes ovant, underligt, den där bitterljuva känslan infann sig i bröstet och när jag passerade Drottninggatan såg jag upp längs backen mot Observatorielunden och insåg att vuxenresan på något sätt nått sitt slutliga mål nu när jag lämnar de nordliga malmarna för stadsdelen jag så länge personifierat mig med, men aldrig bott på.

Det känns spännande. Och vemodigt. Precis som det ska vara.